Avsked

När sommaren är som allra vackrast har vi fått ta avsked av E, pappas livskamrat. Solen lyste in genom de höga fönstren i det lilla kapellet, som endast rymmer 50 personer. Den här dagen var varenda plats upptagen. Vi var många som hållit av E, som en god, lojal vän, det förstod man av de många, innerliga talen som hölls på minnesstunden. Hon var respekterad och beundrad, en förebild för oss.

E fick ett långt och fint liv, hon skulle ha fyllt 100 år i höst. Prästen berättade att hon i sjuttioårsåldern fyllt i hur hon ville ha sin begravning i det Vita Arkivet. När det kom till vilken präst hon ville skulle hålla i akten, har hon fått stryka tre namn allt efter som, sedan prästerna avlidit. - Det är jag som är det fjärde namnet, sa prästen nöjt.

Det var fint att se så många som funnits i Elsies liv; söner, sonhustrur, barnbarn, barnbarnsbarn, kusin E, vänner från kollegiet och från seniorboendet. Och runt om kistan stod alla de vackra pelargoner som hon vårdat så ömt i många år. När hennes favoritmusik svävade under de höga valven var det som om hon fanns med oss där i den stunden. Oförglömligt!