Festlig söndagseftermiddag

Lilla Hjärtat tog emot i rosa tyllkjol, grön dinosarietröja och ett tjusigt diadem. Den ömma modern hade bakat en vacker tårta som matchade den lilla prinsessan perfekt. Tårtan var inte bara vacker, den var utsökt god också. Det tyckte mormor, morfar, moster, farmor, farfar och farbror och lät sig väl smaka.
Farfar vill ha en spelkompis, så Lilla Hjärtat fick en rosa gitarr av honom. Den spelade hon på oavbrutet. Bäst gick Imse Vimse Spindel. Mormor hade mycket lägligt presentat Lilla Hjärtat med en sångbok med just den visan. - Du får ta med dig din rosa gitarr när du kommer till oss nästa gång, sa jag. - Det vill jag gääärna och jag tar med mig hela familjen, svarade Lilla Hjärtat belevat.
Efter kalaset blev det bio på hemmaplan. Ingen av mina väninnor hade möjlighet att hänga med, så Maken "offrade" sig. Vi såg "Niceville", "The Help" är den engelska titeln. Tyvärr fick vi se filmen i fel format de första tjugo minuterna. Människorna var korta och tjocka och de amerikanska bilarna var väldigt långa. När formatet blev normalt, kunde jag koncentrera mig på handlingen. Filmen handlade om de färgade hembiträdena och deras villkor hos de "fina" familjerna i Jackson. Svårt att förstå att det var så här illa för bara några årtionden sedan. Förresten, så här illa är det säkert fortfarande på många håll. Filmen var varm, rörande, sorglig och rolig på en och samma gång. Kul att återse femtio- och sextiotalsmodet! Gå gärna och se filmen!