Tårtor i långa banor

God morgon!

Visst börjar det kännas som om hösten närmar sig? Rönnbären rodnar och ljungen får en allt djupare färg. Det är fuktigt i luften om morgonen. Jag är inte alls lika begeistrad i att lägga märke till varje hösttecken, som jag är när det gäller att räkna vårtecknen.

Igår eftermiddag hade vi en trevlig hösttradition. Hembygdsföreningen hade inbjudit till kalas vid vårt museum. Vädergudarna var med oss, men för säkerhets skull hade vi rest skyddande tälttak över tårtorna som trängdes på långbordet och över Tivedspôjkera som spelade så att fingrarna glödde.

Jag har ett bestämt intryck av att gästerna trivdes. Förutom tårtor och musik bjöds det på information om Carl Sahlin, museets grundare, och om den gamla kvarnen som legat vid ån ett stenkast från museet. Och så guidade Maken och Nestorn runt bland samlingarna.

En vecka har gått sedan jag bloggade senast, en vecka då jag fick ny frisyr och pedikyr, gick på födelsedagskalas, lagade grönsakssoppa och blåbärspaj, mm.

Soppan fick mig att minnas den gången då jag var nybliven förstagångsmamma och hemma med vår lille son. Pengarna tröt i slutet av månaden eftersom jag var hemma lite längre än vad jag fick ersättning för. En dag var det riktigt illa men jag hade råd med buljongtärningar och gårdagens bröd som jag köpte i den lilla butiken. När jag skulle lyfta in barnvagnsinsatsen i baksätet på bilen (man gjorde så på den tiden!!), la jag den bruna papperspåsen med mina varor på biltaket. Naturligtvis glömde jag påsen på taket när jag åkte därifrån. När jag upptäckte misstaget, åkte jag tillbaka och letade i gruset framför affären. Men påsen var borta. Jag har väl aldrig känt mig så fattig som då!!

Nåja, det blev en minnesbeta i alla fall!

Hej svejs!