Födelsedagsfirande runt köksbordet

God morgon!

Det är dagen efter, alltså Annandag Födelsedag, och jag håller på att hämta mig efter två härliga dagar då jag har blivit "kärleksbombad" med hälsningar från alla håll. Det tar en stund att smälta alla intryck. Jag sparar dem och plockar fram dem  när jag behöver lite ego-boost igen.

På Födelsedagsaftonen samlades barn, barnbarn, svärdotter, syster och svåger hemma hos oss. Tyvärr kunde vi inte inviga de nya utemöblerna eftersom det regnade, men vi fick mysa i köket istället. Det blev Lax à l´Annica och chiwapchichi till lunch. Hur sjutton stavas det?

Sällskapet sjöng alla födelsedagssånger de kunde hitta på för mig och Lilla Hjärtat ledde hurraropen efter varje sång.

På själva Födelsedagen fick vi fint besök av goa vännerna Ve och EM vid kaffebordet. Joy och Maken hejade fram Sverige i VM-fotbollen. Kvällen avslutades med några partier Spite and Malice. LH visade sig vara en riktig korthaj. Hon vann flera gånger i rad. Brås på sin gammelfarmor med samma namn som hon själv.

Lilla Hjärtat, nio år , i klänningen från Skottland

Här är jag själv nio år, ett födelsedagsfirande för 58 år sedan. Lillasyster L i knät och bästisen Su bredvid.

Nu ser vi fram emot midsommarhelgen. Önskar er en skön sådan!

Fem fransyska flickor från förr

Fem flickor från förr, Sus enorma pilträd (torkvindan visar skillnaden i storlek), kvällspromenad i Västerås hamn, K:s vackra rosor och promenad längs en byväg

Så sågs vi igen, vi vänner som en gång i tiden strålade samman i Grenoble, den franska staden vid foten av Alperna. Den här gången sågs vi i mina hemtrakter, hos K i Västerås och Su på landet. De två dagarna var fyllda med goda samtal, lukulliska måltider och utflykter i omgivningarna och i fotoalbumen.

I Värmländskans album fanns den här bilden på Maken och mig då vi fortfarande fick rum i samma tröja:

En som inte har förändrat sig så mycket efter snart femtio år är min kompis Su.

Här står hon framför stallet som en gång rymde en hel hoper hästar men där spiltorna idag står tomma. Men jag kunde för mitt inre höra skrapet av hovar och Trojas gnäggningar.

Jag gjorde ett besök på den vackra Hovdestalunds kyrkogård också och såg till att mammas och pappas grav fick fräscha blommor. En koltrast flöjtade från en hög björk i närheten, annars var det stilla.

Hemresan mot solen i väster gick bra, trots att solskyddet lossnade och ramlade ner i knäet. Tur att jag hade solglasögon. En lång, lång bit var det vägarbeten och bilarna fick åka på vägrenen i 30 km i timmen. Det durrade och skakade när jag var tvungen att köra på "tvättbrädan" med vänstra hjulen i flera kilometer. Det var rätt skönt att kunna taxa in på garageplanen i "den lilla galliska byn" till slut.

Tack för allt ni ordnade, K och Su!

Sjung om studentens lyckliga dar

Fest är bara förnamnet på den tillställning som hölls för Ve:s barnbarn som tog studenten igår. Han blev hemkörd av sin kusin till en trädgård som var till bredden fylld med gäster.

Så fort han steg in genom grinden började "fotoblixtarna" ljunga. Han fick känna på hur det är att vara kändis och stå i centrum.

Här blir han jagad av en "mammarazzi".

Och här står en del av pressuppbådet.

Pappa och mamma hade full sjå att langa fyllda tallrikar och glas till alla besökare, stora som små.  Farmor Ve hade bakat sin berömda tårta i flera exemplar och faster hade bakat en som såg precis ut som mössan som studenten bar på huvudet.

Fast fasters mössa var definitivt godare än den som satt på studentens huvud.

Och på måndag börjar han jobba! Sjung om studentens lyckliga dar, i alla fall över helgen...
.

Flaggspel och en liten vit kanin

Flaggan flammade stolt mot skyn, Tivedspôjkera spelade så fingrarna glödde på lastbilsflaket och rulltårtsbakelserna smakade gott - allt var som det skulle vara på nationaldagsfirandet i Dammtorp.

Hemma väntade Lilla Lila och hennes föräldrar. Den skotska mössan kom väl till pass, eftersom det var lite kyligare denna onsdag än vad vi blivit vana vid under de veckor som gått. Visst är hon alldeles bedårande söt i luvan?

Västmanland runt på fyra dagar

Knappt hann vi innanför dörren hemma förrän nyheten om en ny stor skogsbrand i Västmanland nådde oss. Och vi som precis nyss åkt förbi Kolsva! Vi såg vad branden 2015 åstadkommit för naturen utanför Ängelsberg. Hoppas att brandmännen snart får bukt med den nya.

Torsdag - Underjorden och mässing

Vår förträfflige och ständige busschaufför L-G hämtade oss, ett gäng glada och nyfikna PRO-are, för en fyra dagars "skolresa" till Västmanland. Resan blev späckad med nostalgiska känslor för mig, barnfödd som jag är i Västerås.

Första anhalten var Sala Silvergruva, där alla utom Maken, jag och L-G följde med en guide ner i underjorden. Det hade varit kallt men intressant, sa de underjordiska. Maken och jag njöt i stället av värmen ovan jord och av den vackra miljön.

I Skultuna var det inte bara mässingen vi beundrade. Fiskar och snokar vimlade i vattnet nedanför caféet och slogs om att få tag i bullsmulorna. N och jag spurtade uppför åbrinken för att få en glimt av den gamla bron med stenkistor i form av små röda hus.

Så checkade vi in på det pampiga Västerås Stadshotell. Balklädda ungdomar minglade vid entrén, lyxbilar stod parkerade utanför. Hela stan bubblade och sjöd av festmänniskor och varenda uteservering i city, och det var många, var fullsatta. Men efter middagen, som vi under resan fick oss serverade bakom den blå porten, så lyckades vi hitta varsin stol att klämma oss ner på för att ta oss ett glas hantverksöl eller så.

Mina minnen:
- På stadshotellet gick jag som femåring på Metallverkens julgransplundring. Ett stort blankt golv att springa på och "En riktigt bussig påse vill jag ha"
- På stadshotellets bakficka, Gropen, gick jag som 16-åring på disco och shejkade loss till Pugh Rogefeldt och Hjärtans Ungar.

Fredag - eldsjälar och tangotårta

Denna dag styrde L-G bussen norrut, förbi Långsjön och Virsbo till Ängelsberg. En liten entusiastisk dam i Emil-mössa guidade oss i flera timmar. Först runt världsarvet Engelsbergs hytta och sedan ut till den spännande Oljeön i sjön Åmänningen. Vi åkte ut dit med färjan Petrolia. Vi fick stränga förhållningsorder att inte sätta oss i gräset eller slicka på väggarna. Allt var väl så impregnerat med kemikalier efter den verksamhet som man har haft på den lilla fridfulla ön. Det var 1875 som "eldsjälen" August Ålund byggde ett oljeraffinaderi här, som producerade lysolja, fotogen och smörja i parti och minut.

I Norbergs idylliska samhälle åt vi lunch på värdshuset Engelbrekt, med anor från 1400-talet fast restaurangen vi satt i var från 1824. Vi promenerade runt i de gamla kvarteren så att vi skulle få plats med Elsa Anderssons tangotårta innan vi lämnade Norberg.Konditoriet är uppbyggt och fräscht igen efter den förödande branden 2015.

Mina minnen:
- I Ängelsberg bodde min farbror Gösta Lindskog som då var folkskolelärare med sin engelska fru Faster Eta. Hos dem fick jag bo när min syster skulle komma till världen. Guiden sa att det fanns en madonnabild i kyrkan som var skänkt av paret Lindskog.

Lördag - slott och herresäten

Dagen ägnades i stort sett åt Mälarslotten och vi började på Ängsö. En guide visade oss det gamla stenslottet där det sägs spöka. A-M ställde sig i hörnet där en kvinna i grå klänning brukar visa sig, men hon kände sig inte undanknuffad. Djävulskedjan visades i en inglasad nisch. Försvinner den från slottet, kommer en eld att bryta ut, enligt sägnen.

På Strömsholm rustades det både för hästfest och bröllop. På Nationaldagen skulle kronprinsessan komma och sprida glans över parken. Dagens brud red förbi iförd sin vita slöja. Efter någon timme skulle hon och hennes blivande vigas i det heta slottskapellet längst upp under det svarta taket. Strömsholms slott har varit änkedrottningarnas säte och de blickade allvarligt ner mot oss från stora oljemålningar. Männen på tavlorna så nästan ut som dagens hårdrockare i sina mäktiga peruker.

Det sista slottet i raden, Tidö Slott, fick vi bara en hastig glimt av. Det var inte öppet för visning. Och lika gott var nog det. Vi var alldeles mätta på slottsvandringar.

Mina minnen:
- På Kolbäcks Gästgiveri där vi åt dagens lunch hölls Makens och min bröllpsmiddag för 45 år sedan.

I parken vid Kolbäcks Gästgiveri för 45 år sedan

- I Ängsö kyrka vigdes mamma och pappa.
- Morfar och mormor hade sitt torp på Ängsö och nu blommade redan mammas älsklingsblomma, nyponrosen.
- På Strömsholm kollade mina väninnor och jag med beundran på när Jana Wallius i röd kavaj tävlade i hoppning med sin stora blänkande häst.

Söndag - galleri och brunn

Så lämnade vi min barndomsstad för denna gång, men jag är alldeles snart tillbaka igen. Ovan till höger är en bild på vårt nattkvarter, men då menar jag det man ser bakom valvet. Inte djäknefängelset Proban som man ser i förgrunden. Det vore för "ulet, kulet, illa vulet" att natta där.

I Uttersberg ligger ett världsberömt galleri, Galleri Astley, som samlar berömda konstnärers verk. Denna dag berättade Anders Nyhlén bl a intressant om Gunnar Larsson som visade sina tavlor i det gamla stationshuset och om Ernst Neizvestny, ryssen som gjort så många spännande konstverk, många av dem fanns på översta våningen på galleriet.

Färden tog oss sedan genom vilda skogar, förbi glittrande sjöar där folk paddlade kanot eller badade till Loka där vi vi drack brunn för att förvärva evig ungdom. För säkerhets skull kastade vi en slant i önskebrunnen också.

Nora och en svalkande glass var sista programpunkten på ytterligare en genomlyckad landskapsresa med Åmmebergsbuss och Laxå Röfors PRO-avdelningen. Jisses vad trevligt det är att vara pensionär!

Mina minnen:
- Familjens fine vän, Sven Brusling konstnär och präst, pratade alltid varmt om Galleri Astley och nu fick jag äntligen besöka det. Sven dog i mars 1986, men jag tänker på honom då och då. Han fanns med oss i glädje och sorg, döpte barn och begravde mamma...

Gör nog ett eget litet kapitel om konst vi fick uppleva på resan. Inget konstigt med det!

North Coast 500 - I Edens lustgård och hemma hos Nessie

Utsikten från vårt fönster denna morgon var väl inte fullt så pittoreskt. Gästhemmet låg på en sömnig villagata endast tio minuters promenad från stadskärnan.

Denna dag behövde vi inte packa ihop oss, eftersom vi hade bokat in två nätter på samma ställe. Det var skönt. Idag åkte vi tillbaka en bit för att göra en loop som vi inte hann med:

Det var min tur att sitta i framsätet bredvid U, den ständige chauffören, så jag hade en finfin utsikt över allt vackert vi passerade. Då och då stannade vi och beundrade utsikten och fotade. Ibland blåste det friskt, det syns kanske på den tjusiga frisyren?

Det finns en fantastisk trädgård, Inverewe Gardens, grundad 1862, som ligger som en Edens lustgård där man inte trodde att något så frodigt kunde växa. Vi kom i precis rätt tidpunkt. Överallt blommade rhodendendron och azaleor, stora som träd. Små stigar slingrade sig upp och ner för sluttningen mot havsviken. Jättestora tallar, bambuskogar, fruktträdgårdar, japanska trädgårdar - man skulle ha kunnat gå där hur länge som helst om man hade varit entusiast. Och några sådana fanns inte i vårt sällskap. Men vi njöt av den otroligt vackra miljön, men tyckte att det räckte efter någon timme. Då letade vi upp den moderna och vackra restaurangen på området och åt vår lunch där.

Innan dagen var över tog vi en sväng ner till Loch Ness och borgen Urquhart. Sedan vi sist var där hade det blivit ett stort turistcentrum, så vi vinkade bara till Nessie på lite håll, tog en kaffe vid Drumnadrochit och återvände till Inverness. Maken och jag följde den spännande VM-ishockeyfinalen mellan Sverige och Schweiz per radio. Schweizarna var sega att rå på. Det krävdes en straffrunda innan de kunde besegras.

Imorgon åker Maken och jag på upptäcktsfärd igen, denna gång på närmare håll: Västmanland runt.

Vi hörs!

North Coast 500 - Bland berg och borgruiner

Ardvreck Castle, Scourie, Ullapool, Loch Assynt, öl på The Ferry Inn

Hänger ni med fortfarande? Denna dag tar vi oss ner från Durness tillbaka till Inverness. Vi hade nämligen inte fått tag i något nattlogi för denna sträcka utan bestämde oss för att ha Inverness som bas innan vi hade betat av hela rutten.

Genom fönstret denna morgon i Durness kunde jag se en havsvik och får i en grön hage.

Vi sa hej då till Mrs McKenzie efter en stadig skotsk frukost som innehöll ägg, korv, stekt tomat och "haggis". Den stod man sig på länge. Maken fick till och med "black pudding", något som jag avstod ifrån.

Den enda väg som leder från Durness söderut har endast en körbana en bra bit, så nu gällde det igen att parera så att vi mötte fordonen på de därför avsedda mötesplatserna. Som tur var kom det inte så många denna lördagsmorgon.

Denna dag bjöd på de häftigaste naturscenerier, mäktiga bergskedjor med toppiga, höga berg, djupa dalar, havsvikar, ödsliga hedar, hjortar och vad jag tror var örn. U och jag var ute och fotade titt som tätt, där det gick att stanna.

I den lilla hamnstaden Lochinver gjorde vi stopp för en fika. Den skulle vara känd för sina lukulliska färdigheter, men det läste vi först i guiden efter att ha lämnat staden. Men OK, min hallonkaka smakade gott.

Vi upptäckte en borgruin vid sidan av vägen vid sjön Assynt. Det var Ardvreck Castle som ursprungligen byggdes under den senare delen av 1400-talet av Angus Mor III, men omvandlades till slott senare av klanen McLeod.  Här har mycket våld utspelat sig och det sägs att det spökar. Inte undra på!

I Ullapool, en söt liten hamnstad, var det varmt och skönt. The Ferry Inn vid kajkanten bjöd på lunchro och lite shopping innan vi transporterade oss tillbaka till Inverness för natten.

Efter att ha installerat oss på Abermar Guesthouse promenerade vi ut i den vackra sommarkvällen. Det var festklädda människor överallt. Det var möhippor, fotbollsentusiaster och en och annan som firade det kungliga bröllopet.

Men det var nog inte så många här i Skottland som var intresserade av Harry och Meghan. På den lilla tavernan vi hamnade på jublade man högljutt varje gång som Celtic gjorde mål. En av "huliganerna" var till och med klädd i kilt. Vi fyra firade att vår resa var så lyckad.

Skål!