Torsdag - Underjorden och mässing
Vår förträfflige och ständige busschaufför L-G hämtade oss, ett gäng glada och nyfikna PRO-are, för en fyra dagars "skolresa" till Västmanland. Resan blev späckad med nostalgiska känslor för mig, barnfödd som jag är i Västerås.
Första anhalten var Sala Silvergruva, där alla utom Maken, jag och L-G följde med en guide ner i underjorden. Det hade varit kallt men intressant, sa de underjordiska. Maken och jag njöt i stället av värmen ovan jord och av den vackra miljön.
I Skultuna var det inte bara mässingen vi beundrade. Fiskar och snokar vimlade i vattnet nedanför caféet och slogs om att få tag i bullsmulorna. N och jag spurtade uppför åbrinken för att få en glimt av den gamla bron med stenkistor i form av små röda hus.
Så checkade vi in på det pampiga Västerås Stadshotell. Balklädda ungdomar minglade vid entrén, lyxbilar stod parkerade utanför. Hela stan bubblade och sjöd av festmänniskor och varenda uteservering i city, och det var många, var fullsatta. Men efter middagen, som vi under resan fick oss serverade bakom den blå porten, så lyckades vi hitta varsin stol att klämma oss ner på för att ta oss ett glas hantverksöl eller så.
Mina minnen:
- På stadshotellet gick jag som femåring på Metallverkens julgransplundring. Ett stort blankt golv att springa på och "En riktigt bussig påse vill jag ha"
- På stadshotellets bakficka, Gropen, gick jag som 16-åring på disco och shejkade loss till Pugh Rogefeldt och Hjärtans Ungar.
Fredag - eldsjälar och tangotårta
Denna dag styrde L-G bussen norrut, förbi Långsjön och Virsbo till Ängelsberg. En liten entusiastisk dam i Emil-mössa guidade oss i flera timmar. Först runt världsarvet Engelsbergs hytta och sedan ut till den spännande Oljeön i sjön Åmänningen. Vi åkte ut dit med färjan Petrolia. Vi fick stränga förhållningsorder att inte sätta oss i gräset eller slicka på väggarna. Allt var väl så impregnerat med kemikalier efter den verksamhet som man har haft på den lilla fridfulla ön. Det var 1875 som "eldsjälen" August Ålund byggde ett oljeraffinaderi här, som producerade lysolja, fotogen och smörja i parti och minut.
I Norbergs idylliska samhälle åt vi lunch på värdshuset Engelbrekt, med anor från 1400-talet fast restaurangen vi satt i var från 1824. Vi promenerade runt i de gamla kvarteren så att vi skulle få plats med Elsa Anderssons tangotårta innan vi lämnade Norberg.Konditoriet är uppbyggt och fräscht igen efter den förödande branden 2015.
Mina minnen:
- I Ängelsberg bodde min farbror Gösta Lindskog som då var folkskolelärare med sin engelska fru Faster Eta. Hos dem fick jag bo när min syster skulle komma till världen. Guiden sa att det fanns en madonnabild i kyrkan som var skänkt av paret Lindskog.
Lördag - slott och herresäten
Dagen ägnades i stort sett åt Mälarslotten och vi började på Ängsö. En guide visade oss det gamla stenslottet där det sägs spöka. A-M ställde sig i hörnet där en kvinna i grå klänning brukar visa sig, men hon kände sig inte undanknuffad. Djävulskedjan visades i en inglasad nisch. Försvinner den från slottet, kommer en eld att bryta ut, enligt sägnen.
På Strömsholm rustades det både för hästfest och bröllop. På Nationaldagen skulle kronprinsessan komma och sprida glans över parken. Dagens brud red förbi iförd sin vita slöja. Efter någon timme skulle hon och hennes blivande vigas i det heta slottskapellet längst upp under det svarta taket. Strömsholms slott har varit änkedrottningarnas säte och de blickade allvarligt ner mot oss från stora oljemålningar. Männen på tavlorna så nästan ut som dagens hårdrockare i sina mäktiga peruker.
Det sista slottet i raden, Tidö Slott, fick vi bara en hastig glimt av. Det var inte öppet för visning. Och lika gott var nog det. Vi var alldeles mätta på slottsvandringar.
Mina minnen:
- På Kolbäcks Gästgiveri där vi åt dagens lunch hölls Makens och min bröllpsmiddag för 45 år sedan.
I parken vid Kolbäcks Gästgiveri för 45 år sedan |
- Morfar och mormor hade sitt torp på Ängsö och nu blommade redan mammas älsklingsblomma, nyponrosen.
- På Strömsholm kollade mina väninnor och jag med beundran på när Jana Wallius i röd kavaj tävlade i hoppning med sin stora blänkande häst.
Söndag - galleri och brunn
Så lämnade vi min barndomsstad för denna gång, men jag är alldeles snart tillbaka igen. Ovan till höger är en bild på vårt nattkvarter, men då menar jag det man ser bakom valvet. Inte djäknefängelset Proban som man ser i förgrunden. Det vore för "ulet, kulet, illa vulet" att natta där.
I Uttersberg ligger ett världsberömt galleri, Galleri Astley, som samlar berömda konstnärers verk. Denna dag berättade Anders Nyhlén bl a intressant om Gunnar Larsson som visade sina tavlor i det gamla stationshuset och om Ernst Neizvestny, ryssen som gjort så många spännande konstverk, många av dem fanns på översta våningen på galleriet.
Färden tog oss sedan genom vilda skogar, förbi glittrande sjöar där folk paddlade kanot eller badade till Loka där vi vi drack brunn för att förvärva evig ungdom. För säkerhets skull kastade vi en slant i önskebrunnen också.
Nora och en svalkande glass var sista programpunkten på ytterligare en genomlyckad landskapsresa med Åmmebergsbuss och Laxå Röfors PRO-avdelningen. Jisses vad trevligt det är att vara pensionär!
Mina minnen:
- Familjens fine vän, Sven Brusling konstnär och präst, pratade alltid varmt om Galleri Astley och nu fick jag äntligen besöka det. Sven dog i mars 1986, men jag tänker på honom då och då. Han fanns med oss i glädje och sorg, döpte barn och begravde mamma...
Gör nog ett eget litet kapitel om konst vi fick uppleva på resan. Inget konstigt med det!
Vilket fint inlägg! Många härliga minnen, bilder och annat som hänt. Hoppas, hoppas att branden blir släckt. Såg på tv-n att den inte är under kontroll ännu.
SvaraRaderaHa det gott!
Pettas: Ja de här landskapsresorna är verkligen jättetrevliga. Vi har faktiskt talat lite om att åka till Åland någon gång också, även om det inte är ett svenskt landskap. Det är för otäckt med de här skogsbränderna. Måtte de få bukt med dem snart.
SvaraRaderaVilken fin resa ni haft och vilka fina foton!
SvaraRaderaJag Lars Magnus Larsson i Ängelsberg läste om Eta och Gösta Lindskog. Min nu döda hustru och jag skulle flytta till Kolsva och läste en tidningskommentar "kolsvart i Kolsva".När vi kom till Kolsva för många år sedan fick vi reda på att de bodde och verkade i Lärsäter utanför Kolsva. Vi åkte dit och träffade dem båda. Hon undervisade oss i engelska och vi blev vänner. Efter en tid kom Gösta till Ängelsberg där vi bodde på Oljeön, vänskapen fortsatte och de besökte oss i vårt hem på Oljeön. Eta dog i Ängelsberg. Gösta beklagade sig att han inte ägnat hustrun den omsorg hon var i behov av. Vänskapen varade till hans död efter viss tid.
SvaraRadera