Kärt återseende

Nere längst till vänster skymtar Villa Asea där många potentater har bott. I mitten Västerås stadshus som passade på att plinga med sitt klockspel när vi passerade. Till höger en bit av Västerås "sky line".

När tåget rullade in på Västerås Centralstation pirrade det av förväntan i kroppen. Jag skulle få återse mina vänner från barndomen och ungdomstiden och dessutom staden som jag räknar som min hemstad fast det är 45 år sedan jag bodde där.

Det är klart att jag har varit "hemma" sedan dess, men den här gången skulle jag få upptäcka stadens nya ansikte, det som är vänt mot Mälaren.

Så roligt att få träffa sina kompisar från förr. Ni kan tro att minnesbilderna haglade över middagsbordet. Speciellt gottade vi oss i minnen från vår gemensamma tid i Grenoble där vi bland annat förkovrade oss i franska.

När vi sedan tog en kvällspromenad, kom fler minnen upp på näthinnan. Elba-båten låg ju där den alltid har legat och den påminde mig om soliga badresor till öarna Elba och Östra Holmen. Eller om studentbalen som Fryxellska skolan hade på Restaurang Elba. Makens och min kombinerade svensexa och möhippa förlades också till färjan och Elba, dit vi blev utlurade och utspökade.

Mamma och farmor Agnes i sina sommarhattar sitter här på färjan på väg till Elbas sommarservering.

Men förutom Elba-båten var ingenting sig likt därnere vid sjökanten. En imponerande vy, lik Manhattans Skyline, bländade mig. Otroligt!

Tur i alla fall att charmiga Kyrkbacken finns kvar, med sina låga trähus och trånga gränder. Där känns det som om man skulle kunna få möta Herr Blå när som helst och få en skymt av Tant Gredelins krinolin bakom hörnet.

Vi mötte en man som kom ut ur ett av de vackra husen och som berättade att han och hans fru var så lyckliga över att de får bo i denna idyll. Tror jag, det.

På bron över Svartån hänger det numer kärlekslås precis som i Venedig. Mer italienskt blev det när vi hamnade på Bianchi för att äta lunch. Vi blev perfekt uppassade av italienska servitörer och servitriser. Top service!!! Italienska influenser har ju Västerås haft länge, ända sedan femtiotalet då våra stora industrier Asea och Metallverken behövde arbetskraft.

Åh, så roligt det var att återse vännerna och staden, även om jag inte kan stämma in i sextiotalsdängans: Min barndomsstad är sig lik, kanske bara mer trafik. 

Tack, kära K, för att du bjöd in oss och ordnade med det här härliga mötet!