Idag firar vi 43-årig förlovningsdag. Det är minsann inte varje år vi kommer ihåg den här dagen, men i år hade jag skrivit upp det ordentligt i kalendern.
Då, för fyrtiotre år sedan, flyttade vi Maken från Västerås till Karlskoga. Han skulle börja ett nytt jobb på Karlskoga Kommun som fritidsassistent. Han åkte med flyttlasset som kördes av en kompis och jag rattade Makens stora mörkblå Mercedes. Sedan kånkade vi och bar, plockade in i skåp och lådor, skruvade upp hyllor och satte upp tavlor. När klockan började bli nio på kvällen, tyckte jag att det verkligen var dags: - Ska vi inte förlova oss idag, undrade jag med bruten stämma. Det hade vi nämligen bestämt och skrivit in i våra gyllene ringar. Maken uppfattade mitt missmod och la ifrån sig skruvmejseln.
Medan jag gjorde mig i ordning och bytte till en gul jumper och gult halsband lagade han en god middag och så bytte vi ringar och allt var frid och fröjd igen.
Några dagar senare kunde man läsa i Karlskoga Kuriren och Västmanlands Läns Tidning att vi förlovat oss. Annonsen klistrade vi in i vårt gemensamma fotoalbum och Maken la till en symbolisk bild. Lustigt att det blev en svetsningsbild, det jag skulle komma att jobba med i 33 år.
På första sidan på albumet står det med snirkliga bokstäver:
Förspilld är all den tid som ej förflöt med kärlek.
Här var vi unga och smärta, ja jisses!! |
Sköt om er!
Ihopsvetsade!
SvaraRaderaSå härligt! Och vilket sammanträffande med din yrkesroll!Kul att se bilden från unga dar! ;)
SvaraRaderaKram A
TåiH: Just! Maken hade dessutom varit svetslärare på ASEA industriskola! Så han kände för den symboliken.
SvaraRaderaA: Det är alltid kul att se gamla ungdomsfoton. Kram, Maggan
SvaraRadera