Paris - minnenas stad

Råkade på den här bilden under en cyberpromenad och den fick mig att minnas. Paris är Min stad och den känslan delar jag med många.

Första gången jag satte foten på Paris gator var på sommarlovet, året innan jag slutade gymnasiet. Jag och mina två svenska kompisar var på väg ner till ett "ungdomsläger" i Melan i Provence och mellanlandade i Paris några dagar. Livet och sommaren bredde ut sig framför oss, lockande och spännande.

Här står vi för första gången ovanför trapporna vid Sacré Coeur. Minns att när vi bläddrade beundrande bland sjalarna på varuhuset Le Samartine, så kom det fram en expedit och smällde oss på fingrarna. I hennes ögon var vi bara flicksnärtor och inte presumtiva kunder.

Sista året på gymnasiet valde jag att skriva mitt specialarbete om Paris på franska. Jag blev ännu mer nyfiken på staden och dess historia.

Sedan den första sommaren har det blivit många Paris-resor för min del: med Maken, med vänner, med sönerna en i taget, med lillasyster och även mol allena. Folklivet, ljuset över Seine, de historiska byggnaderna, gränderna på den vänstra stranden, rosettfönstren i Notre Dâme... det går inte att sätta fingret på vad det är som lockar med Paris. Man hittar hela tiden nya områden, upplevelser ...

En sak som jag inte gör, det är att åka upp i Eiffeltornet. Så det har blivit några gånger som jag har suttit och väntat nedanför medan mitt sällskap har åkt upp och beundrat utsikten. När jag var där med min yngste son, Pe, utspelade det sig ett litet drama i parken nedanför. En negress sprang omkring spritt språngande medan en fin polis med vita handskar och kortärmad skjorta försökte fånga in henne. En liten engelsk dam, som satt på samma bänk som jag, skrek upphetsat: - Cover her! Cover her! och erbjöd polisen sin regnkappa att svepa in damen i. Sedan sa hon bekymrat till mig: - What a pity that we should meet under these circumstances!

Men jag säger som Edith Piaf: Nej jag ångrar ingenting!