Fransysk visit - Gubbarna i Mirepoix

Ovan till vänster: gallerian i Mirepoix, i mitten Rennes le Châteaux, Ovan till höger: den trevliga kockan på Maison Templiere, Nedan till vänster: förfriskning på torget i Mirepoix, Nedan till höger: Vägen hem genom raviner

Hänger ni med på resan ännu? Här kommer den spännande fortsättningen:

Vi lämnade Pyrenéerna bakom oss och körde österut, förbi staden Foix och till den medeltida staden Mirepoix. Att vi hittade denna pärla till stad beror helt och hållet på boken Franska Kort, en av makarna Siv och Key I Nilssons fantastiska reseböcker. Staden har cirka 3000 invånare, inte mycket, och torget är kringbyggt av korsvirkeshus från 1300-talet. Många av stockarna som bär upp andra våningen ovanför gallerian har "utsmyckningar" av fula gubbar och djävlar. Den här figuren ser ut att vilja spotta på dig, eller är det en slängkyss?

Vi tog in på ett trevligt litet hotell nära torget, Les Remparts, där vi bestämde oss för att ta halvpension. Hotellet drivs av en familj, så servicevänliga och rara. Efter en runda på torget bytte vi om och gick ner till källarvalven, där madame serverade en läcker trerättersmiddag. Purjolökstartletten, fisken och äppelpajen var superba, ankan var däremot i segaste laget. Jag slötittade mig igenom hela Eurovisionfinalen innan det var dags att sussa.

Nästa dag hamnade vi svindlande högt upp i en bergsby, Rennes le-Châteaux, där det sägs att prästen i Davinci-koden bodde. Nyligen hade någon till och med slagit sönder djävulsfiguren i kapellet. Här var det annars mycket rofyllt, soligt och luften var mättad med blomdoft. Vi hälsade på en keramiker och köpte med oss varsin skål av henne. Klockan slog tolv slag när vi drack kaffe i trädgården, bäst att skynda oss ner för berget. Vi ville inte möta någon turistbuss i krökarna och bli tvungna att backa.

Det började bli dags för lunch och vi spanade efter ett lämpligt ställe att stanna. När vi passerade Belvianes fick jag syn på ett gult värdshus nere vid floden Aude. Vi stannade, vände och körde ner till huset som heter Maison Templiere. Vi var de enda lunchgästerna och den mycket trevliga värdinnan och kockan gjorde allt för att vi skulle trivas. På väggarna i matsalen stod Jag älskar dig på alla möjliga språk (fast inte på svenska).

Söndagseftermiddagen ägnades åt att ta oss hemåt, genom smala dalgångar, över vildmarken Corbières som var översållad med ginst. I nästa dalgång växte gigantiska vindkraftsnurror, de bredde ut sig så långt man kunde se. Kommer turister att beskåda dem i framtiden, såsom vi beskådar borgar och katarslott idag?

Mot kvällningen var vi så framme vid våra vänners hemmabas i Körsbärsdalen, Cerét, där vi skulle stanna ytterligare en vecka.

Fortsättning följer....

Till Mamma

Käraste Mamma Barbro!

Idag tänker jag på dig extra mycket. Jag saknar dig så. Du har varit borta i 39 år redan, men när som helst kan jag framkalla ditt väsen, din varma personlighet, din omtänksamhet. Du var min trygghet under min uppväxt, till dig kunde jag komma med mina sorger. Du stod i hallen när jag skulle ut på galej och fållade upp nysydda klänningen. Du köpte flera mössor till mig när jag var sjuk och behövde muntras upp. Du bokade tid för mig på Toras Salong på Stora Gatan när jag var bekymrad över mina tonårsfinnar. Men det där med sexualupplysning var du inte så värst bra på. Du började förklara med röda kinder, men du såg så generad ut att jag avbröt dig. - Mamma, du behöver inte. Det där kan jag ta reda på själv, sa jag.

Först som vuxen har jag förstått vad modig du var som redan 1948 for ut som hushållshjälp till England. Det kan inte ha varit vanligt på den tiden. Eller när du tog jobb i Stockholm på en reklambyrå, där de retade dig för din västmanländska. Eller när du började studera igen på Komvux och fixade toppenbetyg.

Jag är mycket stolt och tacksam över att ha haft just dig, Barbro Elisabeth, till min mamma!

Din dotter

PS: Länkar till det jag skrev på Mors Dag 2011.

Fransysk visit - Rakt in i väggen

Efter besöket hos den fryntlige kocken i Saint-Savin åkte vi rakt in i dalgången med bilnosen pekandes mot bergen. Där vägen tar slut ligger Cirque de Gavarnie, en hästskoformade klippvägg 800 m bred och 3000 m över havet. Victor Hugo lär ha kallat platsen Naturens Colloseum, som en gigantisk amfiteater.

Vi tog in på ett enkelt sporthotell i den närmaste byn, där den främsta tillgången var vyn från rumsfönstret. Tänk att slå upp fönsterluckorna på morgonen och skåda dessa majestätiska snöklädda toppar mot en knallblå himmel. Tidigt hörde vi klippetiklopp av hästhovar när ett gäng bastanta hästar drog förbi utanför hotellet. De stod till tjänst om någon turist ville rida in i dalen. Vi utnyttjade apostlahästarna istället.

Stigen tog oss högre och högre förbi gröna ängar fulla med påskliljor och gullvivor, längs en forsande älv med isgrönt vatten över en gammal stenbro, förbi skriande åsnor och milt blickande kossor, genom en bokskog. Uppför, uppför knatade vi. Det finns en kaffestuga längst fram tröstade A när Maken och jag pustade som värst. Men när vi till slut tagit oss hela vägen var kaffestugan stängd. Men vi fick betalt för mödan. Vilken storslagen utsikt! Snöskred och vattenfall, svarta klippsidor, bländvita toppar. Men ingen seglande gåsgam i sikte.

Kaffet tog vi i byn istället innan vi gav oss nerför bergen och ut på slätten igen.

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 i ett nötskal

Kristi Himmelsfärdsdag 2017 i ett nötskal:

Ovan till vänster:
Äntligen stod prästen i predikstolen,,, Ja, inte var det Gösta Berling, men Jan Wallgren som la predikotexten till rätta medan vi i Bodarne-kören övade i Porla Kapell innan dagens gudstjänst. Där finns ingen el indragen, så kantor Per fick ta till dragspelet.

Ovan till höger:
Makarna Oskarsson bevistade liksom vi familjedagen i Åboholm. Rockbandet i bakgrunden öste på med full kraft: Be ba pa loba...

Nederst till vänster:
Nu står en liljekonvaljbukett och doftar i köket. Den och två tomatplantor från Åboholm blev dagens skörd.

Nederst i mitten:
Makens hatt och kapellfönster

Nederst till höger:
Maken beundrar röd traktor på utställningen. Det fanns tjusiga bilar också.

Detta har hänt hittills och än är dagen inte slut!

Fransysk visit - Blommor, borgar och bakelse

Jag, U och Maken på väg in i borgen i Larrissingle, A vid ymnigt blommande klängrosor, efterrätten på Le Viscose, värdshuset Le Viscose i Saint Savin och den gröna ån i Fources

Följetongen fortsätter:

Vi lämnade det klassiska vindistriktet och kom in i ett område känt för Armagnac och plommon. Vägen vi valde var ingen autostrada utan en trivsam smal landsväg som gick upp och ner för kullar, över böljande fält, igenom små byar. Utanför staden Condom låg den lilla fästningen Larrissingle med mur, vallgrav och brygga. Man förflyttades direkt tillbaka till Medeltiden när man gick in genom porten. Den lilla byn är utsedd till en av Frankrikes vackraste byar och det var även Fources, som vi besökte en stund senare.

Fources

Staden Fources bestod av ett runt torg omgivet av medeltida korsvirkeshus, träbalustrader översållade med klängrosor. Medan ett åskväder bråkade över nejden satte vi oss på värdshuset och beställde in en trerätters middag. Elden sprakade i den öppna spisen och maten smakade utmärkt. När vi var klara, var även åskvädret överstökat och vi rullade tillbaka till Larrissingle, där vi bodde på värdshuset.

Dagen därpå var det A:s födelsedag som firades med sedvanlig champagnefrukost. Morgonen var solig och vacker. Vi lämnade trakten via vindlande små vägar, genom gröna ekdungar, grönsaksodlingar, vallmofält. Vid horisonten dök Pyreneernas snöklädda toppar upp, som en kuliss mot den blå himlen.

Lunchen intogs mycket ståndsmässigt på den lyxiga krogen Le Viscose i byn Saint Savin. Där regerar den fryntlige kocken Jean-Pierre Saint-Martin och hans familj. Denna gång visade han sig inte, men däremot smakade vi på hans mat:

• Gåslever
• Lamm, aubergine
• Jordgubbsbakelse

Det hela sköljdes ner med champagne. Sämre kan man ha det!

Fortsättning följer ....

Fransysk visit - Bordeaux-området med vinfält så långt ögat når

Maken och jag vid L´Abbaye Saint Maurice de Blasimon, börshuset i Bordeaux, Saint-Emilion, avsmakning på Tournefeuille 

Följetongen fortsätter här:

Onsdagen tillbringade vi i den pampiga staden Bordeaux. Vi lyckades trassla oss in och få den sista parkeringsplatsen intill spårvagnsstationen och sedan tog vi vagnen in till centrum. Någon hade tänkt till och parkeringsbiljetten inkluderade tur och retur med stadens lokaltrafik.

A och jag shoppade, mest barnbarnskläder för min del. Sedan strosade vi runt och tittade på mäktiga hus. Börshuset speglade sig i en tunn vattenspegel, en damm med bara några centimeter vatten i. Rätt var det var hördes smäktande toner från dragspel och gitarr. På ett torg dansade ett äldre par en sirlig argentinsk tango.

Lunchen åt vi på charmiga Le Chaudron (grytan), en livligt frekventerad restaurang med bra priser och en spelevink till hovmästare.

Dagen därpå åkte vi ut på de vidsträckta vinfälten öster om Bordeaux. Många av vinplantorna längs de små vindlande vägarna såg ut att ha förfrusit. Det kunde den trevliga damen på vinslottet Tournefeuille bekräfta. Priset blir nog högt för årets magra skörd. Hon berättade mycket intressant om vinodlarens vedermödor och tog oss runt bland fält, betongtankar och ekfat. Rundturen avslutades med en högtidlig avsmakning av tre av deras egna viner. Jag köpte med mig en flaska som souvenir att avnjutas om något år eller så.

Guiden vid Tournefeuille

Vid Petrus, den berömda vingården, stod en turistbuss och runt om gick fotograferande asiater. Vi själva fortsatte till Saint Emilion, en mycket charmig liten stad med gamla stenhus och mängder med vinbutiker. Här köpte vi med oss en flaska vin och nybakade baguetter med gott innandöme, som vi avnjöt på en parkbänk utanför klosterruinen L´Abbaye Saint Maurice de Blasimon. Själva klosterkyrkan var intakt och här hålls fortfarande mässa varje vecka. Klostret grundades på 700-talet av benediktinermunkar.

Porten till klostret. Undrar varför alla figurer är halshuggna?

Nej, nu väntar vardagsbestyren på mig.

Fortsättning följer...

PS: Läste just i broschyr över klostret att stenfigurerna i portalen blev halshuggna under franska revolutionen!! Inte bara människor alltså, utan även änglar och riddare i sten blev av med sina huvuden.

Fransysk visit - Les Landes bjöd på tall, bambu och jättedyn

A och U i bambuskogen vid Cazeneuve, Casinot i Arcachon, Sea food hos Captain Aldo, Dynen vid Pyla och hotellet La Tour du Vieux Port i Libourne

Hänger du med på vår franska visit? OK, då kör vi!

Maken och jag flög från Arlanda till Bordeaux. Där på flygplatsen väntade våra goda vänner A och U som bilat från sitt residens i Körsbärsdalen. Vi lämnade genast storstaden bakom oss och for rakt in i Idyllien. Området heter Les Landes och precis när jag konstaterat att här hittar man då inte någon barrskog, så ändrade landskapet karaktär. Här radade tallar upp sig i raka led och det ena sågverket efter det andra dök upp längs vägen.

Vi checkade in på Mejeriet (La Crémaillière) i den lilla staden Villandraut, som ståtade med en egen borg. Fast det var måndag var det helgdag i Frankrike. Lediga fransmän strömmade i stora skaror till borgen där det var loppis (!). Vi besökte slottet Cazeneuve, där Henri IV och drottning Margareta av Valois bott. Den bambu som drottningen låtit plantera hade nu växt sig skyhög. Slottet beboddes idag av grevar och baroner.

Nästa dag, efter hotellets goda, hembakade frukostcroissanter, drog vi mot Atlanten. Men vi kom inte så långt förrän vi fastnade i en jättepropp på motorvägen. Alla långtradare som fått vänta vid spanska gränsen medan fransmännen firade sin extra helgdag korkade fullständigt igen vägen. Vi förflyttade oss med myrsteg tills vid lyckades komma av och in på en mindre väg.

Första anhalten var Dune de Pyla, en jättedyn av vit finkornig sand som reste sig rakt upp mot himlen 150 m och sträckte sig sedan 3 km längs Atlantkusten, Vi var inte ensamma om att klättra upp på himlastegen och sedan få en vidunderlig vy över hav och land.

I närheten låg den lilla badorten Arcachon, där vi vilade ut hos Captain Aldo vid strandpromenaden och åt av havets läckerheter.

Vi lirkade oss förbi motorvägsköerna, som fortfarande var lika stillastående, och hamnade istället i utkanten av Bordeaux med otroligt många rödljus. Till slut kom vi loss och hamnade i en mycket stillsam liten stad, Libourne, som låg där floden Dordogne delade sig. En jättelång passagerarbåt la just ut från hamnen. Vi tog in på hotellet i det gamla vakttornet och bokade oss för två nätter.

Fortsättning följer...