Kolmilan Kerstin

Hej igen!

Jag måste titta in här igen och berätta att vi var med om något festligt igår. 

Efter en fin stund i kyrkan med prästens tänkvärda ord om systrarna Marta och Maria och gott kyrkfika åkte jag hem till Maken. Solen lyste varm och vi beslutade oss att utnyttja dagen på bästa sätt. Vi plockade upp våra kompisar A och B och drog till skogs. 

I Dammtorp var det milans dag. Till skillnad från gatorna i Laxå som får namn efter män (ja, jag har ju berättat om vårt föredrag för hembygdsföreningen), så får milor kvinnonamn. I år heter milan i Dammtorp Kerstin,

Här är den Kerstin som fått namnge årets mila. Det ser ut som det bolmar ur hennes hatt, men det tänkte jag aldrig på när jag fotade henne.

Det var mysigt att sitta där runt elden och äta kolbullar med lingonsylt och språka med folk. Det var det många som tyckte. Det fyllde på med människor hela den soliga eftermiddagen. Det kom gamla och unga, barn och hundar. Men inte en mygga! Det var väl rökens förtjänst. När vi åkte hemåt igen doftade vi som fyra välrökta böcklingar, något som fick mig att minnas scoutlägren i ungdomens dagar.

Ha det!