Vitt och svart

Oj, vilken inledning på sportlovsveckan! Under måndagen vräkte det ner snö. Det var som hela vinterns alla snöflingor ramlade ner på en och samma dag. På tisdagen var vi tvungna att få fram bilarna. Maken skulle lämna blodprov och jag skulle jobba på Kupan. Det var bara att hacka sig genom de isiga snövallarna, borsta och gräva bort halvmetern snö på bilarna och sedan skrapa av permafrosten på fönstren. 

Igår onsdag vågade vi oss iväg till syster och svåger i Bergslagen, de som bor på Blomsterkullen. Det var skönt att komma fram efter turen på delvis snömoddiga vägar. I deras kök sprakade elden i spisen och på bordet stod en god och värmande pumpasoppa och väntade.

Från en gren på det knotiga gamla fruktträdet hängde småfåglarnas lunchservering.  En flock rödbröstade domherrar trängdes med talgoxar och blåmesar. På en annan av trädets grenar hängde en röd gunga och väntade på våren och barnbarnet.

Idag, torsdag, byttes det vita ut mot svart, när det blev klart att Putin gjorde allvar av sina hot och lät ryska trupper attackera Ukraina. Hur kan vanvettigt maktbegär få vinna över människoliv? Arma ukrainare och arma ryssar, de vanliga människorna, som du och jag, som bara vill få leva sina liv i lugn och ro. Måtte det finnas människor som vågar gå samman och gå ut på gator och torg och sätta stopp för detta totala vansinne!

Jag avslutar med dikten jag läste idag som parentation på ett årsmöte:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly.

Någonstans, o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat.

Någonstans inom oss är vi alltid här och nu,

är vi alltid du intill förväxling och förblandning,

är vi plötsligt undrans under och förvandling,

brytande havsvåg, roseneld och snö.

av Erik Lindegren