Rapport från ankdammen

God morgon!

En liten rapport från ankdammen.

Sist jag skrev var Maken och jag på väg till sjukhuset på avtalad tid. Vi fick åka sjuktransport i lugn takt bakom en timmerbil. Den första snön hade fallit under natten och jag var mycket tacksam över att inte behöva köra själv.

Doktorn konstaterade att Maken hade ett exceptionellt lågt blodvärde och misstänkte läckage någonstans. Så Maken blev kvar för vidare undersökning. Det visade sig att han hade ett fult sår på tolvfingertarmen.

Nu är han hemma igen och ska med medikamenternas hjälp bli starkare igen.

Vår hembygdsförening har fyllt 70 år och det firades på Laxå Herrgård med ett femtiotal inbjudna gäster. Så festligt ordnat. Ordföranden höll ett anförande om Laxås och föreningens historia, vi åt delikata smårätter från en "tapasbuffé" och underhölls av duon Lotta och Gary, som sjöng jullåtar, både kända och okända. 

Idag är det Domsöndag och mörkt utanför fönstret. Det dröjer ännu innan solen kommer upp och redan tjugo över tre går den ner igen. En månad till bara, så vänder det. Vi får fylla den månaden med ljuspunkter och mysbelysning. 

Håll ut!

 

Mankemang och ljuspunkter

God morgon!

Den här veckan har inneburit både ljus och mörker. 

Tack vare hjälpsamma människor kunde Maken, som hamnat i rullstol, och jag komma till Creedence Tributes konsert i lördags. Biljetterna köpte jag för flera månader sedan som en födelsedagspresent till Maken, och nu kunde jag få sittplatserna bytta till rullstolsplatser. Vi hamnade alldeles vid scenkanten, på en armlängds avstånd från bootsen. - Så här nära publiken brukar vi inte spela, flinade sångaren i bandet.

Oj, vilket ös och vilken spelglädje! 

Mankemang, undrar du? Jo dels har jag blivit tjenis med killen i Bilbesiktningen efter fyra vändor med båda våra bilar, som både besiktigats, justerats på verkstaden och ombesiktigats. Fortfarande väntar stora bilen på byte av växellåda, något som ska ske i grannstaden i nästa vecka.

Vi har varit några vändor till vårdcentralen också för att Maken skulle lämna blodprover inför besöket på medicinmottagningen idag. Vi har försökt ordna transport dit. Under flera timmar skickades vi mellan olika instanser, men blev avvisade överallt. Men när lasarettet fick proverna, blev det bråttom. En sköterska dök upp med en påse järn och två påsar blod, blodvärdet var alldeles för lågt. Och idag blir vi hämtade av sjuktransporten.

Maken känner sig mycket piggare efter påfyllningen. Nu håller vi tummarna att han får den hjälp han behöver för att få krafterna tillbaka.

Orkidéerna i köksfönstren blommar och knoppas. Fina ljuspunkter i höstmörkret.

Havsutsikt

Go´middag!

Det blev en fin utflykt för mig och ett gäng pigga seniorer. I tät dimma gav vi oss iväg på söndagsmorgonen för att på eftermiddagen släppas av framför Oscarsteaterns entré.  

Oj, vilken fin föreställning vi fick vara med om. Musicalen Änglagård är en riktig pärla med bra musik, duktiga sångare (bl a Sanna Nielsen och Tommy Körberg), fina texter, fiffig scenografi. Nu har jag blivit sugen på att leta fram vår gamla DVD-film och se originalet igen.

Mer show skulle det bli. Efter föreställningen klev vi ombord på det nya skeppet Viking Glory. Där väntade dignande buffébord, många rätter med en tydlig finsk touch. Mycket gott! Sedan var det skönt att släppa loss till storbandsjazz och rock.

När morgonen grydde befann vi oss utanför Åbo och kryssade sedan på ett kav lugnt hav mot den åländska skärgården. Min rumskompis och jag tog en frisk promenad på däck.

Under resan snappade jag upp en oförglömlig replik mellan två globetrotter:

- Det är med sengångare som med trattkantareller. Först ser man dem inte alls och sedan ser man massor!!

Det är bara att konstatera. Vi har lite olika referensramar.

Maken har jätteproblem med balansen och yrsel och kunde inte följa med. Hans besvär har tilltagit och igår fick han åka ambulans in till sjukhuset (inte med blåljus), där han fick dropp som skulle stärka honom. Idag har vi tagit oss till vårdcentralen, sista biten skjutsade jag honom med rullstol, för att få våra sprutor mot covid och influensa. Ja, det är inte roligt med krämpor som dyker på oss gamlingar.

Min vänsterfot svullnar och sticker, speciellt på kvällarna. Så här såg den ut igår kväll. Aj, aj!

Kära läsare! Det var inte meningen att ge dig foten! Men däremot önskar jag dig en riktigt fin novemberdag.

Maggan

 

Novemberbarn

Hejsan!

Får jag bjuda på en solnedgång så här en gråmulen lördagskväll. Klockan är inte fem ännu, men ändå är det becksvart ute. Bilden ovan tog jag i torsdags eftermiddag, då jag hade ett litet ärende i grannstaden söderöver. 

Jag var tvungen att stanna och fota både på ditvägen och på hemvägen. 

Idag har vi firat våra novemberbarn: Farfar (Maken), Eli och Lilla V. I år fyller de 99 år tillsammans. Jag bjöd på lunch, lasagne och sallad, och Joy stod för en härlig blåbärstårta, både en jättestor och en pytteliten! Maken försjönk genast i boken han fick i present av Pe och Em. Pusslet från Joy o Eli hoppas jag att jag får vara med på. 

Man kan bli lite trött av att fira födelsedagar! Tur att man fått en mjuk och go kanin att gosa med.

Imorgon bitti drar jag iväg på en kortare tripp. Vi hörs när jag är tillbaka! À tout à l´heure!

 

Möte med vägens hjältinna

 God morgon!

En ny dag gryr. Fast ännu är det becksvart utanför fönstret. Jag har svårare och svårare att vänja mig med mörkret.

Min lillasyster LL och jag hade en fin dag i La Stada härom sistens.

Vi tog tåget från varsitt håll, hon från norr och jag från sydväst, och så sammanstrålade vi på perrongen i La Stada. Fint att ses ibland irl och inte bara höras på telefon om söndagskvällarna.

Vi började, som vi brukar, med fika. Denna gång blev det kaffe och katalan på Hälls Konditori. Sedan strosade vi runt i stadskärnan och tittade in i åtskilliga butiker på vägen. Jag införskaffade bland annat ett par varma kängor till mina problemfötter, fick fin hjälp av expediten. Lunchen intog vi i Örebro Saluhall, där det finns många ställen att välja på. För oss blev det Fisk i Hallen. Doften, sorlet, stämningen kändes kontinentalt.

Vi hann med några ärenden till och en Chai Latte på Espresso House innan det var dags för LL att gå till sitt tåg. Jag satt kvar en stund till och läste i min lånebok innan det var dags för mig att äntra regionaltåget åt andra hållet. 

Min lilla bil stod där jag ställt den på en tvärgata nära stationen. När jag lastat in mina påsar och började köra gick det så trögt och lät så högt. Jag anade oråd och stannade i en parkeringsficka. -Du har punktering på vänster framdäck! hojtade en kille som gick förbi på trottoaren på andra sidan gatan.

Med hjälp av våra fina grannar kom jag hem (Maken var och spelade med sitt gäng) och kunde ringa Vägassistansen.

Den här tjejen kom farandes med sin bärgningsbil och konstaterade att jag fått en "spik" i däcket. - Det kan jag hjälpa dig med, sa hon och fixade så att bilen blev i körbart skick igen. Och nu på morgonen ska den besiktigas! 

Boven i dramat

Det har varit några häftiga himlar under veckan som gått, både solnedgångar och soluppgångar. Även jag passade på att fota när himlen var så där extra röd.

Nej, nu är det dags att ta tag i den nya dagen. Bilbesiktning och färd till Karlskoga väntar.

Ha det!

Sorgen och glädje de vandra tillsammans

Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Medgång och motgång här jämt följas åt.

Den gamla psalmversen stämmer precis. 

I veckan som gick var det dags igen att ta adjö av en vän som vandrat färdigt här på jorden. Det är vemodigt och vackert på samma gång. 

Idag är det Alla Helgons Dag, en dag då vi tänder ljus för och tänker på de kära som gått före oss.

Kyrkogårdarna är fulla av människor som kommer för att lägga kransar och tända ljus på gravarna. Till vår vackra Skogskyrkogård kom Q och hennes dotter för att tända ljus på makens/pappans grav.

Här hemma har vi ställt fram fotografier på våra kära föräldrar och tänder ljus för dem ikväll. 

Men glädjeämnena finns! Igår fyllde två av tre barnbarnsflickor år. Den ena blev 16 och den andra blev två. Vi har inte kommit åt att fira dem ännu, men det ska bli.

Ett annat glädjeämne var den fina kvällen på Laxå Herrgård då eldsjälen Kolis tillsammans med Idrottshistoriska föreningen ordnat ett möte med en riktig fotbollshjälte. Det var Jacob Rinne, Laxås stolthet, som slitit sig från Stockholm och DIF för att berätta om sin karriär i buren. 

Det är inte utan att man känner sig lite stolt över orten, som fött så många idrottare, entreprenörer och eldsjälar. Ta bara Laxå Herrgård som exempel, som så fint rustats upp av en av dagens entreprenörer.

Och så har jag och min kompis roat oss i grannbyn en kväll. Det var 20% rea i butikerna under två timmar. På dessa timmar hinner man mycket, även fika på Tutingen. Här packar vi för hemfärden. De flesta påsarna var nog mina.

Ha det!