Lilla hjärtat är här och hälsar på. Den här bilden har jag fått från hennes mamma, men nu har farfar ett helt lager nya bilder på gång. Igår ljungade fotoblixtarna i vardagsrummet. Men det är svårt att undvika detta, när man är så söt och näpen som den här lilla damen! Nu sover hon sin förmiddagslur, men när som helst vaknar hon. Och då får farmor fullt upp att hänga med i svängarna.
Det är vi som ska gör´at: Se till att vårt mässdeltagande fungerar friktionsfritt, att våra gäster och kunder finner den information de vill ha, att stämningen hålls på topp trots skavsår och stumma ben. Med det här gänget är jag övertygad om att vi kommer att lyckas. Vi kommer från Polen, Sverige, Tyskland och Frankrike. En del av oss har lång erfarenhet av denna mässa och för en del av oss är det första gången.
Kvart över fem tycker Katten att det är färdigsovet. Hon jamar uppmanande: - Upp med dig, Matte! Och när jag inte hörsammar uppmaningen så hoppar hon upp och puttar till mig med tassen. Rackarns! Då är det bara att pallra sig upp och släppa ut henne i gryningen.
Jag har dragit mig in från en skön stund i solen. Jag håller på att läsa Annika Bryns första deckare, som jag fick i födelsedagspresent i somras. Annika är också en trevlig bloggare som jag har lagt upp i min blogglista här bredvid.
Efter lunch blev det svampskogen nästa. Hundarna, de italienska bröderna Leo och Angelo, trivdes som fisken i vattnet. De är ju tryffelhundar "i botten". De älskar att hoppa i bäckar och rulla sig i lerpölar.
Nu är just de här två bröderna inte så duktiga i att nosa upp svamp, men det gjorde vi andra desto bättre. Vi skördade svart trumpetsvamp, rynkad tofsskivling, taggsvamp och kantareller.
Idag har det varit familjemiddag. Unga familjen kom på besök och Isabelle var mycket intresserad av de två lockiga trollen. Jag tycker precis att hon säger: Vuv! till dem. Hon är ett mycket begåvat barn, ännu inte tio månader gammal.
Nu har lugnet lägrat sig över vårt lilla hus igen. Det känns riktigt tomt. Vi ser fram emot nästa gång ni kliver över vår tröskel igen!
ändå är inne på nostalgi:
Att döma av bilden här bredvid så var Corrège högsta mode. Jag sydde på svarta band på min vita konfirmationsdräkt med kort kjol och kort jacka och satte vit/svarta clips i öronen. Syrrans plastiga vita stövlar fulländade bilden. Sedan var jag klar att gå på hippa, som vi sa då.
De lokala idolerna var Bates, som hade en enda nationell hit en gång: The Stewball. Jag var väldigt förtjust i gitarristen Björn Werngren, som förövrigt gick i samma skola som jag. Under Operation Dagsverket hamnade jag hemma hos hans mamma och fick putsa fönster. Kan inte tänka mig annat än att hon fick göra om hela jobbet. Jag var nog rätt okoncentrerad, speciellt som nämnde Björn och hans bandkompis Jorma klev in genom dörren.
Precis i skarven mellan barndom och tonår satt bästisen och jag hemma på mitt rum och undrade. - Vad sjutton gör man när man är tonåring? Det verkar så tråkigt. Man kan ju inte leka längre. Vi ville inte riktigt lämna alla äventyrslekar i skog och mark, lekar som varade flera dagar i sträck. Men det blev till slut folk av oss också, fast inuti så finns nog den där lilla tjejen kvar, hon som gillar att klättra i träd och bygga kojor. Och snart är lilla Bellan stor nog att bygga koja med! Då ska här lekas igen!
Dels detta vackra porträtt när han släppte sin skiva Ramadan. Det måste ha varit 1971, då han tittade fram på affisher överallt på stan. Jag minns att jag satt på en buss en regnig kväll och riktigt hajade till när jag såg hans vemodiga, men ack så vackra ansikte.
Det har gått 38 år mellan dessa bilder och Björn har verkligen åldrats med behag. Men med den första bilden så starkt i mitt minne så undrar jag bara förskräckt: -Vart tog tiden vägen?
Denna vecka har Pe bott hos oss under tiden han hyrt ut sin lägenhet. Vi har haft det trivsamt tillsammans. Jag har jobbat min tredje vecka efter semestern och just nu handlar det mycket om att förbereda den gigantiska mässan i Tyskland i september.
bäst att plocka upp henne innan hon blir ilsken.
Äventyret började i Karlsborg i förmiddags. Vår guide hette Arne och han förde oss tillbaka drygt hundra år i tiden, då denna enorma fästning skulle försvara oss mot Ryssen. Efter en inledande film fick vi leva oss in i hur det var att vara indelt soldat. Kanonerna mullrade och röken låg tät, när vi hukande tog oss fram i de smala gångarna. Inget för dig, PO66.
En slussning gjorde vi och det var från Göta Kanals högsta punkt, Forsvik. Där sänkte vi oss drygt tre meter.
Det blev en riktigt trevlig helg, förutom att vi fick höra att unga mamma och pappa fått varsin fästing på sig efter friluftsbadet igår. Det är ju inte så trevligt.
Vindruvorna mognar undan för undan mot den solvarma väggen. I år blir det mycket. Är det någon som vill komma hit och trampa? Jag fick "vinstocken" av min lillasyster med familj när jag fyllde 50, så nu kan man riktigt se hur gammal jag är. Grenarna har nått upp till andra våningen på huset och hänger ner med stora klasar.
Det blev en dag på stranden. Vattnet var ljummet. Förutom vår storfamilj så var det två andra familjer där. Det är skönt att slippa trängas på en överbefolkad strand. Jag har aldrig varit mycket för att ligga och pressa i solen heller, men ett dopp och några simtag i en sjö är härligt. Isabelle upplevde sitt första utomhusbad och det verkar ha varit en trevlig upplevelse.
Den här lilla damen sätter allt i gungning. Farfar övervakar så att det går rätt till. Efter jobbet åkte vi in till La Stada en sväng för att hälsa på. Efter en fikastund med vaniljbullar och katalaner tog Farfar och Farmor med lilla hjärtat ut på promenad.
Det är så vackert där familjen bor, stora gamla träd, t ex ekar och silverpilar...
prunkande rabatter, bersåer med bänkar lite över allt...
träd med röda frukter som liknar klarbär...
På onsdag förmiddag gjorde jag ett avbrott i jobbandet och tog emot "finfrämmat" på genomresa. Min bästis från barndoms- och ungdomsåren och hennes familj stannade till för en pratstund och en kopp kaffe.
fåtöljen.