2016-01-22

Hej Schweiz!


Ibland är det inte så dumt med Facebook, i alla fall. Man återknyter kontakter med "long lost friends". Som i mitt fall när en pensionerad schweizisk återförsäljare för mitt gamla företag dyker upp i "ansiktsboken". Han visade en bild på en gulsvart svetsmaskin och frågade om jag kunde säga ifrån vilket år den kom. Hur som helst hade den gått prickfritt och gjorde det ännu. Jag ringde runt till några tekniker som kanske kunde veta, och hamnade till slut hos konstruktören som sa att maskinen lanserades 1993. Konstruktören som avgick med pension 1997 tyckte att det var mycket roligt att höra att hans produkt fortfarande arbetade duktigt.

Detta triggade igång nya minnen. År 1993 deltog jag i den stora mässan Scweissen und Schneiden, som går av stapeln vart fjärde år i den tyska staden Essen. Det är alla svetsföretags eldorado. Är man inte med där, då finns man inte.


Efter mässan var jag städslad att medverka som värdinna på en mindre mässa i Lausanne i Schweiz. Mässan hade en svenskpaviljong där två av våra återförsäljarföretag deltog. Ett krav, eller ett starkt önskemål, var att jag skulle vara iklädd svensk hembygdsdräkt. Det var festliga dagar där och mycket trevligt att träffa kunder. Den allra trevligaste kunden var en äldre herre från bergen som kom enkom för min skull. Han var "Schmiedmeister" och hade i unga dagar lärt sig både smide och det svenska språket i Eskilstuna en gång i tiden. Vi hade brev- och telefonkontakt i många år efter mötet på mässan.

När det var dags att säga "hej Schweiz" och fara hem igen, packade jag min väska som bågnade av den stora hembygdsdräkten. Jag släpade ner den till stationen och där stod tåget redan inne på perrongen. Jag skulle ta tåget till Genève för vidare resa med flyg. Tåget avgick nästan med det samma jag klivit på. Det var alldeles fullt med folk, som hade mycket bagage. En snofsig konduktör närmade sig i vagnen. Han frågade passagerarna om biljett och pass. Pass! Jag började ana oråd. Inte behöver man väl visa pass på ett lokaltåg?

När jag frågade konduktören visade det sig att jag klivit på tåget till Paris och att det inte skulle stanna förrän vid gränsen. Hjälp! Jag som skulle med flyget. Jag gick av vid gränsen som ensam passagerare. Stationen verkade helt övergiven. Det enda som rörde sig var några höstlöv som virvlade över perrongen. En trappa ner hittade jag dock en biljettlucka och kunde köpa en returbiljett för mina allra sista slantar.

Tåget tillbaka till Lausanne gick i snigelfart, tyckte jag. Det stannade vid varenda mjölkpall. Jag bet på naglarna av nervositet, men till slut kom vi fram till perrongen jag startat från och jag kunde ta tåget mot Geneve. Jag kom fram till flygplatsen en timme innan avgång, så jag kunde lättad sjunka ner i flygplansfåtöljen och låta mig forslas tillbaka till den höga nord. Ja, se det var ett äventyr, det.

PS: Den första gången jag var i Lausanne gick jag i Sekreterarskolan och tillbringade två fina månader i staden. Det har jag skrivit om här.

2 kommentarer:

  1. Hualigen, va spännande! Jag hade varit jättenervös!
    Kram / Lillasyster L

    SvaraRadera
  2. Lillasyster L: Det kan du tro att jag också var! Det var olidligt spännande.

    SvaraRadera