Inte som vanligt

Igår, på Sveriges Nationaldag, gav vi oss ut på vägarna sydväst om vår lilla stad. Molnen hängde tunga och majestätiska över oss och vi siktade på luckorna i molnen. Vi tog av från riksvägen vid Hova och åkte sedan zickzack genom landskapet. Jag hade tryckt igång en hysterisk vägviserska från Google som hänvisade oss än åt öster, än åt väster. Vi skulle ta av på små kostigar och när vi såg skylten "Här slutar allmän väg", började vi tveka. Ville vi komma fram till Forsvik innan mörkrets inbrott var det bäst att tysta henne. Sagt och gjort.

Vi stannade till vid sjön Viken och tog fram fikakorgen, som för dagen var försedd med en svensk flagga. Vid Sätra ångbåtsbrygga höll en far och son att sjösätta sin lilla motorbåt. Det var premiär, sa pappan, jag har aldrig gjort det här förut.  De blev nog lite nervösa när de fick publik som satt på första parkett. Men det gick bra och med lite trixande så var de ute på de glittrande vågorna.

Ångbåtsbryggan var i ett uselt skick. Den hade säckat ihop och det var förbjudet att gå ut på den. Annat var det för ett antal år sedan då Maken, Pe och jag steg ombord på en ångbåt här för färd mot Karlsborg.

Vi stannade en bra stund där vid stranden innan vi drog vidare. Förbi syrenhäckar och väldiga kastanjeträd, genom söta små byar. Ett litet rådjur stod plötsligt alldeles invid vägen, men lät oss passera först. (En släkting till honom hade käkat upp knoppar och slitit upp nyplanterade blommor i trädgården på morgonen. Hrrmm.)

Efter kort stopp i Forsvik, där vi avnjöt god glass, drog vi norrut igen. Hemma kavlade jag upp ärmarna och bjöd sedan Maken på ugnsstekt spätta med knaprigt täcke och till efterrätt chokladmousse med grädde och björnbärssylt.

Se det var årets Nationaldag, det. Förra året kunde vi trängas i Dammtorp. Vi får hoppas att vi kan göra det nästa år igen!