Bästa julklappen någonsin!

Jag var väl fem år när jag en mörk decembereftermiddag fick syn på en docka i skyltfönstret till leksaksaffären Zetterlunds Eftr på Köpmangatan i Västerås. Det blev kärlek vid första ögonblicket.

Dockan hade blå ögon, långt ljust hår, en veckad blå kjol och en liten röd jacka. Hon var det sötaste jag sett. Mamma måste ha märkt min beundran, men sa ingenting.

Vilken lycka och överraskning jag kände när jag återsåg dockan på julaftonen. Hur i all sin dar kunde Tomten veta att just den här dockan var det jag önskade mig allra hetast? Det kunde jag inte räkna ut.

Dockan döptes till Cecilia och hon sitter numera bredvid min säng. Hon är väldigt bräcklig. Kroppen är som äggskal och spräcks lätt. Hon har fått nytt fint hår och nya underkläder och strumpor.

Det är märkligt vad man blir nostalgisk på äldre dar, det konstaterade min syssling Åke och jag när han tittade in igår på kvällskvisten. Men medan jag blir nostalgisk över en gammal docka, så blir Maken nostalgisk vid minnet av sin första bil, en ljusblå skönhet av märket Studebaker.

Nej, nu måste jag göra lite Nytta! På återseende!