Ååå tjejer!

Liljekonvaljer hör till Mors Dag. Jag hittade dem på mitt liljekonvaljställe i en glänta i skogen och plockade en fin bukett. Jag kunde inte ge dem till min mamma, eftersom hon är borta sedan länge. Däremot gav jag dem till en vän som sitter i rullstol nu och som inte kan ta sig ut till blommorna längre.

 

Ve hade gjort varsin bakelse åt oss och jag hade tagit med en termos med kaffe. En liten stund med småprat och några goda skratt gör så mycket för välbefinnandet.

 

 

Idag har mina söner hört av sig och gratulerat på Mors Dag. Ibland har vi träffats hela serven och ätit lunch tillsammans just den här dagen. Bilden är från ett sådant tillfälle när vi var på restaurang Fatburen. Här står vi, tre mammor, och har det riktigt fnissigt. Jag måste påpeka att min svärdotter inte petar sig i näsan. Det ser bara ut så!

 

Jag fick två fina söner men inte någon dotter. Därför är det extra roligt att familjen har fått så underbara unga kvinnor i familjen som Ani ovan och som Em. Dessutom har Lillasyster L:s söner också tre alldeles fantastiska flickvänner, som jag fått lära känna. Och med krutpaketet och charmisen Lilla Hjärtat bådar det gott inför framtiden. Tjejer, tack för att ni finns!

 

Här är mamma med mig, den förstfödda av tre döttrar. Hon gav mig så mycket och jag tänker på henne ofta. Jag tror att jag har fått hennes förmåga att se det sköna i det lilla, att njuta av stunden. Av pappa har jag ärvt äventyrslusten och i viss mån rastlösheten. Jin och Jang!

Nu önskar jag er en riktigt god natt!





Lasse-Maja, skurken från Bergslagen

Nu, sex månader efter födelsedagen, har vi firat klart att Maken fyllt 70 år. Sista firandet skedde igår kväll då Lillasyster L och hennes man K-O bjöd på besök i Örebro fina, gamla teater. Det var den sista föreställningen av musikalen Lasse-Maja, mustig, härlig och musikalisk. Roligt med alla anspelningar på Örebro och trakterna där omkring. Länsman Kron kom till exempel från Löa och mostern var gruvfogde i Stråssa.

Teatersupén tog vi innan föreställningen. Vi bänkade oss inne på EastWest och åt vackert och dyrt. Det var mycket folk på stan denna lördagskväll, trots intensivt åskregn.

Min bil var gul av frömjöl när vi gav oss iväg mot evenemanget. Jag önskade mig ett stilla vårregn för att skölja rent den under resan in. Istället blev det rena rama högtryckstvätten när åskovädret drog över Närkeslätten. Sikten blev nära nog obefintlig. Vindrutetorkarna viftade frenetiskt. Jag fick sänka farten till 70 kilometer i timmen på 110-vägen för att över huvud taget komma framåt. Men bilen blev ren i alla fall!!

Ha en trevlig Mors Dag idag!

Skurhinken och Skurken från Benin

Nättjuvarna nästlar sig in och gör mer eller mindre intelligenta försök att roffa åt sig. Igår hade de en aktiv dag:

Det plingade till i mobilen. Jag stod på huvudet i skurhinken så det var välkommet med ett litet avbrott, vem var det som vill mig något? Jag blev förvånad och glad. Det var min vän från ungdomens dagar som frågade hur det var. Vi har inte haft direktkontakt på länge. Men sedan frågade han om jag kunde hjälpa honom. Han skulle sköta sina bankaffärer och hade fått problem med sin dosa. Vad hade jag för dosa? frågade han. Skumt! Maken avrådde bestämt. Det där kan inte stämma. Och det gjorde det inte heller. Min barndomsväns Facebookskonto hade blivit hackat.

När Maken och jag kom hem efter att ha fejat och grejat i yngste sonens lägenhet, satte jag mig vid datorn för att kolla min mail. Ett av mailen innehöll ett jobberbjudande. Jag skulle kunna få jobba på ett hotell i Benin i 3 - 5 år och hotellmanagern skulle hjälpa mig med flygbiljett, logi och visum. Jag tror inte att jag har lust att jobba på hotell i Benin eller att skicka mina kontouppgifter till en bedragare.

Idag på morgonen kommer jag inte in på min mail utan att leta upp ett lösenord som jag fått för flera år sedan. Undrar om det har något samband med skurkarna från Benin.

Majkväll i Tångeråsa

Min mormor Anna från Skultuna i Västmanland utbildade sig till småskolelärarinna. Innan hon gifte sig med morfar Sven tjänstgjorde hon en tid i Närke, bland annat i det röda skolhuset på den översta vänstra bilden. Det var ju så på den tiden att när kvinnan gifte sig så blev hon hemmafru på heltid. Anna och Sven fick tre barn Sven Jr, Anna-Greta och Barbro, min mamma. När mamma var tre år dog Anna i barnsäng. Lilla Maria Elise blev bara några dagar gammal. Det var ett hårt slag för morfar, som själv minste sina föräldrar när han var en liten pojke.

Jag blev påmind om mina rötter igår kväll när släktforskningsföreningen gjorde ett besök i Tångeråsa och fick en alldeles utmärkt guidning av Maria Sundström. Tångeråsa kyrka är en av få träkyrkor som finns kvar från medeltiden. Maria var med i ett projekt för att utforska och dokumentera kyrkans historia och då fann man att delar av kyrkan är från slutet av 1200-talet.

Det kändes lite märkvärdigt att tänka sig att här i kyrkan hade nog mormor Anna suttit om söndagarna för cirka 100 år sedan. Jag ska leta lite mer i mina gömmor och se vad hon skriver i sina brev hem till fästmannen.

Idag blir det en ny vacker sommardag. Njut av den!

Uppdatering:

Bilden ovan fick jag nyss  av min kusin Torbjörn, mormor Annas sonson. Anna står till höger. Och kolla texten! Där står Laxå & Porla!!

Det var en gång för länge, länge sedan ...

En nästan sann historia:

En sommar. långt tillbaka i minnets dis, hyrde min familj ett gammalt brunt härbrä i by Rält Lindor i Dalarna. Härbräet låg längst upp i backen med ryggen mot skogen och med framsidan mot den lilla byn och den enda smala bygatan. Allra längst bort kunde vi skymta skogstjärnens svarta vatten. Det var där vi sedan tog våra kvällsdopp och det var där tanterna i byn tvättade sina trasmattor på klappbryggan.

Vi hyrde av tant Karin, ett rejält, solbränt fruntimmer, oftast iförd huckle och gummistövlar. Hon var alltid glad och språksam, en stor kontrast till sin gubbe, farbror Sixten, som mest skymtade fram som en grå hustomte i lagårdsdörren.

Tanterna i byn gjorde mycket av arbetet tillsammans. En dag ställde de till med storbak i den väldiga vedeldade stenugnen hos tant Karin. Jag kan än idag känna smaken av det nygräddade rågsiktsbrödet med smältande smör på. - Å, de var det godaste bröd jag ätit!

Min fyra år yngre syster var en kavat och orädd pojkflicka som gärna följde med till lagården och hjälpte till med korna. Hon lärde sig att mjölka och mocka och valla kor till och från hagen. Hon var inte rädd för att ta i och farbror Sixten brummade förnöjt att det var allt en duktig tös.

Det var nog det som fick farbror Sixten och tant Karin att låta oss få låna arbetshästen Laban, ett nordsvenskt enhästars kraftpaket, och spänna honom framför en flakvagn för att åka på utflykt.

Pappa älskade utflykter. Så fort vi hade en stund över hemma, så åkte vi på utflykt. Och så gjorde vi även denna sommardag.

Yngsta systern satt i mammas knä. Pappa och jag satt och dinglade med benen utanför flakvagnen och syster S satt på en trälåda bakom hästrumpan och höll i tömmarna.

Hon smackade uppfordrande och klatschade till med tömmarna och så började ekipaget att rulla iväg, makligt till en början. Laban vände på huvudet och såg lite misstroget på oss: - "Var detta verkligen nödvändigt? Det här med utflykter är inte direkt min grej", såg han ut att tänka.

Men han fann sig och lunkade på uppför backen på andra sidan vägen. Solen sken. Det luktade gott av klöver och gräs. Det var en perfekt dag för en utflykt!

Men plötsligt fick Laban nog. I en vägkorsning vände han runt och trots syster S´s ivriga Prtoooo och drag i tömmarna gav sig Laban och hela ekipaget av hemåt igen. Det gick fortare och fortare. Vi körde så att dammet yrde och flakvagnen skakade och krängde.

I ett moln av damm stannade Laban mitt framför fötterna på de förvånade farbror Sixten och tant Karin, som hade dröjt sig kvar vid stallet sedan vi gett oss iväg.- "Ja se Laban har alltid varit lite stallmodig och inte mycket för utflykter", sa tant Karin.

Men pappas smak för utflykter avtog inte och syster S´s smak för att köra hästar tilltog. Hon blev så småningom en berömd travkusk med många nationella framgångar. Och minnet av vår vådliga utflykt bak Labans rumpa har precis börjat blekna.

Folkets Park - ja det var då det!

Jag är med i en Facebookgrupp som heter "Du vet att du är från Västerås om ..". Där frossas det ibland i nostalgi, nu senast om forna Folkets Park där jag upplevt en massa kul.

Som barn gick man på Måndagsträffen och såg uppträdanden på den stora scenen. Det kunde vara Malmstensgruppen med fantastiska akrobater eller sång och musik. Jag minns stämningen och spänningen när jag satt i publiken, ett hav av barn och föräldrar.

Många år senare gick bästisen och jag på konserter iförda våra nya prasselkappor med skärp i midjan. Vi såg Sven-Ingvars, Paul Anka och min absoluta idol Paul Jones från Manfred Man. Jag satt allra längst fram när Paul stod på scenen och när hans ögon mötte mina trodde jag att jag skulle svimma. Men hans blick svepte förstås över alla flickorna på första bänk. Ja jisses!

Med gänget här ovan gick jag till Rotundan eller Rotan som vi kallade den. Det var dåtidens dansställe nummer ett i Västerås. Killarna i gruppen gick på flygmekanikerutbildning och var från olika platser i Norrland. Killen till vänster var från Boden och dansade som en gud.

Nu finns ingenting kvar av Folkets Park i Västerås förutom entréskylten. Det har byggts lägenheter över hela området. Men de roliga minnena består i alla fall.

Jag har skrivit tidigare om parken. Om du vill kan du kolla här.

Sista sipporna för i år

I slutet på en solig dag sökte vi upp backsippsstället i närheten av där vi bor. Det var i sista momangen. Några blommor var fortfarande fräscha men de flesta hade blommat över. Den bruna ån var full med vatten. Den porlade ikapp med taltrasten som sjöng från de höga träden. Idyllen avbröts då och då av tågtrafiken på järnvägsspåret intill.

I och med denna rapport är vårspaningen över för i år.

Vid Möckelns strand

För precis en vecka sedan befann jag mig på 2005 meters höjd i franska Pyrenérna. Igår befann jag mig vid Möckelns strand.

Sedan jag kom hem har det varit gråväder tills igår då det sken upp igen. Jag blev så inspirerad att jag vitmålade en etienne (= bokhylla av det sirligare slaget). Det var ett projekt som jag haft i tankarna länge. Och inte nog med det! Jag tvättade vardagsrumsfönstren också och bytte gardiner. Men sedan var det slut på husligheten.

Jag åkte istället och hälsade på Min Lilla Tant. Nu var det länge sedan igen. Vi pratade på som vanligt och hon berättade om sitt innehållsrika liv. Hon kan inte förstå att hon är 96 år gammal. Hon känner sig mer som 50 år. Vi åt bakelser från konditori Promenaden och drack kaffe. Jag hade med mig rosentvålar från Frankrike och hon gav mig så söta porslinsfåglar som hon hade på sin byrå. De ska få stå på den vita etiennen så jag kan se på dem varje dag och tänka på MLT.

Det vankas vackra vårvädersdagar i en lång rad. Jag ska nog gå ut i trädgården idag och tampas med maskrosorna.

Må så gott i solen!

Fransysk visit

Tisdag - till Körsbärsdalen

Mitt i natten gav jag mig iväg från hemmets dörr. Redan efter en halvtimmes körning såg jag en smal röd kant vid horisonten. Gryning. Jag mötte nästan inga bilar alls, däremot sprang det djur över vägen. Harar skuttade i ljuskäglorna, en uggla flög lågt över bilen, en hjort tvärvände i diket, men till slut kunde jag inte väja tillräckligt för en lågt flygande and som fick sig en smäll mot biltaket.

Min vän PO66 väntade på flygplatsen. Skönt att vila ut i hennes paradisiska trädgård. En koltrast hade parkerat på en hög stolpe i närheten och sjöng inspirerat. Innan kvällen tog vi en vända på stan, Ceret. Nu är det högsäsong för körsbärsförsäljarna. Monsieur Hollande, presidenten, har på sedvanligt vis fått den första leveransen, meddelade man på TV-nyheterna.

Onsdag - besök i soltygsfabriken

På onsdagen bar det av upp i de närmaste bergen. Där blommar fortfarande kastanjeträden och syrenerna. Här ligger det en tygfabrik, Les toiles du soleil, med en välfylld butik. PO66:s vän U valde färgsprakande tyger till sitt kuddprojekt och även vi andra två fick med oss souvenirer där ifrån.

Byn ovanför, Coustouche, är mycket fridfull. Här ligger en kyrka från år 988 (!) och även en mysig restaurang, le Petit Bistrot. Den öppnades för en månad sedan av två genomtrevliga damer som tog hand om oss på allra bästa sätt. Jag åt en mycket god lammgryta.

Innan kvällen hann PO66 och jag susa iväg till spanska gränsen också, där det råder stor kommers i den lilla gränsstaden. Vi åkte nedcabbat och med solglasögon på, så klart!

Torsdag - Girona rustar för blomsterfestival

Torsdagen bjöd på en riktig sommardag med temperaturer upp mot 27 plusgrader. Vi tog tåget ner till Girona i Spanien, där det rustades för blomsterfestivalen i helgen. Det fejades och pyntades i varenda gränd. Gamla stan är idyllisk med sina prång, trappor och små hantverksbutiker. Mitt i smeten på en höjd ligger katedralen. Lunchen intogs på ett vackert torg. Ja, intogs och intogs ... PO66 kunde inte förmå sig att tugga på de blekfeta bläckfiskarna som dök upp på hennes tallrik. Jag klarade mig undan med ett kycklinglår, om än lite trist.

Fredag - Bläckblå sjö och snö

Totalt miljöombyte blev det på fredagen, då vi bilade upp längs serpentinvägar till Cerdagneplatån och fjällsjöarna Les Bouillouses. De ligger på 2005 meters höjd omgivna av fjälltoppar. Här ligger snön fläckvis kvar. En strid bäck lockade flera till fiske. Franska familjer åker gärna hit med sina picknickkorgar. Själva åt vi lunch på hotellet Bones Hores, mycket fräscht och gott!

På tillbakavägen fick jag återse Ville Franche sûr Conflent, häxstaden med ringmur och vallgrav. Hit återvänder jag gärna om och om igen.

Nu är jag tillbaka till Svedala och ska precis äta söndagsfrukost och läsa tidningen.

Ha det så gott!

Snart

Snart väntar några härliga dagar med min vän PO66 i Körsbärsdalen vid foten av Pyrenéerna. Hon är gräsänka i en vecka och jag flyger ner och gör henne sällskap. Vi planerar att susa iväg i hennes röda Mini, nedcabbat och med solglasögon på. Upp i bergen ska vi ta oss och besöka en och annan medeltidsby, sitta på uteserveringar, strosa i gränder ...

Men innan dess är det en skön helg då jag ska packa lite, greja i trädgården och på söndag kväll håller vi Andrum i Ramundeboda träkyrka. Temat denna gång blir Livslust, ett synnerligen aktuellt ämne.

Hästkrafter, våreld och fyrverkerier

Puh, vad det var skönt att vakna i morse och upptäcka att allt bara var en dröm. Förmodligen var det Kattens envetna jamande och bråkande som fick mig att känna mig superstressad. Om någon timme skulle det hållas ett stort internationellt möte och jag skulle skriva rent ett flera sidor långt program med bilder. Jag frågade medverkanden vad som skulle vara med, men fick bara svävande svar. Klockan tickade och svetten lackade. Då var det skönt att vakna och inse att det är vår och att jag inte jobbar längre.

I dagarna har vi haft besök av syster S och hennes son O. De bor i en storstad och uppskattade lugnet och friden i vår lilla by.

Fast på Valborgsmässodagen mullrade det till ordentligt, då ett stort gäng knuttar gjorde sig redo för den årliga kortegen till Askersund och Skyllberg. Det var samling vid Rastpunkt, där man även kunde få prova andra hästkrafter. Ridklubben var där med två små shetlandsponnies.

Min syster ville uppleva en riktig gammeldags Valborg, så som det berättas i vår bok "Ett år med tanterna på Villagatan". Så vi åkte några kilometer norrut till en liten bruksort med Europas nordligaste bokskog. Där bjöds det på stor och flammande eld, sång, vårtal, Bullens pilsnerkorv, pilkastning och sedan ett sprakande fyrverkeri. Precis som det ska vara när det är Valborg.

Britt-Marie Dahlbergs härliga Valborgsmässobild