Ett långt liv är till ända

Inte visste jag att förra inläggets rubrik skulle stämma så precis. Min Lilla Tant har gått ur tiden, en månad innan hon skulle fylla 99 år.

Hon drog sin sista suck på julnatten, berättade sonen och sonhustrun igår.

AnnMarie, för så hette Min Lilla Tant, växte upp på Farmen, ett stort lantbruk utanför Svartå. Hon var enda dottern till Rickard och Anna som jobbade på gården. Trots hon var enda barnet var hon inte ensam. På gården bodde många barn och de hade så roligt, har hon berättat. Fast hennes barnaliv innehöll mycket arbete också. Hon följde med sin mamma till tvättstugan vid ån och hjälpte henne med byket, hon hämtade mat från jordkällaren, hon hjälpte till att plocka potatis. Vid 12 års ålder tjänade hon sin första lön som hushållerska åt en lagårdskarl. Värst var det att skura trägolvet när han gått in med stövlarna på.

Det var lång väg att gå, vare sig det var till mormor i hennes lilla stuga eller till skolan som låg uppför en brant backe en bra bit bort. AnnMarie har berättat om den stränge läraren och om de våta kläderna som fick torka vid kaminen medan barnen tragglade med läseboken.

När hon blev äldre var det trevligaste ungdomarna visste att samlas på läktaren på missionshuset och äta katrinplommonkaka med vispgrädde när det var möte. Det var roligt att se Svartå Missionshus på TV häromsistens då Christoffer Reagan gjorde reportage där.

AnnMarie jobbade som hembiträde, servitris på restaurangen i Saltsjöbaden och som fabriksarbeterska på Bofors. Men så mötte hon den stilige, svarthårige Oskar, min pappas kusin, och det blev bröllop och familjeliv.

Ja, AnnMarie har berättat så många minnen för mig att det skulle kunna bli en bok, Och jag har varit idel öra. Det har varit så roligt för mig att få ta del av hennes berättelser. Vi fann varandra, trots den stora åldersskillnaden, och vi fick många stunder av skratt och samförstånd. Min egen mamma gick bort alldeles för tidigt, så kontakten med AnnMarie har betytt något speciellt för mig genom åren.

De sista åren har hon bott tryggt och lugnt på avdelningen Körsbärsdalen. Hennes "flickor" har skött om henne på allra bästa sätt. Några av dem gav hon smeknamn, som Steppalätt och Morsan. För humor hade hon.

AnnMarie fick ett mycket långt liv och hon förundrades ofta över att hon fått uppleva så mycket. Jag är tacksam över att jag fått vara hennes vän och förtrogna. Det känns mycket tomt nu, när hon inte finns längre. Men i mitt minne lever hon kvar.