2017-10-20

Brev från det förflutna

Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. 

Lausanne den 2 februari 1972

Kära ni!

Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.

Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra  månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.

Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne. 

.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta. 

Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.



Lausanne den 3 mars 1972

.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....

Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.

2017-10-18

Glimtar av höst


Den här idyllen lockade mig att fota idag när jag var ute på min "brevbärartur". Här bor ett rart äldre par, som tidigare hade ett duvslag och en tam svan som bodde på en vassrugge i dammen. Ibland när jag jobbade på ESAB gick lunchpromenaden till dammen och då kunde det hända att svanen kom majestätiskt simmande, som en grann fullriggare. Idag var det bara gräsänder som skar vattenytan.


Blad faller tyst som tårar .... I vår skogsdunge bakom huset har många löv släppt taget. De som håller sig kvar lyser klart citrongula när solstrålarna träffar dem.


Ljus fascinerar. Här är ljusbåten i Ramundeboda kyrka. Söndagens Andrum är över och de flesta ljusen i båten har brunnit ut, men några flämtar fortfarande. Temat för kvällen var Vila. Jag läste bland annat Anna Perssons dikt Vila:

Nu djupnar tiden,
Nu dröjer skuggan,
Det spelar i vinden och vattnet är klart.

Mognad i ljuset,
tung är myllan,
Känslan svindlar och själen får ro.

2017-10-15

Farmorslycka


Lycklig den som är farmor! Lycklig är jag som kunde ta LH med mig på shoppingrunda i fredags i den stora gallerian. Vi tjejer hade en mysig stund tillsammans med inte alltför mycket folk som trängdes i butikerna.

LH provade kläder i provhytten utan knot och vi fick med oss ett helt lass. Sedan tittade vi i farmors favoritaffär, bokhandeln, där vi bara bytte ut den felköpta kalenderinsatsen mot en som passar. Naturligtvis kollade vi runt i LHs favoritaffär också, leksaksaffären, för att planera för den stundande nioårsdagen. Men vi köpte inget. Nu.

På LHs förslag tog vi varsin kall och god smoothie när vi hade fikapaus. Vilken bra idé, både gott och nyttigt.


LH gillar huvtröjor. Det ser man på det här collaget. På den översta bilden är hon bara 4 månader och på den undre bilden är hon sex år och nu ska hon alltså fylla nio!

Jag fick en fantastisk presentation när jag hämtade henne vid fritidsgården. - Kom och träffa min farmor! Det här är min farmor! sa hon och slog ut med armen som den värsta konferencier. - Hur gammal är du, frågade en av kompisarna. Jag fick riktigt tänka efter innan jag kom på att jag är sextiosex år gammal. - Det är min farmor med, sa kompisen. Det verkar vara en vanlig ålder på farmödrar.


Det här är min farmor, Agnes, vid julbordet 1951 hemma på Skogsvägen. Jag är ett halvår och sitter i pappa Olles knä. Här var farmor sjuttio år. Hon skulle få leva i tre år till. Man kan se på hennes blick att hon tyckte om sitt barnbarn.

Idag rinner min näsa och jag hostar och nyser. Men jag är inte smittad av barnbarnsbaciller. Hoppas bara att jag inte delade med mig bacillusker till henne, min stora, vackra, trevliga barnbarnsflicka.

2017-10-13

Den som gör en resa har något att berätta


Kvällshimlen var eldröd och färgade de regnvåta plattorna framför Kunskapens Hus. Klart jag tog fram mobilen och förevigade stunden.

Det var andra kvällen i rad som jag styrde stegen mot hörsalen i vårt lilla samhälle. I onsdags kväll hade Föreläsningsföreningen besök av Mats Grimfoot som tog oss med till Kambodja. Tänk så praktiskt att kunna sitta där i bänken och ändå tycka sig knata runt i trettio graders värme bland urgamla tempelruiner eller fara fram på det bruna vattnet förbi flytande byar och marknader.

Foto: Mats Grimfoot
Synd att inte fler tog tillfället att följa med. Är föreläsningsföreningarnas tid månne förbi?


Igår var det författarinnan Anita Hammarstedt som bjudits in av ABF till Kunskapens Hus för att berätta om sitt författarskap. Hon började skriva när hon gick i pension efter ett yrkesliv som ekonom på Postgirot och har hunnit skriva fyra böcker. En av dem följde med hem. Hade ni trott något annat?

Igår var det även dags att skaffa mig min höstlook (eller höstlock). Satte mig i frisörstolen hos MP efter lunch och två timmar senare så jag ut så här:


Ha nu en trevlig fredag den 13:e! Själv ska jag ut och åka på motorvägen. Håll tummarna!

2017-10-09

Helgen som just gått

Överst till vänster: En skata sitter på taket på vårt hus och beundrar solnedgången. Överst till höger: Judi Dench och Ali Fazal i filmen Victoria och Abdul. Nederst till vänster: Mina körkompisar och jag efter lyckad sångstund. I mitten och till höger: Intryck av ljusfestivalen och väntan på bussen under gatlyktan.

Helgen har gått i ljusets tecken. I fredags kväll var vi ett gäng som besökte Grästorp, en kommun lika stor som vår. Vi ville se deras Ljusfestival och den var verkligen festlig och häftig. Jag tror att Lilla Hjärtat skulle ha gillat den upplevelsen. Det fanns spännande stigar att gå och mycket att upptäcka, både i skogen och i Nossan, ån som flyter genom parken.

Igår sjöng vår kör och barnkören i Finnerödja kyrka. Det blev en mycket ljus och härlig stund. Lilla Fanny, två och ett halvt år, dansade i gången med ett pappburk på huvudet och fick prästen Simon att fnissa. När vi körde hemåt höll solen på att dala. Den belyste de gula och röda höstskogarna med ett starkt brandgult ljus. Det var synnerligen effektfullt mot den hotfullt åskblå kvällshimlen i öster.

E-M och jag hann precis slinka in på bion som började klockan 19.00. Vi såg en mysig och trevlig film om vänskapen mellan drottning Victoria av England och Abdul Karim, en sann historia från 1887. Kulturkrockar kryddade berättelsen och fick oss att skratta. Film gör sig bäst på bio!

2017-10-06

I tidningen

Björn Palmqvists trevliga tidningsartikel om boken Hästminnen. Artikeln var införd i gårdagens Länsposten.

Här länkar jag till inlägget om tillfället när vi blev intervjuade.


Ge en sol till jordens barn...

Bilderna överst och nederst i mitten är från P4 Örebros hemsida. De två ytterbilderna kommer från min mobil.
Carina Galanou Ipsonius från P4 Örebro kom till Laxå torg igår. Det var dags för Kommunkampen när det gäller insamlingen för Världens Barn. Och det gick riktigt bra. På bara en timme skrapade vi ihop 20.909 kr mot förra årets 12.542 kr. Vilket lyft! På mittenbilden nedan är det jag som knövlar ner veckokassan från Kupans försäljning i bössan.

Idag fortsätter insamlingen. Hoppas att det blir mer prassel än skrammel i bössan. Världens Barn behöver oss.


Det blev en mysig avslutning på torsdagen. En kväll med poesi, te och sympati medan elden sprakade i den öppna spisen. Det måste vi göra om!


2017-10-04

På turné med Tivedspôjkera


Vi har varit på turné
och har kommit lätt på sne.
Är det ingen som kan säga var vi e?

Jo då, det kunde GPS-mannen, som ledde oss denna regniga måndagsmorgon till Salem. Tivedspôjkera med Anna-Greta hade fått en spelning där på ett medlemsmöte för PROare. Vi blev otroligt väl omhändertagna av värdparet, även vi "spelarhustrur". Det blev både lunch, kaffe och middag hemma i det ombonade uterummet med utsikt mot en vacker skogsbacke.

Spelningen gick jättebra, det tyckte den månghövdade publiken, och jag fick till och med sälja några exemplar av På utflykt med tanterna på Villagatan. Hemresan skedde i mörker i tät trafik och i värsta busvädret med hällregn, blåst och risk för vattenplaning. Tur att Maken är rutinerad. Jag hade inte vågat köra en meter.

Nu står en ros på vårt köksbord som ett minne av utfärden. På fatet framför skymtar druvor och tomater från våra egna odlingar. Det lär få bli marmelad av de gröna.

Ha nu en skön onsdag!


2017-10-01

I händelsernas centrum


Nu har vi gjort det, Gun och jag, stått på monterscenen och presenterat vår bok Hästminnen på bokmässan i Göteborg. Det var roligt och vi samlade allt en liten intresserad krets omkring oss. En kick, eller hästspark, fick man av upplevelsen.

Med endast en monter emellan fanns montern alla har pratat om det senaste året, Nya Tider, den som har gjort att bokmässan splittrats upp i flera alternativa mässor och som kanske var orsaken till marschen och uppståndelsen utanför Scandinavium. Från deras monter hördes ett högljutt agiterande, som väl var inte samtidigt med vår presentation.

Jag har varit väldigt spänd inför denna dagen, den 30 september 2017. Inte på grund av att jag skulle prata offentligt utan för att det verkade rustas till krig.

När jag tittade ut genom badrumsfönstret på morgonen och såg himlen färgas blodröd undrade jag ängsligt hur dagen skulle bli. När spårvagn nummer 5 släppte av mig och många andra vid Korsvägen såg vi massor med poliser, polisbilar och kravallstaket.

Men när man väl kom in på mässan var det som att omslutas av en hemtrevlig och inspirerande bubbla. Här pågick en massa samtal, möten. Jag upplevde det inte fullt så trångt som det varit förr om åren, då jag och min kompis Ch ilade omkring från bok till bok, från monter till monter.


Efter vårt framträdande gick jag runt, stannade här och där och lyssnade på intervjuer och presentationer. Jag träffade på Erik Titusson, vd för Piratbolagets barnboksdivision. Jag var sekreterare åt hans pappa en gång för länge sedan och det var roligt att höra hur pappa Birger hade det nu för tiden.

Eftersom jag ju redan har 1.895 böcker köpte jag istället julklappar och julkort, kalenderinlägg och dagbok, medlemskap i Ester Ringnér-Lundgren-klubben... Ester Ringnér-Lundgren (alias Merri Vik) skrev min och bästisens favoritböcker, de om Lotta och Giggi, Lockige Fridolf och allt vad de hette. Det var fest när det hade kommit ut en ny bok.


 Ibland trängde verkligheten in genom bubbelväggen. Dörrarna till terrassen på övervåningen stod öppna och ljuden av skarpa knallar och rop hördes in till lunchrestaurangen. De mässbesökare som intresserat följde händelseutvecklingen från terrassen beordrades in.

Jag väntade i det längsta med att ta mig till Centralstationen, ville att upploppet skulle ha lugnat ner sig. Och det hade det. Gun och hennes man erbjöd sig bussigt nog att följa med mig. Promenaden genom ett folktomt och soligt Göteborg kändes lite annorlunda. Vägarna var avspärrade och bil- och spårvagnsfria. Ovanför oss brummade helikoptrar. I tågkupén trängdes jag med en småskolelärare från Västerås, en teaterpedagog från Örebro med dotter, en Stockholmska som jobbade på Barncancerfonden tillsammans med en pizzaätande dotter och Alexandra Charles med make. Det blev ett familjärt samtal kors och tvärs i kupén. Det var nog bara jag som var lite hemlighetsfull och slank av i lilla lugna Laxå. Det skulle bara veta vilken celebritet som de suttit bredvid.

Till sist ett litet collage från fredagens sköna utflykt med min syster och hennes hund till vackra Styrsö. Skönt att passa på att andas litet havsluft när man ändå är på kusten!


Imorgon far jag åt andra hållet. Då bär det av till Stockholm!

Adjöken!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...