Gokväll!
Det är bara jag som knackar på och vill bubbla lite om min mysiga helg med Em. Det var Maken som härförleden påminde om att vi hade en liten resa att göra, Em och jag. Vi skulle ju förlusta oss i den Kungliga Hufvudstaden som en upplevelsepresent till Em som fyllde 40 år i januari. Sagt och gjort! Bokat och klart!
Tidigt i lördags morse satte vi oss på tåget och i ett huj var vi framme i ett soligt Stockholm. Det drog ihop sig till lunch och vi slank in på Den Gyldene Freden.
Det var lite mäktigt att kliva över samma tröskel som Bellman och Taube klivit över så många gånger. Krogen har funnits sedan år 1722! Tanken svindlar. Vi var väntade och välkomna (naturligtvis hade vi bokat i förväg). Vi njöt av bakad lax, confiterad fänkål, bakade rötter, tomat och rouille och över hela härligheten hällde servitören en krämig hummersås. Visst låter det gott?
Sedan var det dags för lite shopping. I Slottsboden och hos Ewa i Walla hittade vi mycket snyggt.
Vi hade bokat rum på Hotell Lady Hamilton, ett stenkast från Storkyrkan. Hotellet är uppkallat efter Lord Nelsons älskarinna Emma Hamilton och var inrett med många allmogemöbler, kurbitsmålningar mm. I trapphuset hängde en fullriggare, kanske som en påminnelse om Lord Nelsons skepp Victory. Både Lord Nelson och Victory är omtyckta hotell i Gamla Stan.
Utsikten från vårt rum var en antikaffär på andra sidan gränden och en jämn ström med folk som strömmade upp och ner för Storkyrkobrinken. Huset vi bodde i byggdes på Sten Sture den äldres tid, alltså på 1470-talet.
Kvällen tillbringade vi på Stampen, den gamla jazzklubben som jag besökte i början av 70-talet. Då minns jag att det var Red Mitchell som spelade. Nu var det blues och tunggung för hela slanten. Under den andra delen av kvällen var det Band of Brothers med gitarristen Eric Hansson som spelade. Packat med folk, både turister och inbitna Stampen-veteraner. Alla hade kul, ljudnivån var hög...
När jag låg i min hotellsäng kunde jag, trots den brusande tinnitusen, höra Storkyrkans klocka slå tolvslag.
Söndag, då kan man gå i kyrkan. Och det gjorde vi. Klockan 11 var det mässa, där en ensemble ur S:t Jacobs Kammarkör sjöng verk av Maurice Duruflé.
Det kom mig att minnas då vår egen kyrkokör sjöng i Slottskyrkan tjugo år tidigare. Vår körledare Katarina Hieke spelade just verk av Duruflé när hon den helgen avlade sin organistexamen i Hedvig Eleonora kyrka.
Vi tänkte titta på högvakten på borggården, men det var så bitande kallt att vi flydde in på hotellet igen, där det serverades Afternoon Tea.
Åtskilliga timmar senare var vi återigen hemma i den lilla galliska byn.
En helg att minnas länge!
