En dag i en receptionists liv

Kvällshimlen var rosaröd i väster när vi flög mot norr igen. Planet var fyllt av hemvändande mässbesökare. Två herrar i sätena bakom mig babblade obekymrat på om sådant som de säkert inte skulle ha gjort om de anat att jag var från ett konkurrerande företag. Men jag såg säkert alldeles ofarlig ut. Jag hade god lust att vända mig om vid landningen och säga tack för upplysningarna.

Klockan var över ett när jag nådde hemmets port.

Bilden ovan är fångad på morgonen innan mässan öppnat. Tjejerna vid receptionen lägger upp strategin för att möta kundmassorna under dagen. För det mesta var det tjockt med folk som på bilden nedan.

I ena sekunden letade man efter en spansktalande säljare, i den andra sekunden bokade man konferensrum till ett kundsamtal. Journalister kom och bad om pressmaterial. Skolpojkar la huvudet på sned i förhoppning om att tigga till sig en ryggsäck. Allvarliga män i mörkgrå kostymer frågade efter information om automatiseringsutrustningar. Leverantörer ville hitta köpare. Pensionerade direktörer tittade in för att se hur det går för oss nu för tiden. Schweiziske verkstadsägaren frågade efter distributören Schnappi från Bern. Säljarna lämnade in förfrågningar och beställde give-aways. Karamellnivån i skålarna sjönk snabbt. Högtalarna dånade och skärmaskinerna väste.

Nu när jag i hemmets lugna vrå med mitt onda ben är kontrasten stor. Men mina kollegor har fortfarande en och en halv dag kvar i det härliga larmet. Och sedan är det fyra år till nästa utbrott.