Vi har just firat

För lite drygt 32 år sedan föddes min andre son, Pe. När vi åkte in den där lördagsmorgonen var det isigt och kallt. När vi åkte hem, några dagar senare, hade tussilagon slagit ut i dikesrenarna. Jag hade klätt Pe i en vit, mjuk overall. På bilradion spelade de Bright Eyes och jag var så lycklig.

Idag har vi firat Pe hemma hos den unga familjen. Lilla Hjärtat delade frikostigt med sig av sina goa kramar och delade ut teckningar till alla sina gäster. Pe fick en med mystiska spår på, kanske dinosauriespår?

I ett lusthus

Det är inte utan att det känns i kroppen att det är sommartid. Jag känner mig en aning trött, men så har det ju varit möten och deadlines, både på jobbet och på kvällstid.

Imorse gav vi oss iväg kl 07.00, mina arbetskamrater och jag, mot ett seminarium i Nyköping. Vi upptäckte tranor, gäss, rådjur och hjortar som fridfullt betade på åkrarna medan morgondimmorna lättade.

Seminariumet hölls i ett mycket speciellt hus: Pelles Lusthus. Väggarna var fyllda med fantastiska emaljskyltar från en svunnen tid. Vem frågar efter cigarrhållare eller galoscher längre? Ett rum var inrett som en handelsbod. Där exponerades nostalgiska förpackningar, såsom raketost, Mazetti mjölkchoklad ... Jag föll i extas över en helt vanlig Tetrapak.
Vi hann inte försjunka allt för länge i det som varit. Vällingklockan kallade till konferensstart. Vi fick oss till livs intressanta föreläsningar om teknisk dokumentation, illustrationer och kvalitetsprocesser. Allra bäst var Mikael Parkvall, som trollband oss och fick oss att skratta. Han pratade om svenska språket och våra attityder när det gäller dess utveckling. Mikael, som är författare, lingvist och forskare, menade att särskrivningar och engelska låneord inte var något att förfasa sig över. Han tog udden av många fördomar och fick många spontana frågor och påståenden från åhörarna. Språk är ju så roligt och intressant att prata om!

Nu är det kväll. Maken har just bjudit på en god, hemlagad kålpudding med rårörda lingon till. Imorgon väntar en ny dag med början på gymmet kl 07.00!

Sköt om er!

Italiensk visit - Söndagen

Resan började redan på lördagen, då vi gav oss iväg mot Arlanda, Maken och jag, för att ta flyget mot Nice. Våra vänner UoA hämtade upp oss och navigerade ut ur staden och in i Italien.

Ett helt underbart hotell var bokat för den första natten, La Riserva i Ventimiglia, den första staden man kommer till efter att ha korsat gränsen till Italien. Vägen till hotellet var smal och otroligt brant. Ett tag undrade vi om vi verkligen var på rätt väg. Vi fick varsitt fantastiskt rum med en ännu mer fantastisk utsikt. När jag tittade ut på natten såg jag månen göra en bred gata i havet och ljusen glimma längs kusten.

Efter en god frukost i det vackra frukostrummet tackade vi för oss och åkte ner för berget. Nästa anhalt blev La Spezia. När vi hittat ett hotell, centralt och bra, gick vi ut i staden. Folk söndagspromenerade längs hamnen och i parken blommade magnolia-träden. Det skulle bli ett fotbollsderby. Det märkte vi på strömmarna av fotbollsentusiaster mot stadion och efteråt på helikoptersurret och oväsendet när matchen var över.

Vi hittade en liten familjerestaurang med en rolig servitör vars fru lagade utsökt god mat. När vi gick fick vi damer kindpussar och "Mama" ropades ut ur köket för att ta farväl av oss.

Bildcollagen går som vanligt att klicka på, så att de blir lite större.

Italiensk visit - Måndagen

Det var stora bilder på Zlatan i morgontidningen. Han var dagens hjälte efter att ha gjort fyra mål i en match kvällen innan.

Dagen ägnades åt Cinque Terre, den vackra klippiga kuststräckan med fem små byar som klängde som svalbon efter bergssidorna. Vi löste varsitt pass för 10 Euro och tog tåget till den första byn, Riomaggiore, den sydligaste byn. Där klättrade vi upp så långt vi kunde komma, till borgen och såg ut över havet, gyttret av tak. Långt under oss såg vi "Kärleksvägen", eller "Via d´Amore", slingra sig runt klippkanterna. Där gick vi några minuter senare. Många kärlekspar hade gått där före oss. Hjärtan var inritade på bergväggen och massor med lås med initialer på satt fastlåsta lite över allt.

Nästa by var Manorola, dit vi kom efter tjugo minuters behaglig promenad. Här fick fiskebåtarna firas upp och ner till vattnet som lågt långt ner från hamnplanen. Från Manorola tog vi tåget vidare till Vernazza.

Vernazza var som en stor byggarbetsplats. Den 25 oktober förra året drabbades byn av ett häftigt regnoväder som drog med sig ett stort jordskred. Jordmassorna gick 6 meter upp på husväggarna och begravde bilar, båtar. Nu jobbade man intensivt med att röja och bygga om. En gul helikopter levererade cement var femte minut. En enda restaurang var öppen, den serverade husmanskost till de som jobbade med röjningsarbetet. Vi slog oss ner där i solen och fick en pratstund med restaurangägaren. Han berättade att den italienske presidenten skulle komma på besök om en månad.

Den nordligaste byn, Monterosso, hade en bred strand och hade karaktären av badort. Den hade också drabbats av jordskred och vattenmassor, men det märktes inte lika mycket.

Vi återvände till La Spezia, nöjda och fyllda med intryck.

Italiensk visit - Tisdagen

Vi lämnade hotell Firenze och La Spezia på tisdagsmorgonen och körde i riktning mot de snöhöljda alptopparna. Vi hade en vidunderlig utsikt från bilfönstret, höga berg och djupa dalar.

Målet för dagen var staden Modena, med pampiga hus, arkader, trottoarer av marmor. Maken och U gav sig tämligen omgående till Ferrari-museumet precis söder om staden. U hade bokat en körning med en röd, vass Ferrari och Maken fick sitta i baksätet bakom instruktören. Men inte så länge. Han utgjorde ett för stort luftmotstånd och lämnades en stund på ett café.

A och jag "shoppade loss" i staden. Det blev handväskor, barnkläder, 30-årspresenter och en chic sjal. På kvällen pustade vi alla ut på en fiskrestaurang. Servitören tinade upp när han förstod att vi var från samma land som Zlatan, eller Ibra som han kallas i Italien. Han mindes Tomas Brolin som spelade i favoritlaget Parma och till och med Grenoli med Liedholm i spetsen. I vissa situationer kan det vara smart att dra till med en fotbollshjälte.

Italiensk visit - Onsdagen

Onsdagen blev en dag av bilåkande. Länge åkte vi på den platta och trista Po-slätten. Men rätt var det var befann vi oss ibland de fantastiska bergen igen när vi sneddade ner mot Genua.

Vi beslutade oss att följa den italienska Riviäran och åka de snirklande vägarna alldeles i kanten mellan klipporna och havet. Då och då stannade vi och tog en kopp kaffe eller bara beundrade utsikten. I en av de många små slumrande badorterna höll man på att ansa palmer med motorsåg.

San Remo blev etappens slutstation. Vi checkade in på hotellet Sorriso, ägt och skött av en kinesisk familj, och letade sedan upp en trevlig restaurang. Det blev lasagne och Chianti för min del.

Italiensk visit - Torsdagen

Torsdagen var en veritabel höjdardag, i dubbel bemärkelse.

Först la vi San Remo för våra fötter genom att klättra upp i gamla stan så högt vi kunde. Nedanför såg vi saluhallen där vi nyss varit och beundrat frodiga grönsaker och konstiga fiskar. En glad handelsman vinkade till sig mig och gav mig salamikorv att provsmaka. Den glade bagaren fick vi en skymt av kvällen innan.
Vi lämnade kusten och San Remo och gav oss in i en djup ravin till den lilla byn Dolceaqua, Efter en timmes lunch i solskenet på torget promenerade vi över den urgamla stenbron, som förevigats av själve Monet.

När vi gick in i det mörka valvet för att komma in i den gamla staden blev vi något överraskade. Små trånga gränder och prång, dit dagsljuset knappast nådde, ledde upp och ner, kors och tvärs. Det var som en labyrint. Vi tog oss upp till toppen och ljuset där en borg tronade.
Efter besöket i Dolceacqua, det söta vattnet ungefär, fortsatte vi ravinen fram. Mimosaträden blommade ymnigt på bergssidorna. Alptoppar avtecknade sig mot himlen. Vid Pigna låg ett pampigt hus. Terminalbad stod det på en skylt.

Den smala vägen ringlade sig uppåt. Vi såg två bergsbyar efter varandra och siktade på den högst belägna. Den heter Castel Vittorio, ser jag nu på kartan. Det var som att åka uppför en sockertopp och på mitten mötte vi en buss. När vi parkerat bilen och gått ur, slogs jag av stillheten. En koltrast sjöng. Rök från en brasa i dalen ringlade sig uppåt. Byn kröntes av en klockstapel. Det enda liv som märktes av var en rödbrun katt och ett gäng gamlingar på en bänk. När jag frågade om jag fick fotografera sken de upp och rättade till sina sjaletter och log sina tandlösa leenden. Leendena blev ännu bredare när U slogs sig ner ibland dem och konverserade med gester och en språkblandning som de verkade förstå.

Kvällen avslutades med ett återbesök på vårt absoluta favorithotell La Riserva, som ligger rakt upp i himlen från Ventemiglia räknat. En härlig trerätters middag med utsikt över Medelhavet - vad kan man mer önska sig?