Ljuset

Detta är en märklig berättelse, inte undra på att den tog tio år att skriva för Anthony Doerr. Jag fick boken för några år sedan av min kompis I från Nacka och det är först nu, när jag legat för ankar, som jag har läst alla sexhundra sidorna. Tur att det är en pocket, skulle ha varit för tung att läsa i sängen  annars.

Berättelsen knyter ihop två unga människors livsöden i ett krigshärjat Europa, en blind flicka från Paris och en barnhemspojke från gruvområdena kring Essen. Det är korta kapitel späckade med förnimmelser och intryck, som hoppar mellan olika tidpunkter - en impressionistisk väv. Det är först mot slutet som man förstår hur allt hör samman.

Jag förstår att författaren vann Pulitzer-priset med boken.

Det är, tillfälligt?, vår i luften. Smältvatten, mild luft, lervälling, ljusare morgnar och kvällar. Vi gjorde en "utryckning" till äldste sonen Joy och barnbarnet, som behövde medikamenter och livsmedel i sin sjukstuga. På vägen hem tog vi "bakvägen", de små vägarna på landet. Vårligt dis över sjön Teen, betande rådjur på en äng, åkrar som lyste gröna. Snart kommer svanarna och tranorna, ja jag läste just att ett gäng tidiga svanar redan dykt upp i Tysslingen.

Ha en skön söndag, ni därute!

Februarihälsning

Glädjeämnen i februari:

• Tulpaner
• Talgoxens läte
• Semlor
• Dagsmeja
• Alla Hjärtans Dag

Februari är också en tid för årsmöten; igår ett, idag ett annat. Och fler väntar. 

Något som också är typiskt för februari är ju förkylningar och influensor. Maken och jag har precis kravlat oss upp ur sjuksängen. Nu är det Joy och Lilla Hjärtats tur att ligga i feber och hosta. 

Sänder er varma kramar på Alla Hjärtans Dag!

Änglar finns

Livet börjar så smått återvända. Jag reflekterar över alla goda hjärtan jag möter runt omkring mig och i mitt huvud surrar: Jag trodde änglarna fanns, bara, bara i himmelen! Många av de goda änglarna är "utlandsfödda", som det heter.

Imorse när jag med röda duffeln ovanpå morgonrocken hade tufflat iväg till brevlådan och hämtat Nerikes Allehanda mötte jag grannen tvärsöver. Han var på väg till sitt jobb som kock på sin kinakrog. - Åh, försiktigt, försiktigt! ropade han och tog mig varsamt under armen och ledde mig över snö och is till vi nådde tomtgränsen. Varm i hjärtat blir man.

Det blev Makens tur att trilla dit på dunderförkylningen/influensan. Det var tacken det, för att han vårdat mig så omsorgsfullt. Nu är det min tur att hjälpa.

Ta det varligt!

Känsliga läsare varnas

Usch, vilken pärs! Kände mig olustig i onsdags och på torsdag eftermiddag bröt det ut: feberfrossa, sprängande huvudvärk, skrällhosta, illamående. Har inte vågat stoppa något i mig, inte haft lust heller, men vätska måste man ju ta. Så Maken har fixat blåbärssoppa. Och så hade jag en konstig stor kula under skinnet under bröstkorgen. Hade känt den i någon vecka. Maken hjälpte mig att få hål på den och ut sprutade var och blod, allt är inte borta, så jag får kanske uppsöka drop-in på Vårdcentralen.

Den här synen hoppas jag att jag får se i maj.

Idag känner jag mig lite starkare, men inte är det mycket med mig, precis. Men jag vet ju att det går över. - Tur att du har Maken, sms:ade en kompis. Ja, det är tur det!

PS: Har jag blivit en riktig influencer nu?

Byn versus La Stada

Ovan: Det vackra trappstegshuset med världens bästa kinesrestaurang Dahlins, Det gamla, pampiga tingshuset på Stortorget med ett glittrande julträd framför Nedan: En kille hade bråttom till Södra Station, Casselgatan i solnedgång, Conventum, granne med parken som till våren är full med krokus

Bilder från igår och idag, från brukssamhället och från "storstaden"

Igår, när jag kom ut på Casselgatan efter jobbtimmarna på Kupan, lyste Dahlin-huset rött av den nedåtgående solen. De japanska körsbärsträden var lätt pudrade av nysnön.

Idag var himlen mulen över Tingshuset i La Stada. Mitt ärende var att besöka specialisttandvården fem våningar upp i Krämarhuset. Jag gillar inte att åka hiss, men upp fick jag sällskap av två medpatienter. Ned klarade jag mig alldeles själv.

Jag vandrade ut och in i affärerna som alla skyltade med halva reapriset! Jag kom lindrigt undan: Köpte bara en väst och en topp.

I den blå skymningen drog jag mig mot Södra Station, där jag fick vänta lite extra på ett försenat tåg tillsammans med ett stort gäng uppspelta ungdomar. De dunkade varandra i ryggen och kallade varandra för Bror.

Nu lägrar sig lugnet över den lilla galliska byn och det börjar bli dags att krypa till kojs.

Natti, natti!!

Medan snön faller

Vi roar oss här på bygden, medan snötäcket byggs på. Bilden ovan är över en vecka gammal och flera decimeter snö fattigare.

På lördagen åkte Maken och jag på ett evenemang i Tiveds kyrka i idylliska Sannerud. Aldrig har väl kyrkan varit så knökafull. Det blev sådant sug efter biljetter till Elvis-gospelkvällen att man var tvungen att sätta in en extra föreställning senare på kvällen.

Pianisten Mats Dernand, kvartetten One Way Brothers, Eva Eastwood och Hans-Erik Hägg fotas av Länspostens utsände Björn Palmqvist. Längst till höger står Berit Jakobsson beredd att tacka för musiken.

Hans-Erik Hägg (Elvis-prästen), Eva Eastwood och One Way Brothers bjöd på en härlig musikupplevelse- Det var svårt att sitta still i bänken. Björn Palmvist, reportern, blev framropad och fick en blomsterkvast eftersom han nu går i pension. Men han hann göra ett reportage för Länsposten innan det blir dags att mata änderna.

Kön var lång till bioföreställningen Britt-Marie var här i söndags, då min biovän och jag bestämt oss för att gå. Den ringlade en lång bit ut på trappen, medan snön föll i mjuka flingor.

Vi fick se Pernilla August spela den osannolika fotbollstränaren Britt-Marie, som med handväskan i ett stadigt grepp försökte få ordning på ett gäng busungar som ville träna inför en cup. Hon hade fått det enda jobbet som fanns på arbetsförmedlingen, efter att ha rymt från sin otrogne man. Ingen action-rulle precis, men mer en feel-good-film.

Och så har duon Astma och Hosta * bjudit på skivor till kaffet. Ja, denna gång klarade vi rösterna riktigt bra. Synd bara att mikrofonerna la av mot slutet.

Foto: Velika Mindeva

Vi hade döpt programmet till Gamla Skivbekanta och sjöng schlagers till Pers ackompanjemang för 53 personer som satt runt kaffeborden. Är det någon som kommer ihåg Piccopiccolissima serenada? Den drog vi bland annat.

* Jag bara skämtar. Vi har inget namn på duon.

Hänt i bekantskapskretsen:
Lilla Maryam kom till världen igår. Glädjen är stor hos mormor och morfar som bott på vår flyktinganläggning tillsammans med Maryams mamma i början av 2000-talet.

Nej, nu har väckarklockan ringt och det är dags att sätta igång en ny dag. Ha det!

Cellistsolist och gitarrartist

Cellist som solist. Andreas Tengberg

Det har blivit en hel del musik de senaste två dagarna. På onsdagsförmiddagen övade mina kamrater och jag inför måndagens eftermiddagscafé. Vi ska bjuda på gamla skivbekanta till kaffet.

På kvällen tog jag tåget till Kumla för att vara med om en nätverksträff på Sturepalatset. Där underhöll Folkessons gitarrer med Christer i spetsen. Roligt att återse en bekant i orkestern, Lars, som jag känner från teaterföreningstiden. Mindre kul var det att vänta ensam på tågperrongen i den bistra vinternatten. Tåget var försenat på grund av ett tillbud i Bergsslagen. Men jag tog hellre det än att köra i mörker och halka.

Delar av Folkessons gitarrer Foto: Lars Litzén

Ranukeln Dagny

Det fick jag göra igår kväll när det var dags för konsert i Finnerödja kyrka. Jag har fått ett helt uruselt mörkerseende och vågade inte köra fortare än 80 km i timmen. Så långtradarna dånade om mig där det gick. Usch.

Konserten med Svenska Kammarorkestern var helt fantastisk. Med spelglädje och stor skicklighet framförde de Larssons Pastoralsymfoni, Hayden och Mozart. Kyrkan var fylld till bredden av music lovers.

Av tulpantröstbukettet återstår nu bara en ljuv liten ranukel, vi kan kalla henne Dagny överlevaren. Nu står hon i köksfönstret och lyser.