Hört på kafferasten

På kafferasterna ventileras det mesta. Idag surrades det ordentligt. Vi kastade oss friskt mellan bygget av orangerier, recept, nyfödda, svetsmaskiner och dammar. En av arbetskamraterna skulle göra en fågelskrämma när hon kom hem för att skydda sina karpfiskar i dammen mot fiskmåsar.

En annan arbetskamrat berättade att han för ett tag sedan tagit hand om en guldfisk, som inte hade något hem. Hans femårige son engagerade sig i fisken som fick bo i en glasskål. Men den såg ut att ha så tråkigt. Både familjen och fisken tröttnade på varandra efter bara någon månad. Då beslöt sig pappan och sonen för att ordna det för guldfisken. Pappan hade sett att det fanns ett stort akvarium på lasarettet. Där skulle de kunna släppa ner fisken för ett trevligare fiskliv, tänkte pappan.

Sagt och gjort. Pappan travade iväg med guldfisken i en vattenfylld plastpåse i ena handen och sonen i den andra. Väl framme vid akvariet i lasarettsentrén tittade han sig noga omkring och lät sedan blixtsnabbt guldfisken slinka ner i akvarievattnet. Och lika snabbt dök en stor fisk upp och slök den stackars guldfisken i ett enda nafs. Det gick så fort att pojken inte sett vad som hänt. - Vad tog guldfisken vägen, pappa? frågade den lille parveln. Pappan, som var lätt chockad, kunde inte berätta den hemska sanningen, utan fick dra till med en nödlögn. - Han leker nog kurragömma med de andra fiskarna.

Efter jobbet var det dags för C och min årliga grillutflykt. Vi cyklade till den lilla sjön Skiren. Det bar uppför nästan hela vägen, men fram kom vi till slut. Där gjorde vi upp en eld. Det fick bli en riktig scouteld, för engångsgrillen vägrade tända sig. C halade fram en flaska bubbelvatten och så grillade vi korv.

Vinden mojnade och vattnet blev alldeles spegelblankt. På avstånd mullrade åskan och vi såg regnskurar vid horisonten. När knotten blev för besvärliga släckte vi elden och kastade oss upp på våra cyklar igen. Nedförsbacke denna gång. Vi hann nästan undan regnet.

O vad livet dock är skönt....

Vilken midsommarhelg det har varit! Vi har har haft storfrämmande i flera dagar. Svåger, svägerska och ungt spanskt par har bott hos oss och vi har tillsammans njutit av den svenska sommaren. Svågern och svägerskan firade sitt guldbröllop hos oss. Ett ungdomligare guldbröllopspar får man leta efter.

På midsommarafton tog vi oss en sväng om runt majstången. Lilla Hjärtats favorit var Mormors lilla kråka för då fick man slänga sig omkull. Pepe gillade Små grodorna bäst.

Midsommarmaten har varit en salig, men god blandning av spanskt och svenskt: Pepes tortillas och matjesill och västerbottenpaj ....

Under gårdagen gjorde vi en tur från Vänerns till Vätterns stränder. Vi började i Sjötorp, där Göta Kanal går ut i Vänern. Lunch åt vi vid Norrkvarn, ett mycket trevligt ställe alldeles vid kanalkanten. Oxen Sixten stretade på och drog en vagn med ungar.

I Forsvik hade vi tur och fick se vackra Wilhelm Tham smyga förbi. Det var här i Forsvik som Göta Älv började byggas år 1810, står det på en bronsplatta.

Turen avslutades i Askersund med besök på galleri och i hamnen.

Idag har vi besökt de närmaste omgivningarna, bland annat klosterruinen vid Bodarnesjön.

Och över alltihopa lyste Moder Soooool!

Paus

Jag läste idag ett inlägg, skrivet av På livets trassliga bastmatta. Det fick mig att fundera på hur jag själv skriver och visar mig på bloggen. Visst skriver jag om mitt barnbarn ganska ofta och kanske vad jag åt igår. Tråkigt, tycker en del. På senare tid har det gått allt trögare att skriva och läsarna har blivit färre. Naturligtvis hänger det ihop. Samtidigt tycker jag att det är roligt att blogga och jag gör ju det för min eget höga nöjes skull till stor del. Jag skulle nog sakna det om jag lade av helt.

Det finns så många duktiga bloggare, som skriver kloka, varma, intressanta inlägg. De som är intressantast för mig är lite äldre kvinnor, som jag både kan identifiera mig med och som jag kan inspireras av. Jag hoppas att jag själv kan ge någon något lite att tycka om ibland, då blir mitt bloggande mer meningsfullt.

Idag slutade jag tidigt och skyndade mig hem för att feja i huset. Imorgon får vi storfrämmande. Sent ska syndaren vakna! Nu har jag tagit en rejäl paus för att samla kraft inför nästa attack mot dammråttorna. Städning hör inte direkt till mina favoritsysselsättningar, men det är skönt när allt är rent och fint och luktar gott.

Förresten, vet ni vem som är Sveriges värsta skurgumma? Jo, det är Spridda! Spridda skurar, ni vet!

Hemliga rum

Kompisen Lena presenterar sin utställning om spioner för Västnytt.

Rabarber, rabarber, rabarber...

I morse när jag cyklade till jobbet var jag tvungen att stanna och plocka fram kameran, den lilla gamla. Ån var så vacker och träden speglade sig i det svarta vattnet. För många år sedan var det gott om kräftor här. De gamla som bodde på hemmet alldeles intill fick fiska gratis när det var kräftpremiär. Det måste ha varit roligt för dem.

Igår besökte vi de två tyska damerna som slagit sig ner i Tiveden och byggt sig ett så vackert hus. Det var ljust och luftigt och mycket hemtrevligt. Bäst som vi satt och pratade knackade det på dörren. Det var allas vår Helge som tittade in. Alla känner Helge, eftersom det är en öppen och glad fyr med ett stort och gott hjärta. Han slog sig ner några minuter, mer hann han inte, och berättade en "skröna" om hur han mötte Mora-Nisse i Sälen. Sedan försvann han ut genom dörren igen på väg till något han måste uträtta.

Att köpa tomt och bygga hus gick hur lätt som helst för våra tyska väninnor, men att få igång ett mobilt bredband eller köpa en Boxer, det verkade desto svårare. Maken försökte få liv i bredbandskontot som var köpt och betalt, men det var stendött.

Ikväll har jag varit riktigt huslig, ska jag säga. Jag har tillverkat rabarberchutney, rabarberdricka och rabarberkräm. Chutneyn ska stå till sig i två veckor innan man ska "avnjuta" den. Det blir spännande.

Annars tror jag att jag blir tokig på den här datorn. "I go bananas!" Jag satte på den 20.30 och en timme senare (!) öppnar sig Windows Live Messenger. Jag får ont i magen av detta. Varje gång jag startar datorn tror den att det är den 2 september 2002 mitt i natten! Vad man än ska göra tar det en evighet att öppna eller byta. Snart hivar jag ut den genom fönstret!

Ingen groda

- Nu kommer jag och tar dig, farmor! Säger Lilla Hjärtat och ser farlig ut. Idag har vi busat, bakat sandkakor, diskat, gått omkring i farfars skor, sovit middag, och tittat på prinsessbröllop:

Jag fotade av TV-bilden just när Victoria ger Daniel en blick till brädden fylld av kärlek. Här har det sagt klick ordentligt!

Lyckliga Lotta!

Jag är så lycklig, så lyckligt lottad. Ikväll känner jag sådan tacksamhet för all vänlighet och omtanke som omger mig.

På jobbet har vi festat på tårta och jag fick en kasse full med rosa blommor. Maken och jag har suttit på uteplatsen och ätit grillade "mittitej" till tzatziki och svarta oliver. På bordet stod fem långskaftade gula rosor, mina älsklingsblommor. Jag har precis provat min nya kamera, Olympus SP-800UZ, som har super-macro. Ovan syns det första försöket. Det ska bli spännande att testa de nya möjligheterna.

Det har kommit så många hälsningar i form av mail, SMS, brev, vykort, telefon, FaceBook-kommentarer, Geni-hälsningar och StayFriends-meddelanden. En vän kom till och med in natura. Imorgon kommer barn, barnbarn och svärdotter och då blir det fest!

Tack alla!
Lyckliga Maggan, maka, mamma, moster, mm

Caféliv

Vilka vackra sommardagar vi har haft nu i veckan. Samtidigt läser jag om det infernaliska ovädret i Provence och kan inte riktigt fatta hur det kan bli så häftigt.

Igår eftermiddag tog jag några timmar ledigt och åkte in till närmaste stora stad. E20 var kantad av tjärblomster och ängsklockor i stora färgfält. Jag parkerade vid Svartån och såg en familj änder simma i rad, mamma i täten, gråulliga ungarna i mitten och en övervakande pappa på sluttampen.

Ikväll blev det ett besök i den lilla hamnstaden söderöver. Jag och mina väninnor festade på våfflor och glass. Vi har som tradition så här års att besöka Café Källarvalvet och sitta på deras uteservering.

Imorgon ska ett regnväder dra in över landet, så det lär inte bli något utesittande då. Man får passa på att njuta av varje solglimt medans den varar.

Söndag kväll

En söndag är snart till ända. Bakom min rygg snusar Lilla Hjärtat i sin spjälsäng. Hon har fyrtio graders feber visade termometern nu ikväll. Hon har fått en "supp" Alvedon, så jag hoppas att den kommer att hjälpa till att få ner temperaturen.

Min dag började i vår vackra träkyrka, där jag tjänstgjorde som kyrkvärd. Kastanjerna blommar i kyrkparken. Träden är översållade med vita "ljus".

Joy och Lilla Hjärtat satt i soffan när jag kom hem. Det blev god lunch som farfar snodde ihop och sedan en skön eftermiddag i trädgården. Lilla Hjärtat undersökte plommonträdets bark mycket noga och plockade bort lava med sina små nypor.

Efter hennes middagslur festade vi på våfflor med grädde och körsbärssylt på baksidan.

Imorgon ska farfar vara barnvakt medan föräldrarna jobbar, och det kommer att gå så bra. Farfar är populär.

Igår träffade jag Pe, yngste sonen, och vi hjälptes åt med hans tvätt i tvättstugan där han bor. Två torktumlare strejkade, så allt blev inte torrt i tid. Fast vi var två blev det stressigt mot slutet. Sedan unnade vi oss ett restaurangbesök, Jensens Boefhus, i staden och det smakade härligt.

En som inte hade det så härligt är min kompis C. Hon deltog i Tjejvättern för tjugonde och sista gången och fick utstå en massa vedermödor. Så här skriver hon i sitt SMS: Först 3 mil i riktig motvind. Högst uppe på Omberg fick jag punka och fick gå ca 4 km och sedan köa i blåst och kyla 3 timmar för nytt däck. Sedan 2 timmar cykling i ösregn! Någon eller några sabotörer hade hällt ut nubb på vägbanan och flera hundra cyklister fick punktering. Hur kan man göra något sådant?

C och jag cyklade Tjejvättern tillsammans tio gånger och det var för det mesta mycket festligt och trevligt. Jag har glömt motvinden, backarna och skavsåren. Det jag minns är liljekonvaljdoften, hagarna och hurrande publik. Jag kände mig så nöjd och stolt över att jag klarat att cykla 9 mil i ett sträck.

Nu för tiden cyklar jag bara kortare sträckor.

God natt från en som är ute och cyklar!

En fin tradition i Porla

Idag har vi traditionsenligt firat Nationaldagen i Porla, den lilla platsen som en gång i tiden var en betydande brunnsort. Socitetshuset, brunnsbyggnaden och Slottet vittnar om fornstora dagar.

Som vanligt marscherade Laxå Blåsorkester och Hemvärnet fram med fanan till platsen framför Emilia-kapellet. Som vanligt gol göken och solen lyste på björkarna.

Och som vanligt sjöng Mullhyttans Bygdekör Sverige är mitt hem på jorden, Sveriges Fana, I denna ljuva sommartid och Sommarpsalm. Kören har inte haft någon verksamhet sedan Advent 2009, men takterna satt i.

Efteråt var det trädgårdsfest hos körledaren och hans fru. En riktigt skön avslutning på Nationaldagen. Imorgon är det vardag igen.

Lilla K har blivit stora A

Min kära systerdotter har just fyllt 20 år och här är en intervju med henne. När hon tog studenten förra året uppmanade jag henne att se sig om i världen. Och det har hon gjort. Senaste "utflykten" gick till Indien och jag gissar att intrycken därifrån är många och överväldigande.

Min andra systers son, O, är också ute och reser. Han tillbringar några dagar i Verona. Att döma av meddelanden på Facebook har han det riktigt trevligt.

Det ska bli roligt att höra mina syskonbarn berätta om sina upplevelser. "Den som gör en resa, har något att berätta", som tysken säger.

Korridorsnack

När jag cyklar till jobbet dessa dagar njuter jag av syrendoft och fågelsång. Fruktträden blommar, körsbärsträden har blommat över men nu är det äppelblommornas tur. Jag älskar de knubbiga rosaröda knopparna på de knotiga grenarna. Nu har sommaren kommit!

Det här är synen som möter mig när jag kommit fram till jobbet: Den långa korridoren. Denna bild tog jag idag vid lunchtid och trots att det ser lugnt ut, så råder febril verksamhet bakom dörrarna. Förr i tiden gick dörrarna till arbetsrummen utåt. Det fanns också några sparkcyklar som användes ganska flitigt. Några arbetsplatsolyckor hände varje år när en sparkcyklist med full fart rände rakt in i en dörr som hastigt öppnades. Men inga dödsolyckor har dock rapporterats. Det blev nog flera LTI, ett uttryck som vår kära ledning använder flitigt: Lost Time Injury. Det vill säga att den drabbade medarbetaren inte kunde ta sig till jobbet dagen därpå.

Idag har vi tackat av dessa medarbetare: C och M. C har varit hos oss i 2,5 år och M i 24 år. Det är sorgligt att se arbetskamraterna troppa av, en efter en. Men vi får bara tacka för den tid vi har fått jobba ihop och önska lycka till med nya utmaningar.

Nu börjar det bli dags att gå och lägga sig. Imorgon ringer väckarklockan igen kl 06.00 och det är dags att åter promenera den långa korridoren fram.

Natti, natti!