Min vän Å, som är diakon, frågade mig för en tid sedan om jag ville följa med henne till Sankt Davidsgården i Rättvik på en retreat. Och det ville jag. Sankt Davidsgården har jag hört talas om sedan jag bodde i Västerås på sextiotalet, men det var inte förrän nu som jag kom dit.
Många av dem som samlades i brasrummet den första kvällen var unga eller i yngre medelåldern. Men vilka de var vet jag fortfarande inte, eftersom vi aldrig pratade med varandra. Vi levde ett sorts klosterliv med ett dagsschema där böner och meditationer varvades med måltider. Den första morgonen letade mig jag fram till en liten stuga där en franskättad nunna höll Laudes, den första morgonbönen.
Mitt rum var spartanskt: en säng, ett skrivbord, en stol och ett tvättfat. |
Söndagspromenad på snöig stig |
Efter ett tag la sig en isbark på vindrutorna och Å stannade flera gånger och försökte göra rent rutor och torkare. I Örebro mötte vi ett gäng sladdande tonårspojkar (?) i vita Volvo-kombis. De lattjade hela vägen upp på E20. Sista biten kröp vi fram bakom plogbilar som gick i bredd. Till slut kom vi fram till hemmets lugna vrå. Tack vare Å, som körde så lugnt och förståndigt.
1 kommentar:
Att vara tyst så länge - känns omöjligt. Har förstås aldrig försökt.
Och när ni körde bil i snöyran gällde också att hålla tungan rätt i mun.
Skicka en kommentar