2017-11-23

Fem år sedan jag stämplade ut


Idag skulle färden har gått till Sätra Brunn där vi skulle ha firat min kära svägerska som fyllt jämna år. Men tyvärr blev hon sjuk, så resan blev inställd. Firandet får anstå tills hon blir pigg och kry igen.

A pro på resor, igår berättade Peter Eriksson för en tyvärr ganska liten skara om sin 27 dagar långa vandring från Saint-Jean-Pied-de-Port till Santiago de Compostela. Det obehagliga vädret var kanske orsaken till att så få vågade sig ut till denna den sista föreläsning som föreningen höll i år.

Genom pilgrimsporten i Saint-Jean-Pied-de-Port gick även vi i november för fyra år sedan.
I dagarna för fem år sedan gick jag i förtidspension efter 33 år på företaget. Jag har roat mig med att tänka efter vad jag har gjort under dessa fem år som pensionär.


Jag invigde mitt nya liv med att lägga Paris för mina fötter. Min vän PO66 och jag strålade samman i staden i mitt hjärta och firade med champagne och rostade kastanjer.

Statistik från 1 december 2012 - tills idag:

Antal utlandsresor: 12
Antal resor i Sverige: 14
Antal lästa böcker: 145


Antal skrivna böcker: 3
Antal hållna Andrum: 35
Antal sedda musikaler: 4
Antal sedda biofilmer: 11

Antal fådda barnbarn: 1

Ja, jag ska inte trötta dig med statistik mer, men visst har det bjudits på en hel del trevligheter sedan den där dagen jag stämplade ut för sista gången.

Imorgon får jag träffa mina båda barnbarnsflickor igen. Ser så fram emot det!

Kram!

2017-11-18

Kalas


Somliga har varit på kalas idag! Almas och Elsas mormor fyllde år och hela stugan var fylld av släkt och vänner. Flickornas storebror Hugo berättade över sin tårtbit att grannen hade sett en varg utanför huset en natt och grannfrun Lotta intygade att hon hört vargar yla en tidig morgon när hon skulle släppa ut katten.

Lagom när vi rullade ut från gården möttes vi av ett sprakande skådespel av färger och ljus. Solen var på väg ner bakom skogsranden på andra sidan sjön. Och mitt på vattnet låg en eka med två personer i.


Ja det är väl bäst att passa på innan isen lägger sig. Det var närapå nollgradigt i luften i eftermiddag.


Det är långt kvar innan badgästerna brer ut sina handdukar igen på den här stranden.

Varma hälsningar i novembermörkret!




2017-11-16

Vi behöver ljus


Novemberdagarna ilar förbi. I tisdags kom den första snön, men den låg inte kvar, förstås. Som tur är har vi soliga dagar också. Idag är det en sådan dag. Vi behöver ljus!

I söndags tog jag en liten egen tur och åkte till Porla-mossen som blivit två blanka sjöar, där en tunn isskorpa höll på att lägga sig. Det var alldeles tyst, så när som på ett plask från vaken och på en talgoxes pipande i den gamla björken.

Kan du upptäcka talgoxen? Nej, inte jag heller!
Maken, som fyllde år igår, blev besjungen av Laxå-kören när han tog bilden överst i collaget. En så mäktig hyllningssång har han aldrig tidigare fått. Kören var på plats i Ramundeboda Kyrka för att delta med vackra sånger i en Taizé-mässa.

Själv musicerade Maken med Tivedspôjkera på Fars Dag i Kumla, se affisch ovan. Musik för mogna öron, jo jo! Mina öron är också mogna, men jag behövde vara på plats i Laxå eftersom årets sista Andrum skulle hållas på kvällen. Denna gång var temat Föräldrakärlek, à pro på Fars Dag.

Bilden på buffébordet och Pe´s rara skolfröken är tagen i måndags kväll, då det var medelhavskalas för ett gäng flitiga damer. Tidigare på dagen hade vi förberett årets ljusstöpning som ska ske nästa måndag. Jag sa ju att vi behöver ljus!

Önskar er en ljus och fin novemberdag! Själv ska jag om en stund åka och besiktiga lilla Pärlan. Jag  hoppas att hon passerar utan anmärkning.

Allt gott!

2017-11-12

Fadershjärtan


Grattis finaste pappor!

Idag är det er dag. Jag beundrar era goda hjärtan och hur ni har tagit hand om och beskyddat era små! Jag är stolt över er!

M som i Maggan, Maka och Mamma






2017-11-11

Fullt hus


Tillströmningen av intresserade åhörare var stor när Hembygdsföreningen ordnade hembygdskväll i onsdags. Kicki och Johnny Danielsson var dragplåstret. De berättade om sitt hus, den fantastiska Tyrolervillan vid Laxå Herrgård, och om det enorma arbete de har lagt ner för att renovera det. Bilden i mitten tog jag i oktober 2014, så en hel del är gjort på huset sedan dess.

Johnny berättade också om husets historia och hur det såg ut när det låg en läkarmottagning på övervåningen. Göte, vår nestor i föreningen, kunde tala om hur det var att gå uppför trappan, vänta i väntrummet, få en jättespruta av distriktssköterskan och sedan gå ut bakvägen, så att de som satt i väntrummet inte blev oroade.

Idag har Maken och jag varit en sväng till Karlskoga för att hämta hit en utställning som är på turné. Vi passade på att titta in på Karlskoga Konsthall när vi ändå var i närheten. Det visade sig att det var vernissage för en konstutställning med fina verk av Patrick Nilsson och Patrik Andiné.


Maken träffade på en f.d. arbetskamrat där och de hade mycket att prata om. Roligt!

Imorgon fortsätter vi att vara kulturella: Maken spelar med Tivedspôjkera i Kumla Folkets Hus och jag håller Andrum med Åsa och Jan-Kenneth i Ramundeboda Kyrka.

Det var snöblandat regn idag, riktigt otäckt väder. Då är det skönt att kura inomhus.

Ha det!

2017-11-08

Hello England! - fortsättning på Sekreterarskolan

Fullfjädrad chefssekreterare?

Den 4 april 1972 sa Bästisen och jag adjö till Mme Nickolai i Lausanne och reste med resten av klassen till Genève för flygtransport via München till Gatwick. I Brighton togs vi emot av nya värdfamiljer och jag hamnade som gäst hos ett äldre par (Bill och Terry Herbert), som tog emot mig med öppna armar.


Jag pluggade tydligen hårt, för i brevet hem till familjen i Sverige skriver jag:

... Det har varit en trevlig dag idag, ännu trevligare igår kanske, då jag fick resultatet på tre skrivningar: 4+ på engelsk handelskorrespondens, klarade stenografiproven i franska och tyska. I det sista ämnet var jag en av de två som klarade sig av de som gått och läst extra förra veckan. Jag blev själaglad! Då lönade det sig alltså att jag läst ögonen röda varje kväll och kutat fram och tillbaka till extralektioner. Nu kallar Bill och Terry mig för "det svenska geniet" istället för "de ihåliga benen", som de brukade kalla mig syftande på min goda aptit...

Halva dagarna jobbade jag på skolans lilla resebyrå som låg i foajén. Min chef var Eileen Lewis som ordnade trevliga utflykter, jag var naturligtvis med på flera av dem.

Skolan The English Language Center
Vi åkte till Eastbourne, till London (inkluderade musikalen Hair), till Alfriston, dit vi återvände med kompisgänget några veckor senare.och till Cambridge. I katedralen i Cambridge fick vi höra King´s College Choir, en fantastisk upplevelse.

Bill och Terry tog med mig till Devils Dyke, vackra gröna kullar och till det pampiga slottet Arundel. Där dansade ett gäng Morris Men och plötsligt slängdes en kohud över mig.  Det var tydligen en sed och det betydde, enligt Bill, att jag skulle bli gift inom ett år. Och det blev jag ju! Fast det hade jag ingen aaaaning om då.

Bill, pensionerad rektor, gjorde sitt bästa för att ge mig en god uppfostran medan jag var där. Jag fick lyssna på Beethoven violinkonsert på The Royal Pavillion och läsa Shakespeares dikter: Should I compare thee with a summer´s day...

Bästisen och jag träffade några trevliga killar som tog oss med på logdans och båtturer. Vi puntade, som det heter, tog oss fram i smala farkoster på en bred flod, något som slutade med ett sjöslag.

Picknick på floden, jag och kompisen Paul
I slutet av maj var det dags att återvända till Svedala. Vi klarade alla skrivningar och utexaminerades som fullfjädrade chefssekreterare. Några månader senare fick både jag och kompisen jobb på Bahco i Enköping. Men det är en helt annan historia. Nu lämnar vi forntiden och ägnar oss nutiden istället.

Så här såg det ut i morse hos mig:


Frostnupet, bladen får kanter av kristall, gräset kraschar under fötterna, men ännu ingen snö. Peppar, peppar!

2017-11-05

Ljusen brinner i All Helgona


Ljusen brinner på kyrkogårdarna, i kyrkorna, hemma på köksbordet. Vi tänker på våra kära som lämnat det jordiska.

Fyrtiofyra ljus tändes i vår vackra träkyrka igår kväll. Många av de namn som lästes upp var bekanta för mig. Jag blev berörd när jag insåg att de två arbetskamraterna och vännerna, som varit så mycket tillsammans, även hade gått bort med bara en kort tid emellan. De följdes åt nu också.

Kören, klädd i sina mörkröda kåpor, bidrog till den förtätade stämningen. Vi sjöng Jag fick låna en ängel, Minnet är mig nära, Halleluja, Alla goda änglar och den otroligt vackra Må Gud välsigna av John Rutter.


Kvällen innan tillbringade Maken och jag tillsammans med våra kära söner. Vi åt en god middag och promenerade sedan upp till Karlslund där det var Ljus- och Eldfest, så stämningsfullt. Vi behöver ljus och värme, mycket mer än zoombies och skräck.


Nu börjar det grå morgonljuset sippra in genom mitt fönster. Dags att gå ner till köket och brygga en kanna kaffe och ta in söndagstidningen.

Ha en skön söndag!
önskar
Maggan

2017-11-02

Brev från Lausanne


Mogen för ytterligare några brevhälsningar från det förflutna?

"Lausanne den 17 mars 1972

Hej på er allesammans!

..........

Vi har varit med om en trevlig onsdag den här veckan. För det första så strålade solen klart redan från de tidigaste morgontimmarna. För det andra fick vi ledigt en halvtimme från jobbet. För det tredje åkte vi med halva skolan på utflykt till Neuchatel. Vi forslades i en enorm turistbuss försedd med raffig chaufför och glättig musik. Man kände sig alldeles sprittande när vi rullade genom det gröna landskapet till tonerna av "Oh, soleil, soleil!" I Neuchatel smakade vi oss igenom en hel choklad- och gottisfabrik, Succhard, och skålade i champagne i en liten pittoresk vinkällare. Där lättade vi på tungans band och sjöng "Helan går" t.ex. till våra rara fröknars förtjusning. Vi tittade även på en gammal fästning, som låg högt över staden. Och drack sen kaffe i en liten by på vägen hem.
Neuchatel, bild lånad från internet


Väl hemma skjutsades vi upp till en restaurang (Chalet Suisse), där de övriga i skolan väntade. Vi var väl bortåt 150 glada svenskor och kyparna gick omkring och sken som solar. Det var en ostkväll och vi åt fyra olika sorters osträtter, den ena läckrare än den andra. Men det måste erkännas: Man blir ganska däst. Hade någon föreslagit lite ost och frukt till dessert så hade jag slagit något hårt i huvudet på densamma. 

Madame Bugnon (rektorn) var väldigt i gasen, må ni tro. Flickorna ropade i samfälld kör: Vi vill se Madame Bugnon på bordet. (Jag tyckte att det var lite obehagligt. Som den där gången på cirkus när en karl tappade byxorna!) Men döm om min förvåning när Mme verkligen ställde sig, om inte på bordet så i alla fall på stolen, drack ur sitt glas och vände det upp och ned på huvudet! Hon sjöng minsann en bordsvisa också med hjälp av lärarkåren. Oförglömligt."

Allt var inte fest och flärd. När jag läser i min lilla fickdagbok ser jag hur mycket plugg och vånda det var inför förhör och prov. Och hur mån jag var att göra ett gott arbete på praktikplatsen, annonsbyrån Orell Fussli. I början av mars skrev jag t.ex:

Den här veckan har varit rätt besvärlig och det är underbart att det är fredag imorgon. Jag har ofta varit ledsen eller arg. Många lärare behandlar oss som en skock dumma gäss och förnedrar oss många gånger. Sista lektionen idag var jag så arg så jag hade kunnat svära högt och ljudligt på redbar svenska eller åtminstone rutit "Rabarber", som greve Möllersvärd. (Psst: Från en av pappas favorithistorior)

Fyrtiofem år senare är det också torsdag kväll. Jag har varit ute och jobbat i trädgården en del och läst ut en memorarbok av Anita Hammarstedt: Mitt liv. I epilogen skriver hon:

Fas ett är barndomen - då bestämmer mamma och pappa vad jag ska göra.
Fas två är skoltiden - då bestämmer fröken eller magistern vad jag ska göra.
Fas tre är arbetslivet - då bestämmer chefen vad jag ska göra.
Fas fyra är pensionärslivet - då bestämmer jag vad jag ska göra.

Just det! Jag tror att jag bestämmer mig för att ta det lite lugnt, innan Maken kommer hem med fisksoppan han lagat med gubbarna i matlaget Gubbröran.

Simma lugnt!

2017-10-31

M i våra hjärtan


Vår käraste vän M har lämnat oss. Hon drabbades av en grym smygande sjukdom som berövade henne många av hennes förmågor. Jag vill minnas henne som den hon var på bilden ovan, en glad, varm, humoristisk, klok, kulturell, omtänksam person. Tack för alla goda stunder med "lunchgänget", på födelsedagar, på FN-cirkeln och i teaterföreningen.

Du finns i våra hjärtan!

Blommor från Ms trädgård

2017-10-29

Liten blir stor och att vara ansiktet utåt


En viss liten dam fyller nio år om några dagar och idag var det en perfekt dag att fira henne. Hon fick en hög med paket. Och lilla kusin vitamin har namnsdag, minsann. Så hon fick ett paket hon med. Förra årets tårta såg så läbbig ut att man fick blunda när man åt. Men årets tårta var både vacker och god.

En bild dök upp från det förflutna:


Den här bilden vill man också blunda för. Nej, det är ingen zombie-mask. Jag har absolut inte hakat på den traditionen. Tycker det är makabert, bara.

Nej, det är hur jag såg ut efter att ha stått på näsan för snart tjugo år sedan. Maken, A och U var på Mallorca för att fira en jämn födelsedag. Den sista dagen, strax innan vi skulle åka till flygplatsen, tog A och jag en promenad på klipporna. Jag fibblade med kameran och rätt var det var stöp jag rätt ner på den steniga stigen och slog mig hårt i ansiktet. A hjälpte mig att badda bort grus och sand på en närbelägen servering och sedan blev det raka vägen till läkarmottagningen som just höll på att stänga för säsongen. Där fick jag en stelkrampsspruta och ispåsar på kinderna.

När vi väntade på transferbussen till flygplatsen fick minst en person en chock av min uppenbarelse. Hudterapeuten, som skulle resa hem till Tyskland igen och  som behandlat mig på hotellet dagen innan, såg helt skräckslagen ut och vände tvärt på klacken. Hon undrade kanske om jag reagerat på hennes krämer.

Hemma i Laxå väntade ett nytt jobb som "ansiktet utåt" åt en divisionschef. Jag skulle egentligen börja på måndagen, men jag ville inte bjuda chefen på detta ansikte. Han var värd en skönare nuna.


2017-10-28

Svamptramp


- Inte en svamp så långt ögat når, sa Maken när vi trampade stigen fram på årets första (och sista) svampexkursion. Och precis då upptäckte vi att marken var full med trattkantareller. Så det blev några liter till att laga varma smörgåsar på ikväll.


Och så plockade jag lite vacker renlav också till adventsljusstaken. Solen silade in mellan grenarna. Korpen kraxade i närheten och en koltrast hoppade in i buskaget. Det var det enda djurliv som märktes. Älgflugorna, de förhatliga, höll sig undan. Tror jag. För säkerhets skull drog jag på mig en mössa innan jag gick ut.

Igår trampade jag annan mark. En trio väninnor och jag begav oss iväg till det stora köppalatset utanför La Stada. Det var ju lönedag och följaktligen vallfärdade folk dit för att sätta sprätt på pengarna. Parkeringarna var fulla med bilar men själva gallerian sväljer mycket folk, så det var ändå ingen direkt trängsel. Jag blev mycket nöjd med mina inköp, med den goda lunchmaten och det trevliga sällskapet.


För övrigt i veckan har det dansats line dance (slääp, slääp, tramp, tramp, tramp, klapp, klapp), jobbats på Röda Korset, skrivits protokoll, sjungits körsång under två kvällar, fikats med mina seniorvetarvänner, tvättats fönster, dammsugits, mm. Och imorgon blir det födelsedagsfirande och barnbarnsmys! Yeeeess!

Ha det!

2017-10-25

Linslöss


Än en gång har Viola och Rosa satt på sig sina hattar och färgglada utstyrslar. Denna gång drabbade vi Hova. Galleriet där ställer ut Britt-Maries och Carinas tavlor i några veckor och i lördags fanns det möjlighet för hugade Hova-bor att träffa livslevande tanter och köpa sig en bok.

Pressen tittade in och fick till ett litet reportage. Jag länkar det här. Dock förväxlades våra namn i texten. Det är självklart Britt-Marie som är konstnärinnan och ingen annan.

Idag har min bil fått vinterdäcken påmonterade på verkstaden. Man vet aldrig när den första snön behagar singla ner.

Sedan har jag dansat line dance, ätit bruna bönor och snart är det dags för körsång. Jämt kör, alltså!

2017-10-23

Hej Schweiz!


På allmän begäran kommer några avsnitt till ur breven hem:

Lausanne den 8 februari, 1972

Hej, ni därhemma!

Det var rätt grått och eländigt den här helgen. Det regnade kallt, nästan hela tiden, men vi skydde inga hinder utan spurtade ut i naturn´ändå, Bästisen och jag. Tog bussen ut till en liten by omgärdad av vinodlingar och sökte oss ner mot sjön genom små sovande, gammeldags samhällen och vinfält. Man fick slå på bromsen, för det sluttade starkt i flera kilometer och dagen efter kändes det allt lite ömt i "bakbenen". På kvällen spädde vi på motionen genom att gå till vårt favoritdansställe "Bagatelle".

En sida i fotoalbumet berättar om det intensiva utelivet
Att man orkade! Snacka om hålligång! Men den 11 februari skrev jag:

Gullungar!

Tack för brevet. Det var just ett sånt brev, fyllt av stämning som jag älskar att få. Det har dröjt lite med svaret beroende på att jag inte ens orkar tänka på att hålla i en penna. Men nu är den här veckan slut och en lång, härlig helg ligger framför oss.

.... Den här helgen har Bästisen ordnat genom sin resebyrå där hon praktiserar en liten week-end tripp till Champéry, en skidstation. Vi ska bo i själva byn på ett litet hotell som heter Hotel du Nord. Vi blir sju flickor den här gången. Det ska bli så himla härligt att knata omkring i natur´n lite. Vi ska kanske hyra skidor och pjäxor eller varför inte en kälke.

Champéry den 12 februari

Ja, nu är vi här. Det är världens gulligaste lilla alpby. Tyrolerhus kantar den enda gatan och i ett av dem bor vi. Det är rustikt i mörkt trä och vi sover alla i en enorm tvåvåningssäng


Vi har hyrt skidor och pjäxor nu och prövat lite, lite. Det blev ganska dimmigt när vi kom upp med den "täckta" skidliften, så vi stannade inte länge. Men bara resan upp med liften var värt sitt pris. Man hängde i en liten kabin i ett "snöre" högt ovanför grantopparna och hade en hänförande utsikt över alla bergskammar. Men sedan rullade dimman in, som sagt.

Somliga av oss var väl inte riktigt klädda för skidåkning. Jag (trea från vänster) hade skinnjacka och jeans och Birgitta till höger hade gul ullkappa och handväska (!)
....På kvällen firades "Mardi Gras", fettisdagen, med dans på alla caféer längs bygatan. Folk var maskerade och varje café pyntades med girlanger och serpentiner. Vi provade en rad olika ställen och de flesta av oss hade skojigt. ( Lotta träffade till och med sin blivande man då och där, skulle det visa sig.)

Det värsta var att när vi sent omsider skulle försöka sova, så var det så kallt i rummet att vi bara skakade. Det fanns ingen kamin och de två filtar vi fick var räckte inte långt. Dessutom förde våra grannar, fjorton schweizare från Genève, ett himla oväsen, så den natten blev inte så särskilt njutbar.

Trots att livet i Schweiz var så intensivt så hann jag ändå längta efter brev hemifrån:

Jag hoppas att ni snart hör av er igen. Om ni bara visste vad jag väntar på brev. Dagen delas upp i två hälfter, förmiddagsposten och eftermiddagsposten. Så kommer inget med den första, så klamrar jag mig fast vid hoppet att någonting kommer med den andra.

Så här fyrtiofem år senare blir det inte så många brev skrivna. Däremot har jag mycket kontakt över telefon och internet. Facebook, Instagram, blogg... Företeelser som hade varit obegripliga för en ung blivande sekreterare på sjuttiotalet. Jag har skrivit tidigare om mina upplevelser i Sekreterarskolan. Tryck bara på Etiketten Sekreterarskolan här nedan om du vill läsa det jag postade för några år sedan.

à bien tôt!

2017-10-20

Brev från det förflutna

Tre blivande sekreterare på taket till skolan och med hela Lausanne för våra fötter. Jag i mitten och bästisen till höger ätandes på det äpple hon inte fick äta på sitt rum. 

Lausanne den 2 februari 1972

Kära ni!

Usch, vad det kändes vemodigt att lämna er på Arlanda! Men väl på planet började man rikta tankarna framåt istället för bakåt. Jag gick helt fri från resfeber och nervositet inför "familjen" och jobbet. Skönt! Har tagit allt som det har kommit.

Så började mitt brev till mamma, pappa och mina två systrar hemma i Västerås när jag gett mig ut i stora världen tillsammans med min klass i Folkuniversitetets sekreterarutbildning. Vi skulle på fyra  månaders praktik, först i Lausanne i Schweiz och sedan i Brighton i England. Jag "snubblade" över den här brevbunten när jag letade efter något i mina gömmor. Och sedan blev jag sittandes en stund och läste och mindes. Javisst ja, så var det ju.

Från Genève till Lausanne forslades vi per buss. Vi kom till ett ställe där en massa människor satt och väntade. Det var representanter från värdfamiljerna. Mme Bugnon, skolans "boss" i Lausanne, ropade upp en och en och flicka och värd förenades inför alla med sina vackraste leenden i beredskap. Vi blev aldrig uppropade (anm. bästisen och jag). Vår tant hade nämligen inte kommit. På grund av ett dåligt ben, sades det. På grund av lathet säger jag, efter att ha lärt känna henne. 

.... Tanten själv kippar omkring i tofflor, med en tofs i pannan och en stor slapp röd mun som glappar jämt och samt. Bästisen, stackar´n, har fått det finaste rummet, med kristallkrona och dubbelsäng, och det innebär att hon knappt får röra på sig. Hon får t.ex. inte ens skala en apelsin där eller äta ett äpple. Så därför bor hon inne hos mig för det mesta. 

Det var ju inte så särdeles snällt skrivet, men jag hade större fördragsamhet med henne så småningom.



Lausanne den 3 mars 1972

.....Jag och katten PomPom kommer väldigt bra överens nu, också. Det är annars ett skyggt litet kreatur, men nu ligger han ofta på min säng för att bli smekt. Och när jag sitter vid skrivbordet och stenograferar slår han med tassen på pennan, så det blir stört omöjligt att läsa. Pudeln Zeto har varit hos "frisören" idag och kom tillbaka alldeles oigenkännelig. Han såg ganska så maläten ut förut, men nu seglade han in som ett snövitt moln. Och Madame visade stolt upp honom, PomPom och Zeto är som hennes barn (hon har inga egna) och det kan vara rätt kul att höra hennes monologer med dem. Det var den djuriska avdelningen. Nu till "Helg och Fritid"....

Vill ni, så kan jag "läsa" fler valda delar från breven hem för er.

2017-10-18

Glimtar av höst


Den här idyllen lockade mig att fota idag när jag var ute på min "brevbärartur". Här bor ett rart äldre par, som tidigare hade ett duvslag och en tam svan som bodde på en vassrugge i dammen. Ibland när jag jobbade på ESAB gick lunchpromenaden till dammen och då kunde det hända att svanen kom majestätiskt simmande, som en grann fullriggare. Idag var det bara gräsänder som skar vattenytan.


Blad faller tyst som tårar .... I vår skogsdunge bakom huset har många löv släppt taget. De som håller sig kvar lyser klart citrongula när solstrålarna träffar dem.


Ljus fascinerar. Här är ljusbåten i Ramundeboda kyrka. Söndagens Andrum är över och de flesta ljusen i båten har brunnit ut, men några flämtar fortfarande. Temat för kvällen var Vila. Jag läste bland annat Anna Perssons dikt Vila:

Nu djupnar tiden,
Nu dröjer skuggan,
Det spelar i vinden och vattnet är klart.

Mognad i ljuset,
tung är myllan,
Känslan svindlar och själen får ro.

2017-10-15

Farmorslycka


Lycklig den som är farmor! Lycklig är jag som kunde ta LH med mig på shoppingrunda i fredags i den stora gallerian. Vi tjejer hade en mysig stund tillsammans med inte alltför mycket folk som trängdes i butikerna.

LH provade kläder i provhytten utan knot och vi fick med oss ett helt lass. Sedan tittade vi i farmors favoritaffär, bokhandeln, där vi bara bytte ut den felköpta kalenderinsatsen mot en som passar. Naturligtvis kollade vi runt i LHs favoritaffär också, leksaksaffären, för att planera för den stundande nioårsdagen. Men vi köpte inget. Nu.

På LHs förslag tog vi varsin kall och god smoothie när vi hade fikapaus. Vilken bra idé, både gott och nyttigt.


LH gillar huvtröjor. Det ser man på det här collaget. På den översta bilden är hon bara 4 månader och på den undre bilden är hon sex år och nu ska hon alltså fylla nio!

Jag fick en fantastisk presentation när jag hämtade henne vid fritidsgården. - Kom och träffa min farmor! Det här är min farmor! sa hon och slog ut med armen som den värsta konferencier. - Hur gammal är du, frågade en av kompisarna. Jag fick riktigt tänka efter innan jag kom på att jag är sextiosex år gammal. - Det är min farmor med, sa kompisen. Det verkar vara en vanlig ålder på farmödrar.


Det här är min farmor, Agnes, vid julbordet 1951 hemma på Skogsvägen. Jag är ett halvår och sitter i pappa Olles knä. Här var farmor sjuttio år. Hon skulle få leva i tre år till. Man kan se på hennes blick att hon tyckte om sitt barnbarn.

Idag rinner min näsa och jag hostar och nyser. Men jag är inte smittad av barnbarnsbaciller. Hoppas bara att jag inte delade med mig bacillusker till henne, min stora, vackra, trevliga barnbarnsflicka.

2017-10-13

Den som gör en resa har något att berätta


Kvällshimlen var eldröd och färgade de regnvåta plattorna framför Kunskapens Hus. Klart jag tog fram mobilen och förevigade stunden.

Det var andra kvällen i rad som jag styrde stegen mot hörsalen i vårt lilla samhälle. I onsdags kväll hade Föreläsningsföreningen besök av Mats Grimfoot som tog oss med till Kambodja. Tänk så praktiskt att kunna sitta där i bänken och ändå tycka sig knata runt i trettio graders värme bland urgamla tempelruiner eller fara fram på det bruna vattnet förbi flytande byar och marknader.

Foto: Mats Grimfoot
Synd att inte fler tog tillfället att följa med. Är föreläsningsföreningarnas tid månne förbi?


Igår var det författarinnan Anita Hammarstedt som bjudits in av ABF till Kunskapens Hus för att berätta om sitt författarskap. Hon började skriva när hon gick i pension efter ett yrkesliv som ekonom på Postgirot och har hunnit skriva fyra böcker. En av dem följde med hem. Hade ni trott något annat?

Igår var det även dags att skaffa mig min höstlook (eller höstlock). Satte mig i frisörstolen hos MP efter lunch och två timmar senare så jag ut så här:


Ha nu en trevlig fredag den 13:e! Själv ska jag ut och åka på motorvägen. Håll tummarna!

2017-10-09

Helgen som just gått

Överst till vänster: En skata sitter på taket på vårt hus och beundrar solnedgången. Överst till höger: Judi Dench och Ali Fazal i filmen Victoria och Abdul. Nederst till vänster: Mina körkompisar och jag efter lyckad sångstund. I mitten och till höger: Intryck av ljusfestivalen och väntan på bussen under gatlyktan.

Helgen har gått i ljusets tecken. I fredags kväll var vi ett gäng som besökte Grästorp, en kommun lika stor som vår. Vi ville se deras Ljusfestival och den var verkligen festlig och häftig. Jag tror att Lilla Hjärtat skulle ha gillat den upplevelsen. Det fanns spännande stigar att gå och mycket att upptäcka, både i skogen och i Nossan, ån som flyter genom parken.

Igår sjöng vår kör och barnkören i Finnerödja kyrka. Det blev en mycket ljus och härlig stund. Lilla Fanny, två och ett halvt år, dansade i gången med ett pappburk på huvudet och fick prästen Simon att fnissa. När vi körde hemåt höll solen på att dala. Den belyste de gula och röda höstskogarna med ett starkt brandgult ljus. Det var synnerligen effektfullt mot den hotfullt åskblå kvällshimlen i öster.

E-M och jag hann precis slinka in på bion som började klockan 19.00. Vi såg en mysig och trevlig film om vänskapen mellan drottning Victoria av England och Abdul Karim, en sann historia från 1887. Kulturkrockar kryddade berättelsen och fick oss att skratta. Film gör sig bäst på bio!
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...