Gapa

Imorse var det dags. Ett tandläkarbesök väntade. Jag var tidigt på plats. Förra gången var jag faktiskt en hel månad för tidig. Men idag var det rätt dag och rätt månad.

En kvart sent blev jag insläppt i behandlingsrummet.
- Hur står det till? frågade tandläkaren.

- Bara bra, svarade jag käckt. - Var det idag vi skulle dra ut tanden? frågade hon. - Du får väl kolla och se hur den mår, sa jag.

Sedan preparerade hon två sprutor med bedövningsmedel och stack in i tandköttet. Medan bedövningen verkade gick tandläkaren och sköterskan om hörnet. Jag hörde hur tandläkaren fick reda på att hon inte hade så mycket tid på sig som hon trodde. En akutpatient med tandvärk väntade i väntrummet.

Jag började känna mig konstig. Omvärlden blev suddig och jag slokade där jag satt i stolen. När tandläkaren och sköterskan kom tillbaka och fick syn på mig såg de alldeles förskräckta ut. De började klappa mig i ansiktet, hålla upp mina ben, badda pannan, be mig säga någonting...

Det blev ingen tandutdragning, men ytterligare en tillfällig lagning. Om en och en halv månad är det dags igen att avgöra; utdragning eller rotfyllning.

Jag har inte tandläkarskräck. Jag har dragit ut en tand förut och det gick jättebra. Varför blev jag svimfärdig?

Ytterligare en överraskning väntade, en angenäm sådan: Jag behövde inte betala något!