Fransysk visit - Körsbärsdalen och Röda Kusten

Ovan till vänster: Nästa vik är spansk, Ovan till höger: Gränd i Collioure, Nedan till vänster: Fred, Nedan i mitten; Falk i Valmy och Nedan till höger: Körsbär i trädgården

Här kommer sista delen av följetongen:

Våra vänner A och U bor i Céret, en liten stad i Körsbärsdalen, nära spanska gränsen. Från deras köksfönster kan man se Mont Canigou, en mäktig, ofta snöklädd, topp, och åt öster ligger Medelhavet och Côte Vermeille, den röda kusten.

När vi återvände från vår rundtur var det högsäsong för körsbären. Det är tradition att Frankrikes president får den första körsbärskartongen från distriktet. Nyvalde Macron får vänta ett år på sin låda. Det står ett körsbärsträd i vännernas trädgård och det dignade av goda, röda bär.

Vi stannade en vecka i Körsbärsdalen, men gjorde utflykter, bland annat längs hela kusten ner till spanska gränsen. Havet låg blankt som en spegel, vinodlingarna längs de branta sluttningarna såg ut att ha klarat sig utmärkt från frostangrepp. Det blir nog ett fint år för Banyuls-vinerna.

En dag besökte vi Freds restaurang i Céret, något jag verkligen kan rekommendera. Maten är bland de godaste jag ätit i Frankrike och Fred är en mycket vänlig och rar person. Kom bara ihåg att boka bord. Hans restaurang är mäkta populär och inte särskilt stor.

En höjdpunkt var också besöket hos rovfåglarna i Valmý som jag redan skrivit om tidigare. Det var mäktigt att se de stora fåglarna flyga över huvudet på oss eller komma och promenera precis bredvid där jag satt.

Efter två härliga veckor var det dags för Maken och mig att återvända till fosterjorden. Så här slutar följetongen.

SLUT