I herr Markurells fotspår

Sköna vackra sensommardagar har vi haft den senaste tiden. En av dem spenderade vi med vår gode vän A i A-sund. Den lilla staden har en idyllisk hembygdspark där vi satt en stund under ett solparasoll och åt vår lunch. Jag kalasade på strömming (igen) som är så in i Norden gott, men ska tydligen inte ätas för ofta nu för tiden. Restaurangen på berget påminde mig om värdshuset i Wadköping, även om mannen som serverade maten inte helt liknade herr Markurell.

Några dagar senare hamnade vi igen på ett friluftsmuseum, denna gång på Vallby i Västerås. Västerås, syster L:s och min barndomsstad, är ju också en förebild för Wadköping. Djäkneberget och även restaurang Klippan stod kanske modell för miljön och värdshuset i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping.

Nu var vi på genomresa på väg till en släktträff och behövde en bensträckare och en kopp kaffe. Här var det varken gråsparvar eller kajor som matfriade, utan ett gäng hönor och två tuppar. De spankulerade gärna runt stolarna där småbarn satt. De hoppades (och räknade ut) att det skulle smulas lite extra just där. Den ståtliga guldtuppen var den som förde befälet, orädd och stolt.

Släktträffen blev så lyckad - rapport kommer.