Paris i mitt hjärta

Paris har alltid haft en plats i mitt hjärta. Gång på gång har jag återvänt dit. Nu när alla resor har ställts in får man resa i minnet. 

År 1970, när jag gick i tredje ring på Fryxellska Skolan i Västerås, gjorde jag ett specialarbete om Paris på franska. Jag blev livligt påhejad av chica Mme Putzker, läraren som inte var helt olika Edit Piaf.

Året var 1969 när jag för första gången såg mina drömmars stad. Jag och mina två resekompisar var på genomresa till Melan i södra Frankrike, men spenderade några dagar med att ta oss runt och utforska Paris. Vi bodde på ett litet hotell på en bakgata nära Triumfbågen.

Min vita bomullshatt, som satt på huvudet hela den sommaren, gjorde succé, skriver jag i min dagbok.

1986 sålde jag reselotter för min gymnastikförening, ganska dyra. Den sista lotten köpte min kompis L och jag tillsammans. Och vann!

Så i augusti det året bar det av. Vi tog in på hotell Libéria på vänstra stranden på samma gata som August Strindberg bodde en gång, Rue de la Grand Chaumière. Vi promenerade mycket, på avenyerna och även i den väldiga slottsparken i Versailles, där vi nästan gick vilse.

På påsken 1987 bilade Maken och våra vänner U och A ner till Paris. Vi kom fram mitt i natten och stannade för rött ljus i en korsning. Och blev påkörda bakifrån av en fransman på vespa. Jag fick göra bruk för mina franskkunskaper och frågade varför han inte stannade när det var rött ljus. - Ja men, det kom ju ingen! sa han och slog ut med händerna.

Vi bodde på Hotel Lutèce på vänstra stranden och på bilden intill sitter vi och njuter av kaffe och det myllrande gatulivet på torget Saint Michèle.

Maken och jag imponerades av Musée d Órsay, konstmuséet som är inrymt i en pampig f.d. järnvägsstation.

År 1989 tog jag med mig äldste sonen, Joy. Vi bodde på ett hotell bakom L´Opera. Joy var inte imponerad av det franska köket. Han skickade ut en i stort sett blodig hamburgare, men när den gamle servitören kom hasande tillbaka i sina filttofflor hade han, som i protest, istället med sig en helt svartbränd burgare.

På hemresedagen fick jag närapå en hink skurvatten kastat över mig. Bordellmamman (?) ville inte bli fotad. Jag klarade min vita kjol med nöd och näppe.

I juni 1992 åkte Pe, yngste sonen, och jag på bussresa till Paris för att gå på det nyöppnade Euro Disneyland. Vi blev bekanta med en mor och dotter från Australien, som var med på samma resa.

Pe följde med dem upp i Eiffeltornet, medan jag satt nedanför och väntade. Min höjdskräck håller mig på marken. Men det var mycket att titta på, även för mig: Jag fick uppleva hur en naken negress blev jagad av poliser i kortärmat och vita handskar. En äldre engelsk dam som satte sig på samma bänk som jag, skrek upprört till poliserna: - Cover her, cover her! You can borrow my raincoat. När äventyret var över, när negressen var insvept i en filt och när mitt resesällskap var tillbaka igen sa hon bekymrat: - It´s a pity that we had to meet under these circumstances!

Samma år återvände jag ensam till Paris, på väg till jobb på ESAB Demotour i Bretagne och Normandie. Det var musikfest i stan då och jag gick också i dystra gångar under Panteon och såg berömda mäns gravar. Ryyys.

År 1999 åkte min lillasyster L och jag på en bussresa till Paris. Jag hade ont av min frusna skuldra, minns jag. Men vi hade det väldigt trevligt, åt croque monsieur och sallad med getost i Saint Michèle, och promenerade mycket.

Vi besökte Giverny och Monets hus och trädgård. Monet har jag beundrat sedan tonåren, så det var roligt att få se hur han hade bott.

Våren 2002 var det dags för en Parisutflykt med väninnan och arbetskompisen Zuzette. Ja, hon heter inte så, men vi kallade oss för Zuzette och Yvette för att komma i stämning. 

Redan på väg in till stan från flygplatsen, var det någon som norpade min plånbok med hela reskassan. Jag fick göra ett besök på närmaste polisstation, när det blev vardag.

Vi knallade gärna omkring vid Sacre Coeur, vid Place du Tertre och det rosa lilla värdshuset Lapin agile, den viga kaninen.

En kväll var vi bjudna till gemensamma vänner i deras flotta lägenhet vid Triumfbågen och blev serverade pilgrimsmusslor och confiterad anka. Mums!

År 2004 reste jag och kompisen C till Paris. Vi bodde i ett litet, litet rum på hotell Chopin. Vi strosade runt mycket, var bland annat i området där Hallarna låg. Nu fanns det gott om butiker där och ungdomar trixade med skateboards på torgen.

Enda riktiga restaurangbesöket gjorde vi på Le Chartier, där servitörerna i hellånga förkläden sprang omkring vid långborden och skrev notan på pappersduken. Folkligt, kul och billigt.

Den sista november 2012 gick jag i förtidspension och dagen efter for jag till Paris, där jag mötte min kompis PO66. Hon bjöd mig på champagne för att fira.

Paris var kallt och grått, men alla juldekorationer och allt glitter lyste upp staden. Sista morgonen såg vi genom hotellfönstret att det kommit snö på taken.

Förutom de vanliga tillhållen, så hittade vi denna gång ett stillsamt område, som en liten by mitt inne i den brusande staden, La Butte aux Cailles.

Sedan dess har jag inte satt min fot i Paris, men jag har skrattat och njutit åt Netflix-serien Emily in Paris. Där drivs det med kulturskillnaderna mellan USA och Frankrike och fransmännen har visst tagit lite illa upp. Men för en frankofil, som jag, var det ren och skär njutning, även om det är rejält överdrivet, förstås.

À tout à l´heure! Vi ses snart!