Usch vad piiinsamt!

Förargligt, pinsamt, skämmigt...Igår fick jag tillbaka en liten släng av obehagskänslan. Vi tittade på Idrottsgalan, kul och glamoröst och ibland lite rörande. Den leddes av Peter Settman, som är en mycket driven och duktig programledare. Men rätt var det var fick jag resa mig och gå ifrån för att jag skämdes å andras vägnar för platta, plumpa skämt.

Första gången det hände mig var när jag som sexåring var på cirkus med pappa. Det var spännande och fantastiskt, men efter halva föreställningen rusade en liten farbror in på manegen. Han ville rida på det lilla russet som galopperade runt, runt. Farbrorns fru, iförd hatt och kappa, hävde sig över bänkraden och satte efter honom. Hon ryckte tag i hans byxor för att få stopp på honom och det bar sig inte bättre åt än att byxorna gick sönder. Men farbrorn fortsatte oförtrutet, nu i stormönstrade kalsonger. Jag blev alldeles stel av fasa och förstod inte att det bara var på skoj, även om pappa försökte övertyga mig om det. Jag skämdes så förfärligt å parets vägnar och jag ville på inga villkors vis stanna kvar. Så vi gjorde sorti, pappa och jag. När jag blev lite äldre och när vi skaffat TV och såg på Hylands Hörna, minns jag att jag flera gånger tyckte att Hyland var så pinsam. Jag skämdes och orkade inte titta på programmet.

Nu när jag är mycket äldre, så skäms jag inte så lätt, varken över mig själv eller andra. Jag skrattar gärna och ofta, men ibland smyger det över mig en slags olust när någon ska vara rolig på någon annans bekostnad och det blir plumpt.

Är det någon som känner igen sig?