Väckarklocka

Här ligger hon, som ett annat gosedjur, i Lilla Hjärtats spjälsäng. Men Katten är allt annat än ett gosedjur tidigt på helgmornarna. Fast både jag och väckarklockan är avaktiverade, så får jag ändå inte sova. Klockarkatt har jag hört talas om, men väckarklockarkatt?

Fem i sex kommer nämligen Katten in i sovrummet, jamandes för full hals. Om jag inte visar någon reaktion då, så buffar hon på mig med tassen. Och biter inte det, så hoppar hon upp och promenerar på mig, fram och tillbaka.
Idag sov jag räv (!) och då slutade hon efter ett tag och jag kunde somna om. Och vakna av klockradion en timme senare.

Denna iskalla och snöiga vinter har Katten begagnat kattlådan några gånger, något hon i annat fall aldrig gör. Hon är i det fallet en friluftskatt. Mat och vatten har hon i skålarna, så jag misstänker att det är mitt sällskap som hon är ute efter när hon buffar på mig tidigt om morgnarna. För Människan är ju Kattens bästa vän. Så är det.

Förresten: Jag hörde igår att taket jag fotat på bilden i det förra inlägget nu hade brakat ner med snö och allt. Ingen kom dock till skada. Vi hade varnat för risken, men det var tydligen för sent.

Uppdatering senare på dagen: Åkte förbi lokalen idag och såg att ryktet talade sanning. Tänk om man fått den där isklumpen och dessutom plåttaket i huvudet!

Ingen måtta på snömos och gröt

Kära syster och systersonen O blev insnöade hos oss. De skulle ha tagit tåget ner till Götet på söndagen mitt på dagen, men kom inte iväg förrän på tisdagen. Vi satt i telefonkö både hos Swebus och SJ samtidigt och det tog bara en timme att komma fram och få ett besked som egentligen inte sa någonting. Förgäves tillbringade vi långa, dragiga timmar i väntsalen, stirrandes på informationstavlan, där ankomsttiden sattes fram med fem minuter i taget, om och om igen. På tisdagen följde jag utvecklingen på SJ:s websida från jobbet: Lokfel, Sen avgång från bangården, mm... Men till slut kom det ett tåg som tog med sig Göteborgarna hem till sig och sitt.

Ikväll snöar det igen. Maken och jag gick på uppstarten till vår studiecirkel i FN-föreningens regi. Men vi hastade snabbt in genom dörren. Vi ville inte dröja alltför länge under detta jättelika överhäng! - Det är lite rysk roulette över det hela, sa Bert!

Igår kväll var jag och lyssnade på ett föredrag om Turkiet bortom badorterna. Föreläsningsföreningen bjöd på säsongens andra föreläsningskväll och det var trevligt som vanligt. Maken var på ett årsmöte och visade sina bilder från Pyrenéerna. Det dröjer inte länge nu förrän han kan fräscha upp serien med lite nya bilder.

Jag har just fått besked av svärdottern att Lilla Hjärtat äter sin gröt alldeles själv nu för tiden. Inte nog med det. Hon säger: Mmmm, gott!! också. Det ska vara måtta på allt, utom på grötätning, som min farmor alltid sa. Det är bra gry i Lilla Hjärtat!

Hälsning från skottland

Nu är vi snart totalt insnöade. Tittar jag ut genom köksfönstret idag ser det ut så här. Jag lovade PO66 att visa hur det ser ut i den kalla Nord.

Sportlovsfirande O är på besök hos oss med sin moder, min kära syster S. Igår spelade vi bowling och idag skottar vi snö. Imorse, när jag skulle hämta in tidningen, fick jag nästan inte upp ytterdörren och snön kom in över skaften på mina röda kängor. Det var kallt för fossingarna. Jag skottade mig fram till brevlådan iförd morgonrock.

Vi hade tänkt ta en tur och hälsa på i La Stada, men det vore dumt att ge sig ut på vägarna om man inte alldeles måste. Imorgon åker Göteborgarna tillbaka hem igen, om bara tågen går.

Förkylningarna grasserar också. Unga familjen har varit hårt drabbad och Maken är också rejält förkyld, och nu verkar syster S också fått en släng. Ingen kul souvenir att ta med sig hem. Får se hur länge jag klarar mig. Peppar, peppar.

Söndagspromenix

Hoppas att du har en skön Alla Hjärtans dag! Alldeles nyss tog vi en liten promenad i kvarteret för att njuta av sol och ljus. Det riktigt värmde och talgoxen filade på sitt vårljud.

Det ser ut att dröja innan vi kan plocka fram trädgårdsmöblerna som döljer sig under presseningen. Snön ligger i mjuka volanger på planket och från vårt branta tak kan det snart uppstå laviner. Då skulle inte jag vilja stå ivägen.

Ikväll ska jag medverka i något vi kallar Andrum, en stund av stillhet och reflexion. Kvällens tema är förstås Kärlek. Åsa och jag delar med oss av våra tankar och Kalle spelar kärleksfulla musikstycken. Kyrkan är upplyst endast av levande ljus och det är lugnt och kravlöst. Har du tid, lust och möjlighet att titta in, så är det kl 18.00.

Vilken fantastisk upplevelse - k.d.lang

Det här är så starkt att jag grät högt. Jag anade ingenting när jag klickade på Miss Jones inlagda videosnutt. Det här var verkligen omskakande.

Se hur jag har det på jobbet!

Häng med till jobbet, vet ja! Det här är dagens utsikt från mitt kontorsfönster. Ser du hur istapparna speglar sig i verkstadsfönstret mitt emot och hur de hänger ner för mitt fönster som ett glitterdraperi. Bilderna går att klicka på, så ser du bättre.

Tar jag ett steg ut ur mitt rum och tittar till vänster, norrut, så har jag denna vy. (Nej, vi har inte flyttat R&D till Göteborg än!)

Tittar jag istället åt höger och söderut, så får jag denna vy. Skylten Utrymning har jag ordnat och den visar var man kan hitta nödutrustning ifall det skulle börja brinna. Nu verkar ju korridoren utrymmas ändå.

På lunchen kom jag ut på den första riktiga promenaden på länge. Solen värmde nästan litegrann och en talgoxe sjöng som berusad från den högsta björken. Bakom mig tornar snöberget upp sig, man kan ju alltid låtsas att man är i Alperna.

Promenadvägen längs Ålands Kanal var så här vacker i solskenet.

A pro på lite lite mat: Det har gått bättre idag och det börjar synas på vågen. Fick ett mail från madstugan, som tycker att jag kan vänta med slimmandet:
När det är kallt och mörkt måste man äta!
Annars fryser man och blir 'lättstött'!
Se fåglarna: De äter som bäst när det är kallt
för att hålla värmen!
Vänta med 'harakiri' verksamheten till våren har anlänt!

Men jag biter ihop trots att avskedstårtorna viner kring öronen i dessa dagar. Imorgon ska det serveras smörgåstårta på eftermiddagen som avtackning av två medarbetare. Jag kan kanske skrapa av några räkor?

PS: Jag slimmar inte främst för att jag är fåfäng. Det är mest med tanke på att vara snäll mot mina ben, knän och fötter.

Lite hit och dit

Har du tänkt på att TV-kockarna använder ordet Lite hela tiden. De kryddar sin ordpudding med ordet Lite.
- Och så tar jag lite smör och en liten skvätt grädde. Och så toppar jag hela anrättningen med lite persilja.

Jag tänkte på det ikväll när jag kastade ett getöga på två TV-kockar som utmanade varandra, både i matlagning och på att använda ordet Lite.

Kanske är jag extra grinig. Jag har ätit lite lite idag. Det är andra dagen på mitt nya sundare och smalare liv.

Långt borta och nära

För en vecka sedan, i söndags, firade vi min lilla tant, som fyllde 92 år. Svärdottern hade ordnat med läcker smörgåstårta med massor med räkor på. Mums! Vi hade med oss en ask chokladpraliner, för det är något A-M fortfarande kan njuta av. Annars försvinner den ena förmågan efter den andra. Allra mest njuter min lilla tant av att ha någon att prata med, det skingrar den förskräckliga ensamheten.

För precis ett år sedan flög vi ner till PO66 och njöt av vårsol och mimosa. Jag hade gått och längtat efter att få gå omkring och lukta på mimosaträden, som jag gjorde en februari i Nice för länge sedan. Här hittar du min skildring av den sista dagen på den resan. Resten finns i mitt bloggarkiv för februari 2009 och bilderna finns i ett av bildspelen här på sidan.

I år ska vi susa ner i början av april för då är det dags för körsbärsblomningen i Körsbärsdalen. Åh, vad jag längtar! Ja, jag är priviligierad, jag vet!!

Som på räls - ett minne

Epsilons blogginlägg om grannsämjan under snökaoset igår fick mig att tänka på en tågresa en sommar för sex år sedan.

Det var en het dag i slutet av juni månad och jag hade varit i Göteborg på ett planeringsmöte. Värmen var verkligen tryckande. Tåget var i det närmaste fullsatt. Det var semesterfirande barnfamiljer, tågluffande ungdomar, en och annan affärsman, äldre par ...

Vi rullade ut ur Göteborg i god fart, men redan efter några mil norrut så började det gå sakta. Vi till och med stannade ibland. I Skövde bröt det ut ett förfärligt åskväder. Himlen blev kolsvart och blixtarna ljungade. Efter ytterligare någon mil stannade tåget mitt i en skog. Konduktören kungjorde att vi stannade för att ta upp passagerare från ett tåg som inte tog sig vidare på spåret. Nu blev varenda plats upptagen. Och vi rullade sakta, sakta framåt.

Hettan var fortfarande olidlig och allt drickbart tog slut. En ung mamma var förtvivlad över att inte få vatten till sitt lilla barn. En psykiskt störd kvinna gick ojande fram och tillbaka i korridoren.

När vi till slut var fem minuter från min hemort och jag gjorde mig redo att stiga av, så stannade tåget helt. Och där blev vi sittande. Rösten i högtalaren kungjorde att signalsystemet slagits ut och att alla tåg i Mellansverige stod stilla på spåren. Man försökte få ut äldre stinsar, som fortfarande kunde signalera manuellt.

Passagerarna gjorde sitt bästa för att muntra upp varandra. Någon öppnade några flaskor champagne och bjöd alla i kupén som ville ha. En företagsam ortsbo klättrade upp på tåget och meddelade att han hade fina jordgubbar att sälja. Vi gaddade oss samman mot SJ och dålig planering när det gäller anslutningsbussar. - Varför stannade de inte i Töreboda, där vi kunde ha fått bussanslutning, när de kände till det här problemet redan! Muttrade vi.

Jag frågade tågpersonalen om jag kunde få gå av, men det fick jag inte. Men när det gått fyra timmar, så var det jag som satte mig i dörröppningen och hasade mig ner på banvallen. Jag fick med mig två unga flickor och vi letade upp en stig som ledde mot riksvägen. Jag hade fått låna en mobiltelefon som fortfarande hade laddning och kontaktade Maken som kom åkandes för att plocka upp oss. Rätt var det var hörde vi ett rop bakom oss. En kille kom springandes på stigen med en platta öl i famnen och frågade om han fick skjuts, han också. Han hade väl kommit med Danmarksfärjan. Ungdomarna gick av i metropolen och ordnade med hämtning och skjuts till sina slutdestinationer.

Det var skönt att komma hem. Vi satt länge och tittade på blixtarna genom köksfönstret. Jag tänkte på de stackarna som fortfarande satt kvar på tåget och väntade. Jag förundrades över den känsla av gemenskap och hjälpsamhet som uppstod mellan människor som var helt okända för varandra, men som delade denna otursamma tågtur.

Bilden med den tjusiga tågresenären hittade jag hos em. Visst andas den tågromantik!?

Definitivt snöfritt

Är ni trötta på snöbilder? Titta då in till PO66!