Vårspaning, grävskopor och nya gardiner

Hör ni, det är vår på Närkeslätten! Kastade mig iväg på vinst och förlust i min lilla bil. Utflyktsnerven drog och vädret var milt och skönt. Maken höll på med annat, så han stannade hemma. Jag tog en liten väg som jag inte kommer ihåg att jag åkt på tidigare, förbi små boställen och stengärdsgårdar. Vägen var smal, så det gick knappt att mötas, men jag mötte bara en enda bil.

Kom ut på gärdena där sångsvanarna spatserade omkring på potatisåkern. Stannade bilen och luften fylldes av lärkans drillar. Några hästar stod och glodde på mig, undrade väl vad jag gjorde där.

Fortsatte till Viby där jag strosade runt på kyrkogården. Tänkte på min mormor Anna som var småskolefröken här för 100 år sedan och som bodde i huset bredvid skolan. Här måste hon ha gått, tänkte jag, och det kändes lite märkvärdigt att vi säkert trampat samma väg.

Bilden bredvid är tagen av fotograf Alfred Hermansson, Laxå & Porla, står det. Mormor står till höger.

Det blev bara några år i trakten innan hon flyttade tillbaka till Västerås och gifte sig med sin Sven.

Jag fick aldrig träffa mormor Anna, som dog i barnsäng när mamma bara var 3 år gammal. Däremot fick jag träffa mormor Rut, morfars andra fru, som var den som tog hand om de tre barnen och gav syskonen en lillebror. 

Blått är flott tycker jag och det märks kanske. Nu har jag skaffat ny gardinkappa och nya kuddfodral till vardagsrummet. Jag tog till för dåligt när jag köpte 3 meter av gardinkappan på nätet (Sovtex), men då beställde jag genast en bit till och vips täcker den hela fönsterbredden.

Så har jag varit lokalreporter igen, när kommunalrådet fick sätta sig bakom spakarna på en grävmaskin inför bygget av en ny väg.  - En pojkdröm gick i uppfyllelse, sa han lite spakt. - Det var rätt nervöst, medgav han.

Hoppas att ni har det bra. På måndag får Maken sin första vaccinspruta! Jipee!

Vårvindar friska

Två sammanträden på en samma dag, det var det länge sedan något sådant hände mig. Men båda mötena var mycket "coronasäkra", ett nyord i den svenska vokabulären. 

Det första mötet handlade om nästa nummer av pastoratets tidning. Redaktören och jag satt i ett stort rum och den ansvarige utgivaren satt i sitt hem några mil bort och var med genom dataskärmen.

Några timmar senare befann jag mig långt ute på landet på en stor och luftig veranda och planerade för föreningsaktiviteter. Då var vi bara tre personer och efteråt tog vi en liten promenad. Först hälsade vi på tuppen och hönorna, som höll sig inomhus i värmen. Sedan gick vi genom prasslande fjolårslöv nerför backen mot sjön. Det friskade i ordentligt och vågorna rullade blygrå in mot stranden. Jag kände ingen större lust att doppa mig, bastun till trots.

Utsikten över Unden fick mig att tänka på marinmålningarna av Axel Lind, en charmerande man som jag hade förmånen att få träffa 1972 under min första fasta anställning (på en marknadsavdelning). 

Nu har jag skrivit en lång "att-göra-lista", så det är väl bara att börja beta av!

Hasta la vista!

Piffigt påskris av rester

När vi kom hem ifrån Läkargruppen igår snodde jag ihop den här rätten av rester från dagen innan. På allmän begäran kommer här receptet:

Risgratäng under fluffigt täcke

Det kokta riset läggs i smord form. Jag la bitar av grillad kyckling och stekta bruna champinjoner över riset. Saltade, pepprade och strödde på ost.

Det fluffiga täcket består av 1 dl majonnäs, 2 ägg delade i gulor och vitor, 1 msk rödvinsvinäger, ost och persilja. Majonnäsen blandas med äggulorna, rödvinsvinäger, persilja, salt o peppar.

Äggvitorna vispas till hårt skum och vänds försiktigt ner i majonnäsen tillsammans med riven ost. Toppa formen med smeten och gratinera i 225 grader i 10 - 15 minuter eller tills den fått fin färg. Strö över lite persilja.

Naturligtvis kan du variera rätten med vad du har i kylskåpet.

Gott blev det.

Franska nerver

Känsliga läsare varnas för obehaglig läsning!

Uj, uj, uj, som man säger här i Närke. Det är inte lätt att byta telefon, speciellt inte mellan två olika märken. Jag svarade till slut när ett 010-nummer ringt mig i flera dagar och jag, med berått mod, hade avstått från att svara. Men något sa mig att det kunde vara Telia. När jag till slut svarade, visade det sig att en trevlig tjej frågade om jag ville förlänga mitt Telia-abonnemang. Det ville jag. Som tack skulle jag få en sprillans ny Samsung 5G. Ja, hon sa "få", men jag antar att jag på ett eller annat sätt har betalat den genom alla år som jag har varit abonnent.

När paketet med mobilen kom gick jag som katten kring het gröt några dagar. Skulle jag försöka själv, eller borde jag ge mig till någon butik för hjälp?

Jag tog tjuren vid hornen en eftermiddag och utrustad med min gamla (kinesiska) telefon, lösenordslistor och quick-guiden gick jag till verket. Maken fick vara stöttepelare. 

Har ni någon aning om hur många lösenord man ska kunna? Hur många frågor och val man ställs inför? Vad innebär det om jag väljer det ena eller det andra? Jag var livrädd för att tappa Bank-ID, Swish, Wordfeud, Instagram, Face-book, Google, mailen, kontaktpersoner (den listan är lång), foton, praktiska appar man lärt sig hantera.... Mina franska nerver fick sig en rejäl knäck, innan jag efter flera timmars knappande började komma något så när i ordning.

När jag dagen efter (helt själv!) kom på att jag kunde använda Blue Toth för att föra över den kompletta telefonlistan, kändes det som en liten triumf. Fortfarande, efter några dagar, är det saker som inte fungerar, men jag har i alla fall ett visst hopp om att jag ska få till det, till slut.

Ja, det var det mest spännande som hänt på sistone. Idag har jag varit och fått ögonen uppkollade. Doktorn sa att läget var stabilt.

Maken kör hemåt. Jag skyddar mina förstorade pupiller mot det starka ljuset.

Så är läget på den här fronten!

Till skogs

Vilken skön dag det blev. Vi packade ryggsäcken med kaffe och smörgås och bara drog rakt ut i spenaten. Vi har ju vildmarken alldeles in på knuten, vilka lyckostar vi är! När vi svängde av från den asfalterade vägen mot vårt mål, stod en liten råbock mitt i lervällingen och bara spanade. Försent fick jag upp kameran. Lyckades inte heller fånga bofinken i tallen eller rovfågeln som svävade i det blå.

 

Maken gjorde upp eld och vi pratade om att vi borde haft med oss deg till pinnbröd. Det får bli nästa gång. Jag tog en promenad upp på den vackra lilla åsen, Getaryggen, smal och brant och omgiven av raka furor. Sjön nedanför var ännu istäckt men det bångade och smällde när isen fick tänja på sig.

Jag spanade efter tussilago i dikeskanterna, men jag har ännu inget att rapportera på den fronten.

Önskar er en riktigt fin helg!

PS: Fadäs i väntsal - det senast lagda pusslet. (Shit happens)

Bakslag och andra bullar

 

Ja, det blev ju till att ta fram snöskyffeln igen! Ett tjockt, blött snötäcke la sig över hela vår värld under torsdagen. Men gumman Tö har varit på alerten och nu är det inte mycket kvar av eländet.

Utsikt över dammen på min runda runt kvarteret.

Maken fick slut på en viktig medicin för över en vecka sedan och försökte på alla möjliga sätt att få receptet förnyat. Han ringde, mailade, skrev brev, gjorde allt han kunde för att få kontakt. Nada! Igår lördag var det äntligen en hjälpsam person på 1177 som till slut kunde ordna så att medicinen fanns att hämta. Så veckans längre utflykt gick norrut till det närmaste lördagsöppna apoteket. På hemvägen passade jag på att handla vackra och goda bröd på Sur-Annas. Vilken ögonfröjd!

Annat förnöjsamt är den serie jag följer på Netflix: A suitable boy. Fick tipset på TV av C-G på Gokväll och den är verkligen jättebra. Har det sjätte och sista avsnittet kvar att njuta av. Rekommenderas varmt. 

Jag var med i bokklubben Svalan i några år, ibland med längre uppehåll. Nu upphörde den och jag fick erbjudandet att gå med i Bonniers Bokklubb istället. Jag skulle få 500 kr att handla böcker för om jag gjorde det. Jag svalde betet. 

Nu spurtar jag för att läsa ut de böcker jag fått låna av en vän, innan jag sätter tänderna i dessa. Tavlan är målad av mamma Barbro och föreställer stranden vid Ljugarn och lerhuvudet är skulpterat av min syster Solveig och föreställer mig i unga år. 

Ha en skön söndag!

Grävande journalistik

Var på ett trevligt uppdrag igår! Det är inte var dag man får gå på invigningar! Snön yrde om våra hjässor, när vice ordföranden i Kommunalförbundet Ewa-Rose och kommunalrådet Bo med gemensamma krafter skyfflade sand och jord.

Jag var utsänd av Sydnärkenytt för att rapportera om det första spadtaget för vår nya återvinningscentral. Så här blev resultatet.

Idag är det klass 1-varning i länet. Så det blir nog mest en innesittardag, skulle jag tro.

I svampskogen

Utmattad efter femmilen i Oberstdorf med den kaotiska målgången, ja jag körde inte själv förstås, kände jag ett inre tvång att gå ut och röra på mig. Jag har länge tänkt att upptäcka en för mig vit fläck i samhället jag bor i, Midsommarberget. Så det fick det bli denna sena söndagseftermiddag. 

Midsommarbadet, d v s dammen vid motellet, var fortfarande isbelagd. Sommartid sprutar där en fontän, varje ort med självaktning måste ha en fontän! Den är förstås lite mindre än monsterfontänen i Genève, men i alla fall...

Jag vandrade längs skogskanten på Fabrikskanalen, på en liten stig som bar uppåt över stock och sten. Mäktiga gamla furor susade i vinden högt över mitt huvud. Och där, på den högsta punkten, reste sig landmärket vattentornet Svampen. 

Jag kände mig liten, där jag stod vid svampens fot. Åt ena hållet såg man långt över gator och torg och åt andra hållet idrottsplatsen Ramundervallen och skolan. En "Epatraktor" körde sakta förbi därnere med bilhögtalarna uppskruvade på högsta volym. 

Jag gick ner till kanalen igen, där jag träffade på ett gäng änder och två glada pensionärer på söndagsutflykt. Nu vet jag vart jag ska gå om jag har lite gammalt bröd över!

Ha det!

Och över alltihopa lyser Moder Sol

Oj, en vecka har redan gått sedan förra inlägget. Trots att dagarna är tämligen innehållslösa, så går det undan ändå, det kunde äldste sonen och jag konstatera per telefon. 

Jag för en stillsam pensionärstillvaro, ännu mer stillsam än den skulle ha varit utan pandemi, förstås. Igår tog vi en liten sväng ner till A-sund, passade på att tvätta bilen (Maken), handla (jag) och äta lunch (båda). Vi tog en sväng till Stora Hammarsbron också. Från bron har man en vidunderlig utsikt över Vättern, det känns nästan som om man flyger. Synd att man inte kan promenera ut på den och fånga vyn med kameran.  

Det har blivit några promenader i omgivningarna, men annars har vi idkat skidsport från TV-soffan. Jag har knåpat ihop en artikel om Ramundeboda kyrka till Sydnärkenytts marsnummer. Tänk att jag blev någon sorts skribent, i alla fall, jag som hade sådana journalistdrömmar i tonåren. 

Marssolen har lyst över oss under flera dagar och skänkt lite hopp och tröst. 

Allt gott önskar jag dig som tittar in här!

Fastlagsriset på byrån i hallen