Girls just want to have fun

Är inte den här bilden lite söt? Jag hittade den som vykort i Tyskland och skickade den till en vän som jag förstod skulle gilla den. Men så letade jag på nätet och där dök den också upp.

Är vi så lättroade, vi kvinnor, att det räcker att hoppa upp på en gunghäst och stoppa i ett mynt? Nja, kanske inte riktigt. Äventyr kan betyda så mycket. Det som är äventyr för mig är nog inte det för dig. Fast det är nog bara nyttigt att utmana sig själv lite granna.

Min vän A har fasat för bilåkning på höga höjder. Serpentinvägar var det absolut värsta hon visste. Skräcken paralyserade henne totalt. Men min modiga vän tog hjälp av KBT och tränade sig till att våga mer och mer. Nu fixar hon de brantaste och kurvigaste vägarna.

Själv har jag, som underrubriken på min blogg säger, alltid varit nyfiken på livet och jag har inte varit rädd för förändringar. Men naturligtvis har även jag rädslor som hämmar mig. Ju äldre jag blivit, desto mer uppskattar jag hemmets lugna vrå och lite av den "grå" vardagen. Men då och då måste man bryta av lunken och låta det glimta till av äventyr. "Girls just want to have fun."

Kultur och natur, en kontrastrik resa

Så har vi då bevistat Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg, såsom vi gör varje år, C och jag. Och såsom C gör varje år, så köar hon för att få en dedikation av han med underarmarna, Jan Guillou. Här är årets bild.
Jag gjorde några fina inköp, lyssnade på några författare lite i förbifarten, såg hela kultureliten spankulera förbi, träffade kära syster S, åkte spårvagn...

Med nyinköpta räkor i ryggsäcken lämnade vi infernot och tog skärgårdsbåten Ylva ut till lugnet.
Vilken kontrast! Här på ön rådde stillheten, endast avbruten av knattrande flakmopeder och måsskrin. I de små täpporna glödde dahlior och rosor och päronen hängde i tunga klasar från träden.
Här på bryggan bänkade vi oss när solen började dala i väster. I år var det dock blåsigt och det blev kyligt efter ett tag.
Igår tog vi en riktigt lång promenad över ön och över bron till en annan ö. Vi passade på att äta lunch där och sedan gick vi runt i söta små gränder. Tyvärr hade jag då så pass ont i benet att jag inte mäktade med att gå hela långa vägen tillbaka, utan jag fick skjuts av öns enda taxibil. Jag hade lite tur som fick tag på den.

Nu dröjer det ett helt år till nästa gång, men boendet är bokat redan. Styrsö, på återseende!

Höga berg och djupa dalar

Igår kväll hade föreläsningsföreningen ett program på Kunskapens Hus. Det finns några eldsjälar som driver denna förening och som ordnar föredrag av olika slag. Jag har då och då gått och lyssnat och det är mycket trivsamt och intressant. Denna gång satt jag på första parkett eftersom det var Maken som var föredragshållare och ämnet för dagen var Mina resor i Pyrenéerna åren 2008 och 2009.

På den andra resan var även jag med. Det var i februari i år när mimosan blommade. På väg upp till bergen och de heta källorna möttes vi av snö och halt väglag och blev tvugna att vända. Det var inte lämpligt att fortsätta med sommardäck. Och på tidningens första sida dagen därpå stod det: Snökatastrof - det värsta snöovädret på decennier. Jag skrev lite om resan här.

Maken klarade kvällen med bravur. Hans vackra foton gjorde succé.

Idag på morgonen är det jag som packar väskan igen. Det är dags för kompisen C´s och min årliga tur till Bokmässan och till Styrsö. Jag har fått låna en krycka av AK, så att jag kan hanka mig fram med mitt onda ben. Att stanna hemma är inget alternativ. Denna tur har blivit en kär tradition som jag inte kan avstå ifrån. Men jag är hjärtligt trött på att inte kunna gå ordentligt. Jag känner mig som John Cleese i hans sketch: Avdelningen för konstiga gångarter.

Dags att ta itu med dagen. Sköt om er!

Solen har gått ner

Kära R!
Idag fick jag samtalet som jag förstått skulle komma. Din livslåga slocknade igår kväll.

I det längsta hoppades vi att det onda skulle ge vika. Själv förstod du i somras att du var besegrad. Din hälsning till oss arbetskamrater var full av värme och tacksamhet för vår gemenskap och du önskade oss lycka till i våra liv. Du bad oss vara rädda om våra familjer och oss själva.

R, du var som en ros, eller som en sol som strålade av energi. Jag kan höra ditt lite hesa skratt fortfarande i korridoren.

Jag känner djup respekt för den du var, hur du tacklade din sjukdom, hur du tog dig igenom andra svårigheter och hinder, för den innerliga kärlek ni visade varandra inom familjen. Tack, R, för att du var den du var!

Den ljuva september

Minns i november den ljuva september,
Den tid då äpplet faller moget,
Grå är november men ljus är september
För den som bara väntar troget
Mörk är december men ljuv är september
Då livet är öppet och redo boget.
Dofter vi anar och vinden oss manar att följa,
Följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa, följa

Foton tagna igår, 2009-09-19

Solig septemberlördag

Vår lördag ser ut så här: Barnbarnet med föräldrar och farbror kommer på besök. Åh, vad mysigt att få hålla i henne igen. Det blir matig lunchsallad och sedan kaffe på maten med dajmtårta och choklad från Tyskland.

Promenad i sakta mak med barnvagnen. Solen lyser gyllene och björklöven skiftar färg.

När Örebroarna far hem till sitt, åker vi ut till Fagersand och njuter av kvällssolen och stillheten.

Ett litet stopp längs denna grusväg inbringar en god skörd av gula kantareller.

Nu blir det Här har du ditt liv.

En dag i en receptionists liv

Kvällshimlen var rosaröd i väster när vi flög mot norr igen. Planet var fyllt av hemvändande mässbesökare. Två herrar i sätena bakom mig babblade obekymrat på om sådant som de säkert inte skulle ha gjort om de anat att jag var från ett konkurrerande företag. Men jag såg säkert alldeles ofarlig ut. Jag hade god lust att vända mig om vid landningen och säga tack för upplysningarna.

Klockan var över ett när jag nådde hemmets port.

Bilden ovan är fångad på morgonen innan mässan öppnat. Tjejerna vid receptionen lägger upp strategin för att möta kundmassorna under dagen. För det mesta var det tjockt med folk som på bilden nedan.

I ena sekunden letade man efter en spansktalande säljare, i den andra sekunden bokade man konferensrum till ett kundsamtal. Journalister kom och bad om pressmaterial. Skolpojkar la huvudet på sned i förhoppning om att tigga till sig en ryggsäck. Allvarliga män i mörkgrå kostymer frågade efter information om automatiseringsutrustningar. Leverantörer ville hitta köpare. Pensionerade direktörer tittade in för att se hur det går för oss nu för tiden. Schweiziske verkstadsägaren frågade efter distributören Schnappi från Bern. Säljarna lämnade in förfrågningar och beställde give-aways. Karamellnivån i skålarna sjönk snabbt. Högtalarna dånade och skärmaskinerna väste.

Nu när jag i hemmets lugna vrå med mitt onda ben är kontrasten stor. Men mina kollegor har fortfarande en och en halv dag kvar i det härliga larmet. Och sedan är det fyra år till nästa utbrott.

Nu är det över!

Så är cirkusen över för min del. Jag ville, men mitt knä ville inte. Imorgon vänder jag kosan hemåt igen.

Det har varit roliga men hektiska dagar som vanligt. Och som vanligt har jag blivit mäkta stolt och imponerad över mitt företag och folket som jobbar i det. Här är först några bilder från uppbyggnaden av vår monter som i år var 1700 m2 stor.

Mässan har pågått i tre dagar nu, med svart av kunder i montern. Stämningen är glad och energisk och vi smittas alla av entusiasmen. Och ïnte av svininfluensan som vi var rädda för.

Här är en liten bild från kickoffen i söndags med generalrep för våra egna presentatörer.

Ikväll har vi haft "peptalk" och "stand party" då vår utomordentliga catering firma Arnolds har försett oss med god mat och dryck.

Lite tråkigt att behöva "kasta in handduken". Jag älskar ju det här livet. Men när man inte ens kan gå fast man skulle behöva springa, då är det dags att konstatera att det inte funkar.

Jag hör av mig när jag är hemma igen.

Auf wiedersehen!

Igår träffades Lunchgänget för att fira en av medlemmarnas födelsedag. Det blev god soppa med dekorativa smörgåsar och som efterrätt denna vackra tårta som V dekorerat med jordgubbar, björnbär, blåbär, hallon och blad från citronmelissen.

Idag drar jag iväg söderut för att jobba på den stora mässan i Tyskland. Det ska bli spännande och roligt. Tyvärr har jag ett ben som krånglar. Det värker ihållande och är svårt att gå på, så en dryg vecka på betonggolv är kanske inte det man skulle rekommendera.

Jag tror inte att jag kommer åt att blogga på resan, men alldeles säker är jag inte. Hur som helst får ni hade det riktigt bra, ni där ute i cyberspace!

Auf wiedersehen!

Var så god: Smaka farmors plommonkaka

Här kommer ett recept på en smaskig plommonkaka jag tillverkade igår:

Plommonkaka
75 gr smör
2 dl strösocker
2 dl vetemjöl
1 ½ tsk bakpulver
1 ½ tsk vaniljsocker
2 ägg
10 – 12 plommon som halveras

Smält smöret och låt det svalna
Vispa ägg och socker pösigt
Blanda mjöl, bakpulver, vaniljsocker.
Häll i blandningen och smöret i ägg/sockerpöset.
Kärna ur och halvera plommonen och lägg dem ovanpå smeten
Grädda kakan längst ner i ugnen i ca 45 min på 175 gr
Servera gärna med en klick vaniljglass.

Nu för tiden letar jag allt mer recept på nätet och detta är ett sådant recept som jag gjorde om lite grann. Och det blev så gott. Jag har massor med pärmar med recept från tidningar och annat, men det är tidskrävande att sitta och bläddra i dem, eftersom recepten inte ligger i ordning.

Lilla hjärtat har bott oss, Farmor och Farfar, från fredag eftermiddag till lördag eftermiddag. Hon är så hjärteknipande söt. Den här lilla kinden vill man bara pussa.

Igår eftermiddag susade jag ner till min väninna i sydvästra förorten. Det var länge sedan vi träffades nu. Förr sågs vi varje dag, men sedan bytte hon jobb för en massa år sedan. Så nu blir det allt mer sällan. Vi fikade på uteplatsen och pratade ifatt om livet med jobb och barnbarn. Hon är trefaldig mormor sedan ett och ett halvt år och jag är enfaldig farmor. Hennes tvillingdöttrar fick tre barn inom loppet av några månader, tvillingflickorna Linnea och Mathilda och så Theo.

Nu ska jag göra i ordning mig. Det är snart dags att ge sig iväg till kyrkan där jag ska tjänstgöra som kyrkvärd. Det är diakonins dag och det blir nog en hel del besökare. Och ikväll får vi besök från vår gode vän A. Det artar sig att bli en fin söndag.

Bandet som brast

Igår pratades det svamp så till den milda grad på fikarasten att jag slutade en timme tidigare för att Maken och jag skulle hinna ut i svampskogen. Det småduggade men det hindrade oss inte. Vi hann inte många meter in på den mjuka gröna mossan innan den första gula kantarellen stod där. Sedan hittade vi fler och även trattkantareller och rynkad tofsskivling. Regnet tilltog. Och jag insåg att jackan jag bar inte var regntät. Vi höll tappert i ändå, men regnet var envisare, så till slut återvände vi till hemmabasen.

Tack för trevliga kommentarer på förra inlägget. Vi har väl lite till "kvinns" råkat ut för små försmädligheter. Jag kom just att tänka på en stor, härlig kvinna i reklambranschen som jag hade mycket att göra med i mitt tidigare liv. Hon hade en viss förmåga att drabbas. Hon berättade för mig att hon precis hade träffat en blivande kund för första gången och de stod i receptionen för att säga adjö. Det var vinter och E hade päls. Då kände E att något brast runt midjan. Det var gummibandet till underkjolen som tröttnat. Hon lät dock underkjolen halka ner till anklarna och klev sedan ur den lite elegant, hela tiden konverserande kunden. Han var mycket artig och låtsades inte med en min om hennes envisa försök att pula ner underkjolen i pälsfickan, som blev alltmer elektriskt uppladdad. Jag tror hon fick jobbet!

Glad såsom fågeln i morgonstunden ...

Igår morse när jag hämtade in tidningen från brevlådan hörde jag svanarna trumpeta i luftrummet ovanför taken. Samma ljud hörde jag i våras, men då framkallade det en annan känsla i bröstet. Nu dignar trädet bakom huset av plommon, gula, söta Victoria-plommon. Jag tror aldrig att trädet burit så många. Om jag har energi tillräckligt ska jag baka plommonkakor ikväll.

Idag har vi ätit lunch på värdshuset med två kollegor som gått i pension. De har det bra i sitt nya fria liv, jag tror ingen av dem längtar tillbaka så särdeles. H hade jobbat på egen hand och hade den därför i paket.

Snacket på fikarasterna kan de kanske sakna ibland. Idag handlade det om tvätt och strykning och hur man kan para ihop tvättade strumpor igen. Jag bjöd dessutom på den sanna historien om hur jag blev skjutsad ner till portvakten en tidig morgon för länge sedan. När jag började gå mot arbetsplatsen, kände jag hur jag linkade så konstigt och tittade ner på mina fötter. Mina skor var visserligen beiga promenadskor bägge två, men den ena hade klack och det hade inte den andra. Jag hade helt enkelt tagit på mig omaka skor där i gryningen. Jag förpassade mig snabbt in på kontoret och fick låna en kollegas träskor att ha resten av dagen.

Ja, ja! Sådant kan hända när man är trött. Priset tas nog i alla fall av en raffig värmländska. En morgon vandrade hon iväg från stämpelklockan mot kontoret. Något fångade min blick. Ut från ena byxbenet ringlade det en strumpbyxa, som en lång svans. Tur att hon inte cyklat till jobbet!