Novisen vid spisen

Här står jag i köket. Vispen och skålen finns kvar, fyrtio år senare.

Jag lovade ju att komma tillbaka med ett exempel på ett icke så lyckat försök i köket. Den här berättelsen skrev jag på skrivarkursen för precis ett år sedan och den är nästan alldeles sann:

Hastbullar blev kastbullar

Jag la dröjande tillbaka telefonluren. Svärmor hade just meddelat att hon var i antågande. Hon skulle komma med tretåget och göra en kort visit, innan hon fortsatte sin resa söderut. Maken var bortrest på kurs och väntades inte hem förrän om några dagar.

Jag var nygift och novis vid spisen, medan min svärmor var en erkänt duktig och effektiv husmor. Hon var föreståndare för ortens vävstuga och hon kunde dessutom på nolltid trolla fram de mest läckra rätter och bakverk av vad som fanns i skafferi och kylskåp. Herregud, jag måste ha något hembakat att bjuda henne på! Jag ville ju visa mig från min bästa sida. Nu var goda råd dyra!

Med darrande fingrar letade jag fram senaste numret av den damtidning jag prenumererade på. De hade börjat med en bakskola som hette ABC för nybörjare och där fanns ett recept på hastbullar. Perfekt!

Jag läste receptet noga och tog fram alla ingredienser som ingick. Jag blev lite bekymrad när jag såg att bakpulvret knappt skulle räcka. 2,5 dl stod det i receptet. Men om jag bankade ordentligt på den upp och nedvända burken kanske det blev tillräckligt.

Jag reflekterade lite över att det skulle behövas så mycket bakpulver, men eftersom det var frågan om hastbullar, så krävdes det kanske lite extra energi. Dessutom var ju receptet skrivet för nybörjare, så då borde det vara utprovat och riktigt.

Med fart och fläkt snodde jag ihop bullarna. Jag skulle precis hinna! Men när jag tog ut plåten från ugnen såg bullarna bedrövligt bleka och platta ut. Bäst att smaka, tänkte jag, och bet försiktigt i en bulle. Tvi, tvi!! Det smakade vedervärdigt! Jag spottade och fräste och sprang ut i trapphuset med plåten och tippade ut de misslyckade bakverken i sopnedkastet.

Precis när jag kommit tillbaka in i lägenheten igen kom svärmor, elegant som alltid, i trappen.

Vid kaffet och Mariekexen berättade jag om mitt nesliga nederlag och hon brast ut i ett hjärtligt gapskratt som varade i minst fem minuter.

I damtidningens nästa nummer beklagade redaktionen tryckfelet i receptet. Det skulle naturligtvis ha varit 2,5 tsk bakpulver och inget annat.

Jag fick mig en rejäl minnesbeta: Lita aldrig blint på tidningar och ett skratt kan vara nog så gott till kaffet!