Innan avresan

Är det inte typiskt? Precis när man ska iväg på en resa så får man en dunderförkylning. Idag har jag mest legat för ankar, sovit, snutit mig och läst ut den 862 sidor långa romanen om Marilyn Monroe, Blonde, skriven av Joyce Carol Oates.

Och nu på slutet har jag packat väskorna, så gott jag kunnat. Nu hoppas jag verkligen att jag inte smittar ner min kära reskompis S.

Igår var jag igång trots att jag sovit illa i två nätter i rad. Först var jag kyrkvärd, men höll mig i bakgrunden så gott det gick. Sedan kom Lilla Lila med föräldrar på besök. Inga kramar denna gång.

Efter lunchen hade Maken stor slipskurs, som vi alla deltog i med liv och lust. Pe har hamnat i sådana sammanhang att det tarvas slips ibland.

Alla klarade kursen med betyg Väl Godkänt!

Lite senare gick LL och jag runt och tittade i kyrkparken, eftersom det var fest där. Men hon kände sig så blyg bland alla glada människor, karuseller och hoppborgar, så vi tog vår tillflykt till kyrkans lekhörna. Och sedan klättrade hon på de fina färgade stenarna i Frälsarkransen i parken. Då hade de efterlängtade föräldrarna kommit tillbaka och LL sprallade igång igen.

Och när unga familjen åkt till sitt igen, var det dags att för tredje gången återvända till kyrkan och hålla ett Andrum tillsammans med Åsa och Jan-Kenneth. Denna gången handlade det om Hoppet. Min bloggvän Marianne hade bidragit med en vacker dikt som hon generöst mailade till mig. Inte dumt med sådana vänner!

Håll tummarna nu att förkylningen drar sig tillbaka och att jag inte ska störa mitt ressällskap med host och harkel.

Tchüss!!