Återblickar - guldkorn

Åh, min vecka i Körsbärsdalen innehöll så många guldkorn. PO66 och jag besökte flera söta byar och medeltida städer, åt goda luncher och drack cava, sangria, vin och vatten. Körsbärsträden var överblommade sedan länge. Nu blommade de sista äppelträden, rosorna, vallmon och ginsten. Koltrasten flöjtade och en lövsångare tjattrade ivrigt i lövmassorna hela dagarna.

Här är intryck från Céret: Lugn stund med bok och cava på terrassen, Mnt Canigous snötäckta hjässa, rosor, gågatan och lördagsmarknad.

I Collioure strosade vi i vackra gränder, drack dyrt kaffe i hamnen, såg ut över det grönblåa Medelhavet, shoppade presenter och åt vinkokta musslor med roquefortost.

Vi hamnade i Rosas, på den spanska ostkusten, istället för i Montpelliers på grund av den franska tågstrejken. I Rosas strosade vi längs havet under palmerna, såg människor som badade och åkte vattenskoter, handlade i små butiker, åt av fräsch hotellbuffé och drack cava till.

En annan dag styrde vi kosan uppför dalen och besökte Arles sur Tech och Amelie les Bains. En glad parkarbetare tipsade om den pampiga borgmästarvillan med det vackra glasmosaikfönstret och han ville väldigt gärna vara med på bild. Vi besökte klostret Sainte Marie d´Arles, ett av de äldsta klostren i Katalonien, från 778 - 780. De byggdes ovanpå lämningar från romerska bad. I Amelie les Bains lunchade vi på favoritrestaurangen Le Poivre Vert.

Över allt i Katalonien, både på den franska och på den spanska sidan, fladdrade gula band på broräcken, i fönster, på flaggstänger. Och det stod på husväggarna i gult: Fria Katalonien! Men det "klotter" som gjorde störst intryck på mig var den som stod i stora svarta bokstäver på en husvägg längs genomfartsvägen: Klara - Du är den allra vackraste! (Claire - Tu est la plus belle!) Vilken kärleksförklaring!

Det här var min kärleksförklaring till Körsbärsdalen!

Au revoir!

Återblickar - Lunch i Edens lustgård

PO66 har en kompis med alldeles särdeles gröna fingrar. En dag var vi bjudna på lunch till henne och hennes man. I trädgårdslandet växte präktiga kronärtskockor och bondbönor som "Flora" skördade till vår måltid. I träden, som de undan för undan planterat, växte mandlar, citroner, grapefrukt, apelsiner och blommor i alla de färger lyste längs den vackra stenmuren.

Två stora, svarta hundar patrullerade runt tomten så att ingen obehörig katt eller så tog sig friheter. Det blev en lång, härlig måltid på terrassen med utsikt över de blånande, skogklädda bergen. Det är inte var dag man lunchar i paradiset.

Återblickar - Höga berg och djupa dalar

Först kl 2 i natt hamnade jag med huvudet på kudden hemma i min egen säng. Maken hämtade mig på flygplatsen, det är jag honom evigt tacksam för. Den franska generalstrejken såg till att mitt flyg startade en timme senare än aviserat och när vi väl klev ombord sa personalen att vi måste skynda oss in på våra platser. Om vi inte lyfte inom tio minuter skulle vi bli ytterligare två timmar försenade! Men vi hann precis iväg och dessutom spurtade piloten på hemfärden och körde in hela fyrtio minuter. Men det var kanske medvind?

Jag lämnade ett försommarvarmt Frankrike och hamnade i ett kylslaget Mellansverige, bilens instrumentbräda visade på + 1 grad som lägst.

Ovan njuter jag av minnesbilderna från fredagens utflykt över passet mellan Frankrike och Spanien, Col d´Ares på 1.513 m ö h. Vi tog oss på smala serpentinvägar utan räcken in i ett vulkanområde på den spanska sidan, L´Alta Garrotxa. Fjärilarna fladdrade väldigt i magen, men U körde så lugnt och säkert. I botten av dalen låg den lilla byn Beget, där husen var byggda med vackra stenar. De var uråldriga men så välskötta. Brunnen utgjordes av en obelisk av förstenad lava.

Naturligtvis hade den lilla, lilla byn en gourmetrestaurang, Can Jeroni. Vi blev uppassade av en man i svart skjorta, inte olik Uncle Fester, som serverade oss lokala läckerheter. Som huvudrätt åt jag anklår med vinkokta päron. Det smakade jättegott.

Sedan var det bara att leta sig tillbaka upp längs bergsväggen, vi vindlade sakta hårnålskurva efter hårnålskurva. Som tur var var vi nästan ensamma på vägen. Vi kände oss nästan euforiska, PO66 och jag, när vi hade lämnat de hisnande passagerna bakom oss och for fram på den spanska slätten för att så småningom åter åka in i Frankrike och den hemtama Körsbärsdalen.

Körsbärsdalen, se upp! Nu kommer jag snart!

Snart är dags att flyga ner till sydliga breddgrader igen. I Körsbärsdalen väntar min kompis PO66 på att jag ska landa. Vi ska ha en mysig vecka med utflykter, måhända gratinerade musslor med pommes frites, sköna solstunder på terrassen och annat trevligt. Vi planerar en tågresa till Montpellier, där jag aldrig varit förut. Hoppas bara att tågpersonalen låter bli att strejka den dagen.

Men innan det bär iväg är det annat som ska hända. Idag ska jag och diakonigruppen bjuda på fika och sångstund på våra äldreboenden. Ikväll är det styrelsemöte med Hembygdsföreningen. Imorgon sitter jag hos MP, frissan, och blir fin i håret. Och på lördag förmiddag är det städdag i grannskapet. Jag hinner vara med om att räfsa och sopa innan det är dags att ta sig till flygplatsen.

Up, up and away!

Picnic med örngott

Idag är det dan före dan före hemresan och en picnic med nordiska klubben Nimrod var planerad till Valmy. A och jag gjorde en supergod tomatpaj och packade dessutom utflyktskorgen med melon, vin, kaffe och bullar.

Det var ett trevligt gäng skandinaver som bänkade sig i slottsparken under korkekarna. Till vår stora förvåning visade det sig att en i gänget var Makens ungdomskamrat från Lycksele, från den tiden då det trimmades moppar och kollades på brudar.

Efter långlunchen passade många på att besöka fågelparken vid slottet. Magnifika rovfåglar gjorde konster framför publiken, dresserade av tre unga domptörer med tjocka handskar och örngott.

Här väntar en gåsgam på att få flyga över publikens huvuden, en av de mindre i familjen.

Det har varit en mycket spännande dag och vårt lilla hörn längst ner i Frankrike har haft sol och värme hela dagen. Men nu rullar åskan in från bergen över Körsbärsdalen.

Oh la la

Jag, U och Maken vid borgen vid Larrissingle,  A vid hennes födelsedagslunch på fina krogen i Saint Savin, överallt blommar de vackrasterosor, Jag och Maken pustar ut efter promenaden i Circe de Gavarnie

En vy över floderna i Libourne 9 maj

Hemma i Körsbärsdalen igen efter en helt fantastisk vecka i sydvästra delen av Frankrike. Det är bara en vecka som vi har rest med våra vänner, men alla upplevelser gör att det känns som om vi har varit borta i minst en månad.

Vi har kört på små vägar förbi vinfält, ekskogar, fält med vallmo, små grå byar med torg och butiker, upp på vindlande vägar med svindlande utsikter, in i trånga raviner... Vi har träffat trevliga människor, ätit gåslever och druckit vin och champagne.

Jag håller som bäst på att smälta alla intryck och ändå har vi flera dagar kvar i den soliga södern. Ikväll ska vi äta sallad på terrassen i kvällssolen, medan koltrasten flöjtar i körsbärsträdet.

Rapport från Körsbärsdalen: På gator och torg

Bilder från Perpignan utom bilden längst ner till höger som visar PO66s terass där vi åt alla frukostar.

Det regnar ute och lönnens löv har börjat rodna. Det är höst i Sverige. Då är det skönt att tänka tillbaka på hur det var bara för en vecka sedan, knappt, när jag trampade på fransk mark. Då gassade solen över marmorgatorna i Perpignan.

PO66 och jag tog bussen in till staden, bara 1 Euro för bussbiljetten. Skönt att slippa trafikträngsel och parkeringsletande. Butikerna reade ut sommarkläder, men det blev ändå inte mycket handlat. Två blusar samt lite smått och gott till barnbarnsflickorna blev resultatet.Utanför det vackra varuhuset Fnac med sitt glastak träffade vi på PO66s vänner, både tvåbenta och fyrbenta.

Folkfest i Céret på lördagsmarknaden. Längst ner till höger njuter jag av musslor i Amelie les Bains.

På lördagarna är det stor torghandel i den lilla staden Céret, så även förra lördagen. Vilken folkfest! Skuldra vid skuldra, i alla gränder, på gator och torg, står marknadsstånden. Det dignar av allehanda varor. Jag tror du kan hitta det mesta här: blommor, ballonger, frukt, grönsaker, ost, honung, bröd, kantareller, fisk, kött, kläder, smycken, skor, keramik, husgeråd, godis, kryddor...

Här finns ett bra svampställe!

Mitt i trängseln går en skrammelorkester, som låter mycket men kanske inte så rent. Musikanterna är i alla åldrar och format. Gemensamt är att de har klätt sig i rött och vitt. De utstrålar livslust och glädje. Det dunkas på trummor och blåses i bastuba och klarinetter.

Efter inköp av en gammal fotsvettsdoftande ost från Bethmale, drog vi oss undan till den lilla staden Amelie Les Bains. Där, vid ett litet torg under platanerna, finns en restaurang Le Poivre Vert, som serverar goda Moules frites. Så det fick bli den sista lunchen på denna fransyska visit.

Rapport från Körsbärsdalen: Kust och hav

Till vänster ovan och nedan syns bageriet i Cerbère där vi intog morgonkaffet. Det är PO66 som sitter vid det högra bordet på trottoaren. Uppe till höger ser du klocktornet i Collioure, i mitten badar jag i havet och längst ner till höger poserar jag i en idyllisk liten gränd i Collioure.

God morgon!

Klockan är inte sex slagen ännu när jag skriver detta på tisdagsmorgonen. Vardagslivet är fullmatat för mig, trots att jag är pensionär. Igår var det aktiviteter från nio på morgonen till nio på kvällen och idag blir det likadant. Så ska det bli något bloggat, så ,,,,

Torsdagen i Körsbärsdalen bjöd på högsommarväder. PO66 hade hört att det fortfarande var 23 grader i havet, så vi styrde kosan mot kusten. Himlen var bläckblå. Vid den vackra viken i Paulilles stannade vi.

Några få personer till hade kommit på samma goda idé, men det var ingen trängsel när vi gick över sanden och ner i det sköna, klara vattnet. En segelskuta låg ankrad på redden. Ett litet gäng vandrare sökte skuggan under pinjeträden på kullen bredvid stranden.

Skördearbetarna på vingården intill hade precis gjort dagens första pass och drack vatten på gården, innan de skrattande och pratande gick iväg till nästa vinfält. Fälten kring Banyuls ger ett berömt och gott sött vin.

PO66 rattade oss med säker hand längs de vindlande vägarna, högt ovanför klippor och hav, ända ner till den sista franska lilla staden innan gränsen till Spanien, Cerbère. Den har varit en viktig järnvägsknut, precis som Laxå. Där vände vi, men först tog vi en kopp kaffe vid ett litet torg där livet levdes lugnt och turistfritt.

I Collioure var det tvärt emot ett myllrande folkliv. Det var dags för lunch och vi letade upp en restaurang som är specialister på Moules frites (vin- eller gräddkokta musslor med pommes frites). Mums fillibabba! Sedan strosade vi ner till hamnen och in i de små idylliska gränderna. Man behövde inte gå långt förrän sorlet avtog och vi blev i stort sett de enda flanörerna.

Ja, så framlevdes den andra dagen på min fransyska visit. Imorgon får du en glimt av dag tre, om du vill.

Au revoir!

Rapport från Körsbärsdalen: Över berg och dal

Övre raden från vänster till höger: Häxan från Villefranche som fick följa med hem, jag i gränd i Eus, PO66 beundrar utsikten mot bergen Nedre raden: Pelargångarna vid klostret St Michel de Cuixa, lunch på Auberge St Paul och inköp av häxor av entusiastisk häxmakerska

Nu har jag landat på fosterjorden igen, efter att ha varit ute och flugit över Europa. Jag såg inte så mycket av länderna under mig. På nerresan skymde molnen och på hemresan var det mörkt.

Precis innan landningen i franska Beziers på tisdagskvällen drogs slöjmolnen undan och vi gjorde en härlig gir över marsklanden och dammarna där man odlar ostron.

På flygplatsen väntade min kära kompis PO66 i sin fräsiga röda Mini och sedan blev det full rulle ut på motorvägen söderut.

Onsdagen ägnade vi åt berg och dal. Villefranche de Conflent är en liten medeltida by med ringmur och vallgrav, omgiven av väldiga bergssidor. De få gatorna är trånga och ovanför de små butikerna hänger vackra svarta smidesskyltar. I en av butikerna kan man köpa sig en häxa, symbolen för staden. Det gjorde jag, så nu har jag två söta häxkompisar att hänga upp till påsk.

Vid ett litet torg med ryggen mot ringmuren ligger restaurangen Auberge St Paul. Där lunchade vi innan det var dags att åka vidare. Patén gjord av hasselnötter och roquefortost till förrätten var himmelskt god.

Saint-Michel-de-Cuixa är ett pampigt gammalt kloster vid foten av Mount Canigou. Det grundades redan på åttahundratalet. Tanken svindlar. Vi gick runt, först nere i kryptan och i det lilla kapellet, sedan ut till pelargångarna av rosa marmor och in i den väldiga kyrkan där en gyllene ärkeängel hängde med sitt dragna svärd.

Sista uppehållet på utflykten i dalen var den lilla byn Eus, Bilden ovan gör den inte rättvisa alls, men den klänger sig fast på berget, toppig som en termitstack. Utsikten från byn är hänförande. Inte undra på att så många konstnärer valt att slå sig ner här.

Nej, nu får jag sluta och berätta vidare senare. Måndagsjobbet på hembygdsföreningens arkiv väntar.

Vi hörs!

Kontraster

Idag är det bistert. Termometern visade på minus 18 grader i morse. Det gäller att klä sig varmt om man ska gå ut, och det ska man snart.

Min kära vän PO66 mailade bilder tagna igår från Körsbärsdalen som idag är översvämmad av mimosa. Hon tycker att vi ska pallra oss ner dit.

Lite skillnad, hein?

Idag firas käraste Em. Hon har jämn födelsedag, blir tre decennier gammal. Maken och jag är så glada att hon finns i våra liv.

På den här bilden är hon ett halvår yngre!

Ha en bra dag och klä er varmt! Om du inte befinner dig i Körsbärsdalen eller så, förstås!

À table!

- À table!!! (Till bords!) Så ropade jag till mina små franska skyddslingar när jag var aupair i Grenoble i början av sjuttiotalet. Jag tror jag fortsatte med den vanan ett bra tag efter det att jag kommit hem till mamma och pappa i Västerås igen.

Under den senaste vistelsen i Frankrike fick jag njuta av god mat och dryck.

Hemma i trädgården

Min väninna, som jag kallar PO66, är en mycket duktig matlagerska. Hemma hos henne fick jag en alldeles utsökt sparrissoppa, len och mjuk, garnerad med stora röda romkorn och några nypor dill.

Vi njöt också av sparris med parmesan och fräscha, ljusröda jordgubbar sittandes i trädgården skuggade av palm och körsbärsträd.

Sedan gjorde vi dagsutflykter som innebar fler kulinariska upplevelser.

På Le Poivre Vert i Amelie les Bains

I Amelie les Bains åt vi en sällsynt läcker musselgryta med scharlottenlök och grädde och pommes frites bredvid. Vi satt vid flodkanten på terrassen till restaurang Le Poivre Vert (Grönpeppar´n).

I saluhallen i Narbonne

Dagen vi besökte Narbonne var het och solig. Lunchen tog vi i den mäktiga saluhallen, där vi fick in ett stort fat med fisk och skaldjur, bläckfiskringar, småfisk, kräftor, räkor, tonfisk och så goda såser att doppa i. Vinet var fruktigt och läskande, en god Chardonnay. Och som pricken över i fick vi en mycket personlig och trevlig uppassning av den charmerande kyparen.

På torget i Céret

I Céret åt vi pizza vid torget med fontänen en gång.

Hos Freds i Céret

En annan gång blev det en trerätters lunch på Atelier de Fred, läcker för både öga och gom.

Naturligtvis blev det några fikapauser också, som den här i Collioure med en utsikt som inte går av för hackor!

På parkett i Collioure

Hädan efter blir det lunch hemma i köket. Duken med tryckta lavendelknippen på, inköpt på marknad i Collioure, påminner mig om veckan i Körsbärsdalen.

À table!

Doft av lavendel

Bilderna till vänster är tagna i Figueres, Salvador Dalis stad i Spanien. Där kryllade det av skolklasser. De tre bilderna till höger är tagna under lördagens marknadsbesök. Picasso-fontänen är sprillans ny och väcker tydligen delade känslor.

Hemma igen efter underbara sommardagar i Körsbärsdalen. Jag är lyckligt lottad som har sådana gästfria vänner som bor på en sådan härlig plats på jorden.

Den sista dagen i Céret, som den lilla staden heter, var marknadsdag. Stånden trängdes i de små gränderna och folk kom från när och fjärran för att köpa oliver, honung, jordgubbar, få sina knivar slipade eller helt enkelt för att få sig en pratstund med bekanta. En gatumusikant spelade och sjöng en bluesig version av Sunny så bra att håren reste sig av välbehag på mina armar. Det var omöjligt att stå still, det tyckte också en liten kille i tioårsåldern som dansade snärtigt och rytmiskt till tonerna. Hans pappa klappade takten och såg mycket stolt ut.

Jag klev över hemmets tröskel halv två på natten mot söndagen, bra trött efter att ha kört från flygplatsen i mörker och regn, spejandes efter korsande vildsvin och älgar. På ett ställe hade det nyligen hänt en viltolycka. Varningstrianglar och reflexvästar lyste upp vägen. Jag lyssnade på P1 som gav radioteater och en dokumentär. En radioröst gör resan kortare.

Idag har Ve och jag hälsat på vår vän som fyller år och som bor på ett äldreboende mitt i samhället. Hon fick en pelargon och lavendelpåsar från Körsbärsdalen. Doften från lavendeln väckte minnen från dagar då hon och hennes man reste kors och tvärs i södra Europa.

Sköt nu om er, ni där ute!

Varma hälsningar!

Höga berg och djupa dalar

Tvärs över Körsbärsdalen, skuldra mot skuldra med väldiga Pic Canigou, böljar och blånar en vacker bergskedja. På en liten topp ligger klostret Ferréol, varifrån man har en flygplansvy över hela dalen. Hit brukar Céret-borna åka och ha picnic och hit åkte PO66 och jag idag.

Långt där nere i dalgången ligger Céret.

Idag var vi ensamma vid klostret. Det var så fridfullt. Det enda vi hörde var en åsnas skriande och fågelsången. Det doftade bedövande från ginsten. Åt ena hållet såg vi havet och andra hållet Pic Canigous snöklädda hätta.

PO66 rattar sin lilla röda med stor ackuratess. Vägarna är smala och vindlande. Tur att vi inte mötte sopbilen förrän vi parkerat.

Till lunch blev det en trerätters hos Freds. Nu, fem timmar senare, är jag fortfarande mätt.

Nu är det inte mer än två dagar kvar innan jag dyker upp hemmavid igen.

En avstickare från allfartsvägen

Innan hade jag bara sett staden på avstånd, när vi susade förbi på den hårt trafikerade motorvägen till och från flygplatsen. Egentligen var det väl mest den imposanta katedralen som drog till sig blickarna. Den höjer sig mäktigt över omgivningen och syns på långt håll.

Idag fick jag besöka staden på riktigt, Narbonne.

PO66 och jag valde en solig sommardag med lätt bris för besöket. Katedralen fick ett besök och det är bara att konstatera: den är enorm.

Genom staden flyter Canal du Midi kantad av väldiga plataner, de träd som Napoleon lät plantera längs vägarna för att ge marscherande soldater lite skugga. Sägs det.

I saluhallen åt vi en härlig hög med fisk och skaldjur som vi doppade i goda såser. Kyparen var charmerande. Han var bästa vän med alla i närheten och när vi gick därifrån var vi också hans vänner. Vi fick två kindpussar var och ett Välkommen tillbaka! ropat efter oss.

Vem vet! Kanske man återvänder en vacker dag!

Rött är sött

Denna dagen stannade vi kvar i området. Jag gick på salong och fick mina händer omskötta och naglarna lackerade. Nagellacket heter Bordaux. Titta vad det matchar lunchvinet!!

Nu är det kväll och ljummet i luften. Av denna skål med jordgubbar är det endast några stycken kvar.

Ha det gott!

Ingen vanlig måndag - sus och dus på franska

När vi gav oss iväg i morse från Céret låg dimman fortfarande kvar över bergen. Vi följde dalgången västerut och snart skingrades molnen.

PO66 cabbade ner den lilla röda och så susade vi vidare. Nu kunde vi höra fåglarna och känna dofterna från de blommande träden. Vägen slingrade sig allt högre upp. Djupt där nere i ravinen forsade floden fram. Dagens utflyktsmål var Prats de Mollo, övervakat av jätteborg och pampig katedral.

Vätskekontroll i Prats de Mollo

I den lilla staden rådde frid och ro. Från kyrkogården kunde man se snöklädda bergstoppar. Här vilade de döda i en exceptionellt vacker omgivning.

Lunchen intogs i Amelie les Bains. Vojne, vojne så goda musslor!

Eftermiddagen avslutades i varsin solstol "hemma" i Céret.

Ce la vie!

Fransysk visit

Tisdag - till Körsbärsdalen

Mitt i natten gav jag mig iväg från hemmets dörr. Redan efter en halvtimmes körning såg jag en smal röd kant vid horisonten. Gryning. Jag mötte nästan inga bilar alls, däremot sprang det djur över vägen. Harar skuttade i ljuskäglorna, en uggla flög lågt över bilen, en hjort tvärvände i diket, men till slut kunde jag inte väja tillräckligt för en lågt flygande and som fick sig en smäll mot biltaket.

Min vän PO66 väntade på flygplatsen. Skönt att vila ut i hennes paradisiska trädgård. En koltrast hade parkerat på en hög stolpe i närheten och sjöng inspirerat. Innan kvällen tog vi en vända på stan, Ceret. Nu är det högsäsong för körsbärsförsäljarna. Monsieur Hollande, presidenten, har på sedvanligt vis fått den första leveransen, meddelade man på TV-nyheterna.

Onsdag - besök i soltygsfabriken

På onsdagen bar det av upp i de närmaste bergen. Där blommar fortfarande kastanjeträden och syrenerna. Här ligger det en tygfabrik, Les toiles du soleil, med en välfylld butik. PO66:s vän U valde färgsprakande tyger till sitt kuddprojekt och även vi andra två fick med oss souvenirer där ifrån.

Byn ovanför, Coustouche, är mycket fridfull. Här ligger en kyrka från år 988 (!) och även en mysig restaurang, le Petit Bistrot. Den öppnades för en månad sedan av två genomtrevliga damer som tog hand om oss på allra bästa sätt. Jag åt en mycket god lammgryta.

Innan kvällen hann PO66 och jag susa iväg till spanska gränsen också, där det råder stor kommers i den lilla gränsstaden. Vi åkte nedcabbat och med solglasögon på, så klart!

Torsdag - Girona rustar för blomsterfestival

Torsdagen bjöd på en riktig sommardag med temperaturer upp mot 27 plusgrader. Vi tog tåget ner till Girona i Spanien, där det rustades för blomsterfestivalen i helgen. Det fejades och pyntades i varenda gränd. Gamla stan är idyllisk med sina prång, trappor och små hantverksbutiker. Mitt i smeten på en höjd ligger katedralen. Lunchen intogs på ett vackert torg. Ja, intogs och intogs ... PO66 kunde inte förmå sig att tugga på de blekfeta bläckfiskarna som dök upp på hennes tallrik. Jag klarade mig undan med ett kycklinglår, om än lite trist.

Fredag - Bläckblå sjö och snö

Totalt miljöombyte blev det på fredagen, då vi bilade upp längs serpentinvägar till Cerdagneplatån och fjällsjöarna Les Bouillouses. De ligger på 2005 meters höjd omgivna av fjälltoppar. Här ligger snön fläckvis kvar. En strid bäck lockade flera till fiske. Franska familjer åker gärna hit med sina picknickkorgar. Själva åt vi lunch på hotellet Bones Hores, mycket fräscht och gott!

På tillbakavägen fick jag återse Ville Franche sûr Conflent, häxstaden med ringmur och vallgrav. Hit återvänder jag gärna om och om igen.

Nu är jag tillbaka till Svedala och ska precis äta söndagsfrukost och läsa tidningen.

Ha det så gott!