Klockan var över ett när jag nådde hemmets port.
Bilden ovan är fångad på morgonen innan mässan öppnat. Tjejerna vid receptionen lägger upp strategin för att möta kundmassorna under dagen. För det mesta var det tjockt med folk som på bilden nedan.
I ena sekunden letade man efter en spansktalande säljare, i den andra sekunden bokade man konferensrum till ett kundsamtal. Journalister kom och bad om pressmaterial. Skolpojkar la huvudet på sned i förhoppning om att tigga till sig en ryggsäck. Allvarliga män i mörkgrå kostymer frågade efter information om automatiseringsutrustningar. Leverantörer ville hitta köpare. Pensionerade direktörer tittade in för att se hur det går för oss nu för tiden. Schweiziske verkstadsägaren frågade efter distributören Schnappi från Bern. Säljarna lämnade in förfrågningar och beställde give-aways. Karamellnivån i skålarna sjönk snabbt. Högtalarna dånade och skärmaskinerna väste.
Nu när jag i hemmets lugna vrå med mitt onda ben är kontrasten stor. Men mina kollegor har fortfarande en och en halv dag kvar i det härliga larmet. Och sedan är det fyra år till nästa utbrott.
4 kommentarer:
Rolig läsning, och tack för mitt roliga kort som blev en jättekul överraskning!Hoppas ditt onda blir bättre! Kram AK
Welcome home! Hoppas din smärta avtar (har du varit hos doktorn?) och att du blir bättre. Roligt att läsa om dina bravader i Essen, känns bekant på något sätt :) Hoppas ni fick många nya kunder! Stor kram
Sånt här ÄLSKAR jag att läsa .. ,att få ta del av andra människors vardag!
Det har ofta slagit mig, när jag åker flyg eller sitter och väntar på att få checka in .., att män pratar så högt i sina mobiler och helt obekymrade om att andra kan lyssna. En gång hörde jag en man ringa två samtal och berätta om samma sak, - om en man som han hade haft på anställningsintervju - men han lade upp berättelsen helt olika beroende på vem han pratade med .., och jag tänkte .., tänk .., om jag hade känt den här mannen som sökt jobbet.
Vilket skitsnack!
Tack för titten.
AK och Miss Jones: Jo, värken lugnar ner sig lite när jag inte kutar omkring så mycket. Förstår att du känner igen dig, Miss Jones. Du har ju själv varit på plats.
Elisabet: Jag gillar också vardagsskildringar och det är ju du mästare på.Visst är det otroligt vilken naivitet vissa personer besitter!!
Skicka en kommentar