Lilla V på sportlov och bemärkelsedag

Farmor och farfar fick kärt besök av flickorna V under några dagar. Oj, vad det händer mycket mellan gångerna vi träffas. Det märks allra mest på Lilla V som numera hunnit bli ett år och fyra månader. Nu knatar hon omkring på stadiga ben, bubblar på om det mesta, äter med god aptit, brottas och kramas med storasyster, uppträder gärna med dans och bugar sedan djupt och tackar för applåderna. 

Det hanns med en hel del under dagarna i den lilla galliska byn. Lilla V deltog i kortspelet på fredagskvällen, byggde koja med storasyster, provade farmors halsband och gick på långpromenad med pappa och farmor i vårsolen. Stora V och grannflickan lekte från morgon till kväll och hade svårt att skiljas när det blev dags att åka hem. Ja, jisses vad tyst det blev i huset när de åkt!

Scannat från fotoalbumet

Så har vi haft vår 51:a förlovningsdag. Den 24 februari, 1973, gick flyttlasset från Västerås till Karlskoga för Maken, som skulle börja ett nytt jobb. Jag körde efter flyttbilen i Makens mörkblå Mercerdes. Vi hade bestämt att vi skulle förlova oss på kvällen, efter att vi flyttat in alla grejorna i tvårumslägenheten. Det var kanske lite optimistiskt planerat. När klockan slagit nio på kvällen jobbade Maken fortfarande frenetiskt med att sätta upp hyllor och skruva ihop möbler. Jag, som är kvällstrött, började misströsta: - Ska vi inte förlova oss idag?

Då bytte han hammaren mot stekspaden och vi satte igång att fixa iordning en god middag istället. Jag bytte om till nyinköpt gul jumper och vi kunde äntligen växla ringar.

Dagen därpå kom min familj från Västerås. Mamma kikade försiktigt om jag hade en ring på mitt finger, innan hon lämnade fram förlovningspresenten, en fin tårtspade som vi har haft glädje av i femtioett år!

Lustigt att Maken illustrerade förlovningsannonsen med en bild på svetsning i vårt första fotoalbum. Inte visste jag då att jag skulle jobba på ett svetsföretag i 33 år! Men sammansvetsade blev vi.

Håll utkik efter våren! Det gör jag.