2017-02-26

Fint besök


Här är min söta lilla barnbarnsbaby på besök. Igår tog vi en promenad till herrgårdshästarna. Det var spännande, tyckte Lilla Lila.



Och så har vi firat den fyrtiofjärde förlovningsdagen med ett besök på favoritrestaurangen.


Nu ska jag strax ila iväg till Ramundeboda kyrka och sjunga med Bodarnekören.

Ha en skön söndag!

2017-02-24

En gammal och kär tradition


Det har blivit en kär tradition för syrran och mig att mötas i La Stada när hon har sportlov. Vi tar tåget från varsitt håll och så möts vi på perrongen. Ja, en gång strålade vi samman i fina Nora också, där hennes äldste son och hans sambo driver en verksamhet.

Denna gång började vi med att "prata av oss" över en semla och en kopp kaffe på ett café nära Järntorget. Det fanns skyltar över allt med uppmaningar: Inga hundar i möblerna, tack! och på toaletten stränga förmaningar att inte lorta ner handdukarna. Fick mig att tänka på skylten ovan som jag hittade på en toalett i Cotswold i England förra året.

Syrran bor vackert på landet och kunde berätta att hon denna morgon hade bevittnat hurusom två rävhannar slogs på liv och död om en rävhona, bara ett tiotal meter från där hon stod på stallbacken. Det måste vara en ovanlig syn. I La Stada kunde man möjligtvis se änder slåss om en brunspräcklig hona.

Det blev lite shopping också, helt oplanerat. Det viktigaste är ju att träffas, men det är ju inte dumt att göra några fynd också. Jag fyndade två böcker på bokrean: Andra boken om de italienska väninnorna och en dokumentär om Maria Lang. På tygaffären köpte jag gardinkappa och kuddfodral till vardagsrummet och så införskaffade jag en present till någon som fyller år snart.

Idag liksom igår skiner solen över oss närkingar. Och det är fredag och vår fyrtiofyraåriga förlovningsdag. Det ni!

2017-02-23

Mitt i sportlovsveckan


Lagom till sportlovet kom snön. I två dagar snöade det oavbrutet, men nu ser den ut att smälta bort igen.

Lilla Hjärtat och henne pappa kom på besök i helgen, härligt. På måndagskvällen var det dags för nästa årsmöte, FN-föreningens. Maken avtackades efter många år som ordförande. Sedan avslutade vi med fika på den nya biljardhallen i närheten. När vi klev in i det stora vackra rummet med rader av biljardbord spelades det hiphop ur högtalarna. Men efter en stund la vi märke till att det strömmade ut en helt annan musik; Rosen av Arne Qvick, Glöm ej bort det finns rosor, mm! Personalen anpassade säkert musiken efter de gäster som trädde in. Hur kunde de veta att vi inte var hårdrockare?

Arbetet med en memoarbok om en spännande kvinna som tävlat i distansritt över hela världen håller på att avslutas. En eftermiddag frossade ryttarinnan och jag i bilder som ska med i boken. Här är en kvinna som verkligen gjort verklighet av sina drömmar.

För övrigt har jag jobbat på Kupan, varit hos frissan, skrivit protokoll på ett församlingsråd och övat med två körer.

Idag tar jag tåget till La Stada och träffar min lillasyster som verkligen har sportlov.

Sköt om er!

2017-02-17

Vecka sju

Vecka sju har snart flutit undan. Vad hände väl då? Så här såg min vecka ut:

Måndag

Städade. Handlade. Lagade Thai-kyckling.
Trevlig stund hemma hos Ve tillsammans med EMB.
Årsmöte hemma hos oss på kvällen.

Tisdag Alla Hjärtans Dag

Jobbade på Kupan. Många kunder, mycket surr. Vi bjöd på fika och geléhallon. Bland kunderna märktes författarinna från Bangladesh, lokförare, svampspecialist, fyndande damer på genomresa...
Bakom draperiet bänkade sig tisdagsgruppen och lät sina stickor rassla fram de finaste sockor och vantar. Köpte ett par bedårande till Lilla Lila, som precis fyllt tio månader.
Hjärtevin till kvällen.









Onsdag

Sol! Våraning.
Kick, touch, kick, touch, släp, släp, en, två, tre, klapp, klapp (line dance för nybörjare)
Årsmöte på eftermiddagen
Årsmöte på kvällskvisten
Föreläsning av fantastiska Wivianne Högman om nunnorna på Riseberga

Torsdag


Grått igen.
Förberedde lektion.
Styrelsemöte i Tiveden med exkollegor
Läste ut Syster S´s bok: I rörelse av Birgitta Dahl
Fick reda på att en barndomskamrat gått ur tiden på själva julafton


Idag, fredag, väntar begravning av en gammal dam, som var kärv men som visade sig ha hjärtat på rätta stället. Har det inte varit ovanligt många dödsfall nu?  Ska gå på begravningen med vår gemensamma skyddsling. Och mot kvällningen håller jag svensklektion som vanligt på fredagarna. Sedan blir det På spåret.

Nu frukost och Nerikes Allehanda!
Hasta la vista!

2017-02-14

Ljuskänslig trädkramare


Ljuset återvänder. Nu när jag skriver detta är klockan tjugo över sju på morgonen och ett svagt gryningsljus syns redan bakom trädstammarna i dungen.

Så här inledningsvis på året har det inte bjudits på många solglimtar. Det har varit mörkt, grått, disigt. Härom dagen när jag satt i vardagsrummet och läste hoppade jag nästan till. Det var som om någon plötsligt tände en stor strålkastare bakom ryggen på mig. Solen tittade äntligen fram bakom det täta molnlagret där den gömt sig i veckor. Jag kände mig upplyst! Enlightend!

Bilderna ovan är från en liten promenix i grannskapet i helgen, då jag var solokvist. Maken var på kurs i Kungliga Hufvudstaden. Stora stockar låg upptravade längs vägen, nu har riktigt gamla, vackra träd fällts. Det känns lite sorgligt. Herrgårdsallén har blivit glesare och tråkigare.

Idag är det Alla Hjärtans Dag. Jag vaknade av ett pling i mobilen. Det var min vän Ve som önskade mig en glad dag. Och det ska det nog säkert bli.

Kram till er, mina stora och små hjärtan därute!


2017-02-09

Danker, filmisar och kazoo - kommer ni ihåg?

Jag och syster S i förgrunden och grannsystrarna bakom oss

Vid disken på Röda Korsets Secondhandbutik Kupan fanns en korg med kulpåsar till försäljning härom dagen,  Vet ungar idag hur man spelar kula? På "min" tid var man rik om man ägde många kulor och speciellt de stora vackra glaskulorna, dankerna.

Man var också rik om man i sin bunt av filmisar hade många bilder på Brigitte Bardot, världens vackraste kvinna tyckte vi då. Man bytte till sig så många man kunde. Killarna sparade på Alan Ladd och Tony Curtis. Vi flickor bytte också bokmärken, änglar och bebisar var populärast. Och lekte med pappersdockor som vi antingen köpte och klippte ut ur kartongark eller ritade själva.


Ibland lekte vi i stora gäng: Kurra gömma, Halli hallå låt bollen gå, Wasa, Förstenad. Vi hoppade långrep och twistband och rockade med rockringar. Vi lekte med garn som vi trädde runt fingrarna och lät kompisen "ta". Det blev mönster som "fisken", "vaggan"  mm. Kommer någon ihåg? Vi lekte med jojo och blåste i kazoo (hemskt ljud!)
.

Fantasilekarna utomhus kunde ta dagar. Min bästis och jag lekte att vi var lappflickor och bodde vid Sånfjället. Att det var snö och mulet brydde vi oss inte om. Vi åkte i pulkan som pappa byggt och fantiserade om att vi bodde i Lappland. Minsta lilla kulle blev ett fjäll och en stor sten blev en väldig klippa. Träd var till för att klättra i. Vi hade ett favoritträd, en lagom stor ek som man kunde svinga sig upp i.


Ibland gjorde vi cirkusföreställningar och revyer och lät våra föräldrar komma och titta. Minns att vi dekorerade en grå presenning vackert till draperi och höll föreställningen på baksidan på trädgården. En gång repeterade mina systrar och jag in en föreställning som överraskning för mamma och pappa. Det var då jag skrev min första visa till gitarr: Vi äro vikingar!

Och dockorna! Det var Tora, Britta, Luntalisa och favoritdockan Cecilia, som jag skrivit om tidigare. När vi var lite äldre så fick bästisen och jag "ungdomsdockor". Det var förmodligen föregångare till Barbiedockan. Min hette RoseMarie Björk. Vi sydde kläder till dem av tygbitar vi fick av en snäll tant som hade en tyg- och sybehörsaffär på Stentorpsgatan.


Cecilia finns kvar. Hon sitter och tittar på mig i hyllan bredvid sängen med sina blå troskyldiga ögon. Men hon är ytterst benskör. Hennes celluloidlemmar tål inte längre hantering av barnahänder. Barnbarnen får bara titta, inte röra!


Här har jag en livs levande babydocka i knät. Lillasyster L kom till världen 1960 när jag var nio år. Bästisen sitter bredvid och vill nog gärna hålla, hon också.

Alla dessa minnen ramlade över mig bara för att jag såg några påsar med stenkulor på Kupan. Vad minns du?


2017-02-03

Där som rosor aldrig dör

I torsdags begravdes min lilla tant, som skulle ha fyllt 99 år den 31 januari. Stunden i Degerfors kyrka var så vacker: levande ljus, blommor och musik. Kantorn och en solist sjöng tvåstämmigt, bland annat Där som rosor aldrig dör. Framme vid kistan prunkade de vackraste skära rosor för henne som under sina livsdagar tyckte att det var onödigt att slösa pengar på blommor.

Så ofta har jag suttit bredvid henne och hört henne berätta om sitt långa och innehållsrika liv, från det att hon varit en liten tös, enda barnet till lantarbetarparet på den stora gården, till att själv bli fru och mamma. Nu är hon inte med längre, men hennes berättelser kommer jag att minnas så länge jag lever.


Nu är julen över! Jag har läst ut julklappsboken jag fick av äldste sonen Joy, en mysig historia som utspelar sig i Cornwall där vi semestrade förra året i maj med våra vänner U och A. Årets semester går till Bordaux, något att se fram emot!

Ha det bra!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...