Min fina väninna Ve och jag har tagit sköna promenader två dagar i sträck. Igår gick vi förbi den spegelblanka dammen och hästhagen, över riksvägen och till banvallen efter det gamla industrispåret. Vi valde att promenera norrut. Tussilagon lyste illgul i solen. Citronfjärilar fladdrade kors och tvärs över vägen. En som också tog sig över vägen, fast ringlande, var en huggorm. Förmodligen ganska nyligt kläckt.
Vid Gula Sanden satte vi oss en stund på en bänk. En äldre dam med rollator och liten hund kom gåendes. Vi förstod att det här var hennes vanliga rastplats, så vi lämnade rum för dem båda. På vägen hem lyste vitsipporna som snö vid det lilla vattenfallet och Ve plockade oss varsin bukett.
Idag gick vi samma väg fast söderut när vi kom till banvallen. Björkarna slog ut medan vi gick där, det var varmt och skönt som på sommaren. Vi mötte två motionärer och några vackra hästar i en hage. De var mor och dotter, berättade deras skötare.
Ja, så var vi snart hemma igen, efter en skön och nyttig promenad med väninnan två meter ifrån mig.
Gott för själen, gått för själen!
Visst har vi det rätt bra i vår sociala distansering trots allt, Vi behöver inte trängas och vi har nära till vacker natur. Att det blir lite trist kan vi ju ändå stå ut med. Din fina bilder är ju en lisa för själen.
SvaraRaderaJa, epsilon. Att vi har det väl förspänt med nära till naturen där vi kan hålla vår sociala distans hur lätt som helst, det tänker jag ofta på.
SvaraRadera