Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. |
Lausanne den 2 februari 1972
Kära ni!
Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.
Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.
Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne.
.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta.
Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.
Lausanne den 3 mars 1972
.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....
Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.
Kul att läsa! Vilken skatt! Tänk vad mycket minnen som måste kom upp till ytan...Kram / Lillasyster L
SvaraRaderaOch när jag läser det här, ploppar det upp minnen från makens och min tågluffning genom Europa. Vi var för gamla för att få det billiga tågluffarkortet, 21 och 23 år, men vi körde samma princip med vanligt betalda biljetter. Vandrade långa sträckor till fots genom Schweiz. Vi kom till Lausanne först - så vacker stad! Men det var disigt vid sjön, så fotona vid tog där visade bergen först när vi kom hem och framkallade rullen... så snopna vi blev, för några berg syntes inte i diset, bara på bilderna.
SvaraRaderaDet var 1974, alltså två efter att du var där. Så spännande det låter med er resa dit! Lite språkresestuk...
Lillasyster L: Jo, det är häftigt att kastas tillbaka i tiden. Roligt att breven finns kvar.
SvaraRaderaBloggblad: Ja, jag var också för gammal för tågluffning och andra rabatter, men man luffade ändå, som sagt!
SvaraRaderaJa, vad roligt det vore med fler brev från förr!
SvaraRaderaSanna: Det ska bli!
SvaraRadera