Största möjliga tyssstnad!

Kan du tänka dig att vara absolut tyst från torsdag kväll till söndag middag? Det har jag varit och det var riktigt skönt.

Min vän Å, som är diakon, frågade mig för en tid sedan om jag ville följa med henne till Sankt Davidsgården i Rättvik på en retreat. Och det ville jag. Sankt Davidsgården har jag hört talas om sedan jag bodde i Västerås på sextiotalet, men det var inte förrän nu som jag kom dit.

Många av dem som samlades i brasrummet den första kvällen var unga eller i yngre medelåldern. Men vilka de var vet jag fortfarande inte, eftersom vi aldrig pratade med varandra. Vi levde ett sorts klosterliv med ett dagsschema där böner och meditationer varvades med måltider. Den första morgonen letade mig jag fram till en liten stuga där en franskättad nunna höll Laudes, den första morgonbönen.

Mitt rum var spartanskt: en säng, ett skrivbord, en stol och ett tvättfat.

Retreatledaren var en mycket varm, rolig och jordnära präst från Vadstena, som jag fick stort förtroende för. I schemat fanns det gott om tid för läsning och promenader också. Lördagen bjöd på ett fantastiskt vinterväder med sol och tjockt med snö på granarna. Tyvärr tog jag inte med mig kameran då, men bilderna sitter kvar på näthinnan.

Söndagspromenad på snöig stig

Igår söndag var det hemresedag. Vi startade efter maten kl 14.00. Å körde hjältemodigt på hala, igensnöad vägar. I höjd med Kopparberg började det snöa och lite längre fram låg det flera bilar i diket, som det verkade nyss ditkomna. Rätt var det var stod det två stora rådjur på vägbanan, bara några meter framför oss. Å bromsade och parerade in vår bil mellan djuren. Den bakomvarande bilen hann också bromsa, medan snart blev vi omåkta av ett jehu som inte kan ha observerat situationen.

Efter ett tag la sig en isbark på vindrutorna och Å stannade flera gånger och försökte göra rent rutor och torkare. I Örebro mötte vi ett gäng sladdande tonårspojkar (?) i vita Volvo-kombis. De lattjade hela vägen upp på E20. Sista biten kröp vi fram bakom plogbilar som gick i bredd. Till slut kom vi fram till hemmets lugna vrå. Tack vare Å, som körde så lugnt och förståndigt.