Dags för paulunen

Skymningen har för länge sedan sänkt sig över borgen och det är dags för mig att dra mig tillbaka till mina salar. Imorgon eftermiddag går färden mot öster och vår livmedikus och fältskär. Vi är tre madamer och tillika patienter som blir beledsagade av min make Konungen.

Nu vill jag bara tillönska eder en riktigt god och vilsam natt!

15 minutes of fame

Nu har jag varit på mitt livs första release-party! Det utspelade sig på Kunskapens Hus i Laxå idag, alltså gamla Kyrkskolan som fick en rejäl ansiktslyftning för några år sedan. Jag var inbjuden som medverkande i produktionen 50 & 60-talets Laxå. Åh, så kul, men också åh, så hemskt det var att se och höra sig själv. Jag pratar väl inte så där? Och nu måste jag verkligen börja banta.

Det har varit intressant att få vara med på ett hörn och se lite av dokumentärfilmarens vardag. Enar måste ha ett mycket roligt jobb. Det blev en mycket trevlig och innehållsrik DVD och jag ser fram emot att klicka fram fler filmsnuttar än de jag hunnit med ikväll.

Modet växlar även för namn

Idag har jag namnsdag, Cecilia. Jag har skrivit det tidigare, men jag dristar mig till att upprepa det. Jag är döpt till Anna Margareta Cecilia. Anna efter mormor, Margareta efter prinsessan (?) och Cecilia efter farmor. Farmor sa: - Jasså, ska barnet få ett namn efter mig? Ta då Cecilia och inte Agnes. Hon gillade inte sitt tilltalsnamn själv.

När jag var liten kallade mamma och pappa mig för Lillan och i min mun blev det Ninni, som jag sedan fick heta ända fram tills jag skulle börja skolan. Då frågade mamma vad jag helst ville heta av mina tre namn och då valde jag Margareta. De andra namnen var så gammelmodiga, tyckte jag då. Det hade jag inte tyckt idag.

Det var dagens egotripp.

Igår, den enda soliga novemberdagen, bjöd på kvalitetstid med mina söner. Yngste sonen och jag lunchade på restaurang, handlade och grejade lite hemma hos honom. Han spelade denna sköna sång från You Tube, en favorit för oss båda.

Sedan tittade jag in hos äldste sonen, pussade barnbarnet, drack kaffe och åt extra god banankaka, som I bakat. Jag fick med mig Herman (eller Harry som I råkade säga) som ska stå på tillväxt och så småningom bli en god kaka även han.

Idag blir det besök hos min lilla tant i D-fors. Hon har legat på sjukhus och ringde därifrån och lät gladare än på länge. För i sängen bredvid hade Svea, hennes kamrat, hamnat och då fick hon sällskap. För av allt som hon lider av (gula fläcken som tagit synen, dåliga ben och dålig hörsel) så är ensamheten absolut värst.

Önskar er en skön söndag!

Ljus och värme

Så har den här veckan förflutit. Novembermörkret har omslutit oss och den enda ljusglimten var en skön tjejträff i en ombonad sommarstuga. G bjöd avdelningens kvinnliga del på middag, ack så god, medan brasan sprakade i kaminen och stearinljusen brann.

Vi blev även varma av spelet "Med andra ord", där det gällde att få sina lagspelare att förstå ett ord eller ett namn genom att beskriva det eller att använda en synonym. Allt medan sanden i timglaset snabbt rann undan och motståndarna hetsade genom att tuta med gummitutor när de kommit på ordet. Vi skrattade och pratade och nämnde inte med ett ord den hotande flytten, som drabbar oss alla.

Vänskap värmer mest av allt.

Några får stanna och några får gå

Idag har vi haft besök av Trygghetsrådet. En trevlig dam berättade vad de kunde göra för oss om vi blir övertaliga, vi 58 personer som är utpekade att bryta upp och flytta till Sveriges framsida. Då kan vi få personlig coachning, kompetensutveckling och självförtroendeträning. Jag har jobbat på företaget i 30 år och har haft förmånen att prova olika yrken såsom orderpersonal, marknadsförare, chefssekreterare, inköpare och nu teknisk skribent. Just nu behöver jag ingen självförtroendeträning, men det är klart. Det kan gå fort utför.

När det är så mycket elände (novembermörker, knävärk, svininfluensa, uppsägningshot), då är det extra roligt att få goda, glada nyheter. Våra vänner som levt som flyktingar i vårt land i åtta år har till slut fått uppehållstillstånd. Så underbart! Nu äntligen kan de få den trygghet och stabilitet de förtjänar.

De har kämpat och jobbat och lobbat och aldrig har de givit upp. De har blivit utnyttjade och bortmotade. E jobbade i två veckor med en flyttfirma utan att få något betalt. - Du kan ju alltid anmäla oss, hånade arbetsledaren. V har städat på kontor och kunnat skrapa ihop lite pengar, men vid två tillfällen har någon mindre nogräknad person lurat av henne besparingen. Hur skulle det kännas att inte ha några rättigheter, att inte kunna söka läkare, att inte ha ett boende mer än några månader i sträck och samtidigt vara livrädd för att hittas och skickas tillbaka till ett liv fyllt av våld och korruption. Men nu kan vi pusta ut och glädjas åt beslutet att de får stanna.

En annan god nyhet är att U, som blev änka alldeles för tidigt när hennes käre J gick bort i cancer, har träffat en underbar man att dela sina dagar med. - Jag känner mig som tonåring på nytt, säger hon.

Jag älskar goda nyheter. Mer sådant!

Minnen från Barnträ

Här kommer ytterligare en liten glimt från det förflutna. Det här är lekskolan eller barnträ som vi sa på den tiden. Jag står som tvåa från vänster och bredvid står min bästis Sussie. Flickorna i hängselbyxor var systrar och hette Agneta och Ingegärd.

Fröken hette Kerstin och var från Kalix. Hon hyrde ett litet rum i min familjs villa tills hennes fästman Ralf kom flyttandes efter och de gifte sig och skaffade en egen lägenhet. Jag tyckte liksom att jag hade en liten fördel av att fröken bodde hemma hos mig, så jag sa malligt till de andra flickorna att: - Fröken tycker mest om mig. Men Fröken hade hört mitt uttalande och grep snabbt in: - Nej, jag tycker lika mycket om alla barnen! Man ska inte förhäva sig.

Men jag förhävde mig lite grann i alla fall. Jag var längst i gruppen och fick vara Lucia och till sommaravslutningen fick jag ikläda mig slöja och vara Sommarvinden. Flickorna var blommor och hade blomhattar i pastellfärgat kräppapper och pojkarna var fåglar som satt i träden och "kvittrade", ganska högljutt och oskönt. Men jag tog min uppgift på allra största allvar och svävade på så vackert jag kunde.

Nu den kommit har den första sommarvinden.
Över ängarna hon far.
Smeker alla de små blommorna på kinden.

Nästa rad har trillat bort, men finns att återfinna i den orangefärgade sångboken Nu ska vi sjunga. Var har jag nu lagt den?

Jag blev påmind om de gamla sångerna i helgen. Isabelle och hennes pappa hade en CD-skiva full med barnsånger, så som: Kasper och Jesper och Jonatan, Hipp Hurra för Bamsefar, Krakel Spektakel och alla de där. Då väcks minnena och man blir som barn på nytt. Joy tyckte att barnvisorna från förr hade något tuffare texter är dagens. T ex: Alla vi hatar blekansikten, alla! Alla de ska för våra pilar falla! Ugh!

Nej, nu ska jag gå och göra något nyttigt. Marsch pannkaka!

Utsikt från ett franskt köksfönster

Min kära vän A har äntligen börjat blogga från sin lilla by vid foten av Pyrenéerna. Från hennes köksfönster har man den mest slående vy man kan tänka sig. Klicka gärna på de små bilderna i hennes blogg, så ser ni t ex den anslående bergstoppen Canigou med sin vita hätta av snö. Jag längtar till nästa gång vi flyger dit, denna gång när körsbärsträden står i blom.

I februari i år hade vi en härlig vecka hos våra vänner mitt ibland mimosan. Några av bilderna hittar ni i ett bildspel här bredvid.

Klicka på denna länk, så flyger ni i ett huj ner till en liten by i körsbärsdalen.

Tillägg: Tyvärr var jag lite för snabb. När A har justerat sina blogginställningar så går det bättre att flyga!