Avslut

Nu har jag bara en endaste dag kvar av mitt arbetsliv på ESAB. Den här veckan har varit fruktansvärt hektisk. Det gäller att avsluta pågående projekt, överlämna uppgifter, förmedla, arkivera, slänga, sortera, informera, tacka, säga adjö... Jag kör ända in i kaklet, som en sportkommentator skulle ha uttryckt sig.

Samtidigt är det kärt att få bevis på uppskattning, som de vackra hjärtan jag fick av min vän och förtrogna. Mailen har strömmat in från när och fjärran och folk har ringt. En av dem satt i en bilkö i Holland och ringde. Min besöksstol har varit upptagen mest hela veckan. Roligt! Vad som återstår nu är att jag ska gå brandsyn på mitt område i morgon, Jag ska kolla att nödutgångsskyltarna lyser, att brandsläckarna är påfyllda, att nödutgångarna är fria från hinder. Det har jag lovat, dyrt och heligt.

Ikväll hade vi avslutning på vår FN-cirkel, en avslutning med stil. Vår kurdiska väninna och värdinna hade dukat upp ett fint julbord, det allra första för säsongen. Efter att vi ätit oss mer än mätta fick vi höra ett mycket tankeväckande stycke om tid och vad den är värd. Sedan fick vi följa med till foten av Himalaya meddelst diabilder. En kväll som gav något för både kropp och själ!

Nu är det läggdags, så jag önskar er en God Natt!

Ingen dyster syster

Mitt vemodiga sinnelag lättades upp när mina systrar, min svåger, min son och min systerson klev in över tröskeln. Det är så roligt att få träffas. Vi tjuvstartade med glögg och pepparkakor efter lunchen, eftersom jag själv inte kommer att vara hemma nästa helg, den första Advent.

Vi systrar tog en promenad i novemberdiset och stötte på en trevlig Rottweiler med husse.

Väl inomhus igen gjorde vi som många gånger förut, vi sjöng av hjärtans lust i stämmor till ackompanjemang av Makens och svågerns gitarrspel.

Jag, L och S

Här sitter jag, lillasyster L och söta syster S. Fotot är taget igår hemma i soffan.  Nedan är vi hos fotografen, för femtio år sedan!

S, L och jag

Mamma hade sytt våra klänningar, rosenknoppsmönster till söta syster S och mig och rosarutigt till lillasyster L. Bilden ovan satt länge i fotografens skyltfönster.

Jag är så glad i mina systrar!

Skymning

Jag känner mig vemodig. Jag håller på att ta farväl av ett långt och innehållsrikt yrkesliv. Så roligt jag har haft, så mycket jag har lärt mig, så många trevliga människor som jag har lärt känna. Jag har mycket att vara tacksam för.

Dagen idag har varit mild och blek. Skymningen kommer fort. Jag passade på att åka ner till den gamla Sockenstugan för att fånga lite av det kvardröjande dagsljuset. Jag hade varit och handlat inför helgen, då mina kära systrar, min svåger och min systerson kommer och hälsar på.

Jag stannade hemma från jobbet idag för att förbereda besöket. Jag har bäddat gästsängarna, bakat blåbärskaka, lagat lasagne, gått runt med dammtrasan och dammsugaren.

Ha en bra helg, ni med!

Kärlekssång från Ukraina

På lördagskvällen fylldes huset med musik:

Bilder från helgen.

Kontrastrik helg

Våra vänner El och Vi från Långtbortistan

De här helgdagarna har varit sprängfyllda med upplevelser. Jag har träffat vänner, bjudit på middagar, varit i kyrkan, på Casselgården, haft Andrum med temat Tystnad...

På fredag eftermiddag träffade jag två kära f.d. kollegor. Vi ses inte så ofta så nu blev det tillfälle att komma ikapp. Vi satt hemma hos K i hans vackra kök med utsikt över ett torg och en väldig björk. Förutom gemensamma minnen pratade vi om att stå på tröskeln till ett nytt skede i livet.

På kvällen kom El och Vi från Långtbortistan för att bo hos oss över helgen. Huset livades upp, det blev fart och fläkt. V övade sånger på synten, vi lagade soppor och skar grönsaker och älgkött i långa banor. Grannen och kompisen Ve kom över med famnen full av blommor och åt med oss på lördagskvällen.

Grannen Ve och sångerskan Vi

På söndagen stod vi upp tidigt för att göra oss i ordning för kyrkan, där Vi skulle spela och sjunga. Hon gjorde en fantastisk Hallelujha, så där så att jag fick gråten i halsen. Efteråt samlades kyrkobesökarna för sopplunch i Casselgården och då berättade El och Vi om sitt liv som flyktingar och vad Laxå betytt för dem. Vi sjöng och spelade några sånger till, bland annat "Laxå i mitt hjärta".

På kvällen när våra gäster åkt hem var det dags för mig att åka tillbaka till kyrkan där Åsa, jag och kantor Margareta höll ett Andrum om Tystnaden. En kontrast till min livfulla helg.

Under söndagen fick vi ett omskakande besked. En person som spelat en stor roll i familjens liv har gått bort, alldeles för tidigt. Plötsligt, men kanske inte alldeles oväntat.

Nu återstår bara två veckor av mitt yrkesliv! Bäst att gripa sig an den nya arbetsdagen.

Sköt om er!

Ondskan och girigheten, två fula trynen har visat sig

En grym och hotfull verklighet kom nära, chockerande nära, igår kväll. Tänk att det lever folk i dödsskräck alldeles intill. Här behövs en insats för att rädda en ung kvinnas liv.

En annan ung kvinna drabbas på ett annat, men ändå smärtsamt, sätt. Ikväll kommer våra vänner från "Långtbortistan" hit, de som fick uppehållstillstånd efter åtta långa år. Deras älskade dotter blev utvisad innan dess och skickades "hem" till en oviss framtid, endast arton år gammal. Nu har det gått ytterligare sju år sedan hon utvisades. Föräldrarna och dottern har endast kunnat träffas över nätet och längtan är stor. Nu verkade det ordna sig med "visum" för dottern efter att föräldrarna pungat ut med en mindre förmögenhet till en myndighetsperson i Långtbortistan. Dottern har väntats hem vid flera tillfällen under hösten, men det har hela tiden blivit uppskjutet. Nu skulle hon komma i alla fall och följa med föräldrarna till oss. Äntligen! Men då krävde myndighetspersonen ytterligare pengar för att utverka visumet, pengar som föräldrarna inte har. Och i Långtbortistan sitter dottern och gråter.

Igår blev vi tydligt påminda om det förtryck som många unga kvinnor i världen lever under. Ofattbart vilket barbari!

Fel kan bli så rätt!

Den rätte Jag hade tänkt dig blond och lång över allt förstånd och  med en energisk haka. Du som i dröm och vaka, varit mitt ideal, blond och högväxt och smal.   Och så kommer du dock, mörk och kortväxt och tjock, med hakan i nervikt krage och en början till mage. Sådan kliver du in, i min själ och mitt skinn.   Allting skapades om när du kom. Allting slog du itu, du, du.   Erik Lindorm
Kom att tänka på denna dikt när jag lyssnade till en vän med glittrande ögon.

Maken till förkylt födelsedagsbarn

Idag firade vi Maken, både för att han är Far och för att han snart fyller år. Sedan i början av veckan har han varit kraftigt förkyld. Hans mörka stämma förvandlades till ett pipande väsljud och sedan tog hostan och snuvan vid. Trots faderns förkylning vågade sig sönerna och Lilla Hjärtat hit för att fira. Lilla Hjärtat och hennes pappa Joy har redan gått igenom förkylningsstadiet och vi får hoppas att det gör dem immuna. Peppar, peppar, har varken Pe eller jag åkt på denna elaka bacillusk. Ännu.

Vad fanns i paketen då, undrar ni? Jo, en snygg keps, sköna fårskinnstofflor och en whisky av fint märke. Dessutom är det utlovat ett biobesök bara för killarna i familjen.

Inte undra på att Maken ser nöjd ut!

Lilla Hjärtats fyraårsfirande

 Bara ett litet livstecken så här från mig innan jag drar igång med en ny arbetsvecka.

Igår firade vi Lilla Hjärtat, som precis fyllt fyra år. Åh, vad hon trivs med alla de sina omkring sig! Hela serven var där: Mamma, Pappa, Mormor, Morfar, Moster, Farbror, Farfar och Farmor. Och presenter fick hon. Den roligaste var det gamla, stora dockskåpet som Mamma lekt med när hon var liten.

Mamma hade bakat en såå smaskig marängtårta med choklad och banan i!

Ja, det var ett firande värt en liten prinsessa!

Avtackad trio

Här står tre blivande pensionärer som just har blivit uppvaktade och avtackade av sina kompisar i fackklubben. Det var en synnerligen välbesökt medlemslunch på Bodarne restaurang. Jag har väl aldrig sett så många medlemmar på en och samma gång. Kul!

På onsdag är det Ärtan T:s sista arbetsdag. Det är hon i rött. Vi har varit ett radarpar i trettio år, för det mesta har vi jobbat i rummen bredvid varandra, men ibland har avstånden varit lite längre emellan oss. Hon är ett riktigt energiknippe. Det är hon som ger begreppet Sisu ett ansikte, men så är hon ju också finne i botten. Idag anmälde hon sig till Arbetsförmedlingen. Det tog en timme för förmedlaren att knacka ner hennes CV meddelst pekfingervalsen. Hon hade god lust att byta plats med honom och knattra fram raderna med sin sedvanliga frenesi.

Han i mitten har varit en stöttepelare för så många av oss. Hans pappa var en av de allra första som kom upp från Göteborg för att dra igång ESAB i Laxå 1942. Han är GAISare bara för att hans pappa var det och för att han blev uppmanad att bära GAIS halsduk med stolthet.

Hon i svart, det är jag det. Med mina 33 år på företaget räknas jag numer som ett inventarium. Inventarienumret sitter ingraverat på halsbandet. Men om fyra veckor är det slut med min ESAB-era.

Ikväll har jag hisnat till bilderna från Dödens Väg i Bolivia. Kjell från ABF berättade livfullt om sina skräckinjagande upplevelser, men även om hur människor lever och verkar i ett mycket kontrastrikt land. Synd att vi var så få som kom till biblioteket i Askersund denna mörka novemberkväll.

Uppdatering: Det slår mig just att på bilden ovan ser det ut som om vi tre pensionärer står vid ättestupan och tittar ner. Det var verkligen inte meningen.