Klockspel och tyskt gemüt - reserapport del 1

Överst från vänster: Utsikt från hotellrummet, Drosselgassevimmel
Nederst från vänster: Första middagen på hotellet, Vi checkar in på Hotel Lindenwirt, Servitrisen lagar Rüdesheimer Kaffee

Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen...

Ja, så har man varit på resa till Rhen och Mosel, minsann. Jag kan ännu höra den spröda klockklangen som spelade Lorelei-sången och höra sorlet och dragspelsmusiken från gården nedanför vårt hotellrumsfönster.

S och jag äntrade bussen på tisdagen tillsammans med ett stort gäng närkingar. S, som är västmanlänning, blev snart accepterad och assimilerad. Sedan åkte vi buss och färja i två dagar tills vi kom till den söta lilla korsvirkesstaden Rüdesheim vid floden Rhens strand. Vilket trevligt hotell som väntade på oss: Mörkt boaserade väggar, dunbolster, kringbyggda gårdar med kastanj och lind, loftgångar och pelargoner. Och så personalen: Världens vänligaste nattportier, vackra servitriser i folkdräkter...

Överst: En av många riddarborgar, vinfält, tåg och pråmar, Nederst: vimpelspel och liten borg, S beundrar utsikten från Lorelei och vy över Rüdesheim

Den första morgonen på plats steg vi upp tidigt. Efter frukosten spankulerade vi ner till kajen, i god tid före alla andra båtsugna turister från hela världen. Vår reseledare Lars ville försäkra sig om att vi fick bra platser på soldäck. Floden låg spegelblank och temperaturen hade ännu inte stigit till de 31 grader den visade senare på dagen.

Först i kön!!

Bland alla turister från USA, Japan, Kina, Spanien fanns även ett till gäng från Närke. Och bland dem fanns sex vänner från min egen ort. Gissa om det blev glada utrop och kramar.

Sex glada turister från Sydnärke

Det blev en fin tur på floden som kantades av pampiga borgar, korsvirkesbyar och vinfält. På bägge sidor om floden forsade godstågen fram och på själva floden färdades pråmarna med sin tunga last. Den heta sommaren hade gjort att floden blivit smalare och strändernas sandbankar bredare.

Vi steg av alldeles vid foten av Lorelei-klippan och hämtades av busschauffören Lasse, som snirklade oss upp till toppen.

Här står jag på Lorelei-klippan och håller i mig!

Därifrån hade vi en svindlande, hänförande utsikt över den vackra dalgången. Jag övervann min höjdrädsla och gick nästan fram till stupet.

Fortsättning följer...