Mer äpplen

Det står ett litet knotigt vildäppelträd vid kanten av en djup sjö. Dit brukar vi åka, Maken och jag, för att plocka äpplen. I år var vi så sena, så nästan alla äpplen hade fallit till marken redan.

Det går inte att äta dem som de är, men de blir ett finfint mos, med lagom blandning av beska, syra och sötma. Dessutom får det Lilla Hjärtats älsklingsfärg: Moset blir alldeles rosa. Det blir gott till julskinkan!

A pro på äppelpallning

Ett glatt och livligt samtal runt fikabordet på Casselgården i eftermiddag rörde sig bland annat om äpplen och äppelpallning. Alla damerna hade så många roliga anekdoter att förtälja i ämnet att jag inte hann dra min historia. Så då tar jag den i det här forumet istället:

På höstkanten någon gång på sextiotalet granskade pappa belåtet sitt lilla äppelträd som för första gången bar frukt. Tio stycken ljusgröna, blanka äpplen hängde där på grenarna. - Imorgon ska vi få smaka, sa pappa. - Den här tidiga sorten heter Transparent Blanc och ska vara väldigt god.

Men på morgonen därpå var trädet tomt. Pappa fick syn på ett gäng killar som hoppade över vårt staket och han var inte sen att sätta av efter dem, i full fart uppför backen. Trots pappas meriter på löparbanan i Munktorp hann han inte ifatt pojkarna.

Snopna och besvikna blev vi. Jag skrev till och med en visa om händelsen: Pallarvisan.

Men historien är inte slut än:

Fyrtio år senare anställdes en ny chef på det multinationella företag där jag jobbade. Vi kom i samspråk och det visade sig att vi båda två kom ifrån Västerås, till och med från samma bostadsområde. - Jaha, bodde du på den gatan! Jag kom ihåg en gång när jag och mina kompisar pallade äpplen där och en arg gubbe kom utrusande och jagade oss uppför hela backen.

Historien fick sin upplösning och äppeltjuven blev identifierad!

Pallarvisan

Bakom staketet när ingen vet det
smyger små killar som gillar vår frukt.
Äpplena frossas, livremmar lossas.
Tänk om man kunde på grabbar få bukt.

Men häromdagen tog jag en i kragen
skakade om för ilsken jag var.
- Du får ifall du frågar, men ej om du tar!
- O, tack! s án och verkade både vänlig och rar.

Men nästa dag kom en hel rad
utav små grabbar som tiggde och bad
- Kan vi ej få frukt som han igår?
Tänk så fort såna rykten kan gå!

Bakom staketet: Syster S och jag går på promenad med Lillasyster L några år tidigare än händelsen ovan.

Eldsjälar

På FN-dagens Annandag, igår lördagen den 25 oktober, fick vi i FN-föreningen i Laxå fint besök av självaste Aleksander Gabelic, Sveriges FN-förbunds ordförande, och Thomas Petersson, journalist och författare till tre böcker om Västpapua. Just Västpapua har varit ämnet för några studiecirklar inom vår förening och under årets studiecirkel har vi gjort en utställning med texter och bilder som berättar om det vi har fått lära oss.

Det krävs eldsjälar som är envisa och övertygade för att nå ut med budskap i dagens högljudda mediebrus. En sådan eldsjäl är Thomas och även vår cirkelledare Hubert Oskarsson. Utan dem hade det inte blivit något alls. Inte ett endaste litet pip!

Dagen innan var mina systrar och jag till Stockholm och var med om en mycket vacker begravning av vår älskade moster Agge. Under de höga kyrkvalven klingade musiken och sången. Hennes barnbarn och barnbarnsbarn sjöng och spelade så att skinnet knottrade sig på armarna. Linus Norda avslutade akten med My way, som passade så bra in på moster Agge. Hon som gått sin egen väg, som tagit sig igenom svårigheter, som stävat vidare, lärt sig nya saker, stått pall, aldrig gett upp. Hon var också en eldsjäl, en förebild för oss alla som samlades för att minnas henne.

Jag lägger in en länk där Linus sjunger Halleluja, så att ni får höra vilken fantastisk sångare han är:

Innan snön faller

Hon är fin, MLT. Får bra omvårdnad där hon bor.

 

Det har varit en fullmatad dag idag också. Jag bestämde mig för att åka och hälsa på Min Lilla Tant som bor några mil bort. Väderlekstjänsten har börjat prata om snö och jag vill helst inte köra på snöiga och isiga vägar, speciellt inte med sommardäcken på. Det var bäst att passa på medans tid var.

 

Innan jag gav mig iväg bakade jag en äppelkaka att ta med. Receptet har jag fått från Min Lilla Tant. Det är en tummad lapp, väl använd, skriven av henne själv med hennes snirkliga och fina handstil.

 

Jag bytte ut margarinet mot smör och hade en nya salt i mjölet! Jag lät kakan vara inne i 45 minuter. Klicka på bilden så kan du läsa receptet utan problem.

 

Kakan var ljummen och jag kom alldeles lagom till kaffestunden. Alla lät sig väl smaka.

 

Som vanligt pratade vi om allt möjligt. Vi svingade oss i tiden, från barndom till nutid. Det var när hon berättade om hur Mickel Räv dragit iväg med pappans matsäck en snöig dag i skogen som jag insåg varifrån jag fått idén till ett kapitel i Ett år med tanterna på Villagatan. När jag skrev kapitlet om tanternas skogsutflykt och den listiga rävens tilltag, tänkte jag inte på varifrån historien kom. Det insåg jag först idag. Och blev full i skratt.

 

 

Tavlan är målad av Britt-Marie Dahlberg.

 

 

Imorgon bär det av tidigt. Det är dags för min kära mosters begravning.

 

Sköt om er!



Utsålt

Tre kvart innan utsatt tid började de första åhörarna droppa in. När det var en halvtimme kvar var det halvfullt i hörsalen.

Men föredragshållaren Stigbjörn Bergensten hade inte kommit ännu. När klockan var tjugo minuter i, ringde jag hans fru L, som han kallar henne. Han var på väg, lugnade hon.

Med en kvart kvar var hörsalen helt fylld. Publiken sorlade förväntansfullt. Fortfarande ingen Stigbjörn.

Tio minuter i sju fick vi sätta lapp på luckan och tyvärr be ett antal personer vända om. Vi fick inte släppa in fler i lokalen. Bäst att följa Brandmyndighetens bestämmelser.

Stigbjörn kom prick sju. Honom släppte vi in.

Stigbjörn kåserade och funderade kring olikheterna mellan kvinnor och män. Att döma av publikens fniss och skratt kände man igen sig. Han tog det kvinnliga språket som exempel. Om din fru säger att soppåsen är full, så är det är inget påstående. Det är en uppmaning. Det gäller att förstå nyanserna, sa han. Annars blir det obehagligt.

Sedan gillar kvinnor grönsaker, fortsatte han. Det finns så många otrevliga sorter: haricotes verts, mangold, squash, fänkål... Män gillar korv!

 Nästa föredrag i Föreläsningsföreningens serie blir den 19 november. Då visar Jürgen Puls sina mästerliga fotografier och pratar om omgivningarna hemmavid. Varmt välkomna då, men kom i god tid för säkerhets skull!

Le när ditt hjärta gråter

Hade jag inte åkt tillbaka hem igen och hämtat mobilen som jag glömt, så hade gårdagskvällen sett helt annorlunda ut för mig.

Under en fikarast i Röda Korsets second-handbutik Kupan fick jag ett SMS: Körövningen ikväll är inställd på grund av sjukdom.

Tjugo minuter senare ringer en f.d. arbetskamrat och undrar om jag vill överta två gratisbiljetter till teaterföreställningen Chaplin på kvällen. Hans fru hade blivit sjuk och de kunde inte gå. Nu, när körövningen var inställd, kunde jag glatt tacka ja. Maken är upptagen av sina Tivedspôjkar på tisdagskvällar, men jag frågade kollegorna runt fikabordet om någon ville göra mig sällskap. Det ville pigga Kicki.

Så några timmar senare åkte vi genom regn och rusk till La Stada och tillbringade några timmar tillsammans med familjen Chaplin. Mycket kretsade kring Hanna, Charlies mamma, avdankad revyartist, övergiven, utblottad trebarnsmor, som till slut hamnade på mentalsjukhus.

Orden i Charlie Chaplins sång "Smile" eller "Le när ditt hjärta gråter" fick en ny innebörd.

PS: Solen skiner och PO66 sitter i shorts på sin terrass i Körsbärsdalen. Skönt att veta att solen lyser någonstans!

Doften av nya böcker

Igår var jag med om något roligt. När jag surfade runt på nätet såg jag att Biblioteket annonserade om en "bokprovning" som skulle gå av stapeln bara en dryg timme senare. Det fanns någon plats kvar så jag var välkommen.

Det var Kulturrådet som skickat sju kartonger med fräscha böcker till vårt bibliotek, så nu var det rena julafton för oss som älskar böcker. Vi stod på huvudet i lådorna och hittade böcker inom alla möjliga områden. Vi bläddrade, läste på baksidorna, bytte tips och pratade böcker i allmänhet. Sedan hade vi första tjing på att få låna några av de vi hittade.

Jag lade beslag på två böcker om kvinnor. De ser lockande ut. Nu måste jag bara skynda mig läsa ut låneboken om den charmige polisen Brunetti i Venedig.

Dags att fixa dagens lunch, som förmodligen blir soppa. Det passar bra en kulen höstdag som denna.

Mysig matporr

För mig som älskar Frankrike, vackra miljöer och god mat, så var den här filmen alldeles perfekt. Jag såg den igår kväll tillsammans med kvinnliga släktingar och njöt av scenerierna. Filmen överdrev inte: Frankrike är verkligen så här vackert.

Stämningen var mysig och man kunde frossa i vackra bilder från marknader och middagsbord. Lite av matporr, kanske. Det är ju extremt trendigt med matlagning och kockar.Filmen var dessutom kryddad med humor, kulturkrockar och romantik. Visserligen kunde man räkna ut med lilltårna vad som skulle hända, men det gjorde ingenting alls. Filmen slutade som i Asterix-böckerna med en glad fest vid dukat långbord under stjärnhimlen.

Vi blev hungriga av alla dessa matlagningsscener, så vi promenerade 100 steg ner till en av restaurangerna mitt emot slottet, Mingla. Där lyckades vi få ett bord, trots att vi inte bokat. Det blev en trevlig avslutning på "tjejkvällen".

Under ekarna

Maken och jag har skaffat oss en ny tradition: Höstutflykt till Trystorps Ekängar. Och minsann verkade det inte som om andra också hade kommit på samma goda idé. Vi var inte alldeles ensamma på parkeringen.

Som den goda bloggföljaren vet, så är en vårutflykt till dessa ekängar ett måste för vår familj. Så har det varit ända sedan vi flyttade till trakten 1979. Men nu på senare år har vi upptäckt att Trystorp är nog så vackert i höstskrud.

Gula löv singlade ner som konfetti. Ett och annat ekollon smällde ner på backen. Annars var det tyst och stilla.

På ett picknickbord låg ett par övergivna solglasögon. Man skulle nästan kunna tro att Lilla Hjärtat lämnat sitt visitkort där.

Plötsligt kände jag att någon stirrade på mig. Jag vände mig om och fick syn på en antilop som idisslade och svepte bort flugorna med sina långa ögonfransar. Fantasin skenar iväg med mig.

Hemfärden gick via skogar, ängar och fält. Här blommar rapsen (ryps?) i förgrunden med den randiga, färgglada lövskogen i fonden.

Just nu är hösten så grann. Det är bara att njuta!

Min moster

Här är några av bilderna jag knäppte i förrgår. Solen slösade sitt guld över vår lilla ort.

Visst är det vackert?

Jag känner mig lite vemodig, inte bara för att sommaren är slut utan för att min fina, fantastiska moster Anna-Greta har slutat sitt jordeliv.

Det känns så tomt att veta att hon inte finns med oss längre. Hon var den som höll ihop släkten, som hade ett varmt hjärta för var och en av oss i hennes flock. Hon fanns där bredvid sjuksängen, på födelsedagskalaset, när småttingarna döptes... Hon samlade oss på stora släktkalas så länge hon orkade.

Till professionen var Agge barnmorska, även om hon gick vidare till andra befattningar så småningom. Hon var mycket omtyckt och i ett tidigare inlägg har jag berättat om hur hon förlöste lille Harry i full snöstorm. Det kan du läsa om här.

Här är en bild från 1954, kanske. Jag sitter längst fram och styr och kusin Katarina sitter bakom mig. Den stora flickan längst bak är nog en grannflicka. Mina föräldrar och jag är och hälsar på moster och hennes tre barn, där de bor i ett gammalt skolhus vid Ljungans strand. Långt senare, när Agge sedan länge är pensionär, flyttar hon tillbaka till samma hus. Och där trivdes hon gott.

Agge, jag är så stolt och glad över att jag fått ha haft dig till min moster. Jag kommer alltid att minnas ditt kärva skratt och din livsglädje, trots att du minsann inte alltid haft det så lätt. Du är en förebild för mig och mina systrar.

Stötesten

Usch, nu begriper jag innebörden av ordet Stötesten! Jag har varit ute i det vackra höstvädret och fotat i vårt lilla samhälle. Maken ska eventuellt hålla ett litet föredrag om gator i Laxå och hur de blivit namngivna. Till föredraget behövde han bilder över sagda gator och eftersom det är ett strålande väder idag erbjöd jag mig att åka runt och ta några bilder.

När jag skulle fota den tolfte och sista gatan skedde det som inte fick ske: Jag missade en stenbumling som avgränsade parkeringen och körde rakt på den. Visserligen i mycket låg fart, men tillräckligt hög för att nummerplåten numer hänger på sniskan och det blev skrapmärken på lacken! Usch så onödigt!! Gissa om jag grämer mig!

Här är en bild på Öfwerströmsgatan:

Några minuter innan passerade en gammal veteranbil. Det är inte var dag man ser en sådan skönhet:

Jag skulle nog ha stannat inne idag och gonat mig i solstrimman på golvet, som Katten:

PS:
Förmiddagen var väldigt lyckad. Då var jag med och skramlade med insamlingsbössa på torget. Folket här på orten är mycket givmilt. Det blev rekordmycket, en rejäl slant till Världens Barn!