2009-04-06

Våfflor och vårskrik

Long time, no seeing! Av olika skäl har det inte blivit något bloggande från min sida på ett tag. Men jag finns här, i alla fall. Gjorde en sväng till Götet för jobbets räkning förra veckan. Passade på att träffa en god vän i Kungälv på onsdagskvällen. Hon bjöd ihop en hel hoper av gamla arbetskamrater och det var jättekul att ses igen.

I helgen har det blivit våffelkalas hos min lilla Tant, 91 år. Jag tog med mig mix, grädde och sylt och satte igång att grädda och vispa. Själv klarar hon inte längre något sådant, eftersom hon inte ser just något. Vi fick besök av en annan liten dam, som bara skulle fylla 89. Rena ungdomen! Hon tyckte också att det var gott med våfflor, men min Tant tyckte nog att hon pratade lite för mycket och stannade lite för länge. Det räcker så bra med en besökare i taget.

Igår gick färden mot Hornborgasjöns södra ände och den stora trandansen. Över trettontusen tranor och massor med andra arter trängdes på sjöängarna. Luften fylldes med vårskrik. Det är en mäktig upplevelse att se dessa graciösa varelser flyga in med långa dinglande ben och ta mark med en mjuk gungning mitt ibland alla medresenärer.

När jag var tolv år deltog jag i en pristävling i Sveriges Radio och fick ett pris för en vers jag skickat in. Det skulle handla om trandansen. Så här löd mitt bidrag:
Den stora transdansen
När solen går upp över bergen
och himlen blir ljusröd till färgen
då sjunger var fågel och syrsorna spela
så muntert och glättigt uppå varsin fela.

Den stora trandansen ska just börja.
Alla är glada och ingen vill sörja.
Men en liten trana så ensam ses stå.
Varför är hon ledsen? Vad funderar hon på?

Hon tycker att ingen är så ful som hon.
Att fulare trana ej fanns på mon.
Men plötsligt ett ståtlig trankavaljer
så vänligt och glättigt uppå henne ser.

Han bjuder henne upp i en virvlande dans.
Sen inga bekymmer för henne mer fanns.

Hmm, lite tvivelaktig sensmoral! Speglar säkert "författarinnan" och hennes våndor inför att bli tonåring.
Sedan blev det besök i Varnhems imponerande kyrka, där väggarna dryper av svensk historia. På kvällen höll jag, Åsa och Katharina ett Andrum i Ramundeboda Kyrka: Rastplatser i livet. Åsa och jag läste meditativa texter och Katharina spelade mjuk, skön musik.

De senaste dagarna har jag spejat in en massa vårtecken: Tussilago, citronfjärilar, sädesärlor, lärkor, blåsippor, tranor, krokus, tofsvipor ...... Härligt!

2 kommentarer:

  1. Välkommen tillbaka till bloggandet igen, har saknat att kunna gå in och ta del av vad som händer och sker! Många hälsningar från ett riktigt regnigt PO 66. Kram A

    SvaraRadera
  2. Hej A! Tack för din kommentar. Hoppas att ni har det riktigt bra i PO66 trots regn. Det vet jag förresten att ni har! Men hittar inga livstecken i din blogg. Den 19 februari var sista gången det hände något. Väntar med spänning!
    Kram, Maggan

    SvaraRadera