Nya året började med ett rejält snöväder. Då är det skönt att kunna kura inomhus med en god bok eller med tusenbitarspusslet vi fick av Joy i julklapp. Just nu är det låångt kvar tills pusslet är färdiglagt. Snön hinner nog försvinna innan dess. Maken däremot har redan läst ut julklappsboken Ofred av Åsne Sejerstad på 608 sidor. Välskriven och intressant, var hans utlåtande.
Året har präglats av krig och naturkatastrofer. Vissa dagar vill man nästan inte titta på Rapport. Det är ingen ände på eländet. Hemma i den lilla galliska byn är det desto lugnare. Visserligen inträffade det ett mord i augusti bara någon kilometer härifrån, så helt förskonade är vi inte.
Jag lever fortfarande ett aktivt liv som senior, fast jag försöker dra ner lite. Under året har jag varit med i bokcirkel och landskapscirkel, i pensionärsföreningarna, i resekommitté och styrelsen för ESAB-seniorerna, i diakonigruppen, har varit kyrkvärd och med i redaktionskommittén för kyrkobladet Bodarne-Magazinet. En gång i veckan har jag jobbat som volontär på Kupan, Röda Korsets Mötesplats och Second-Handbutik, något jag tycker är så roligt. Maken spelar med i Tivedspôjkera och jag hänger med på spelningar så ofta jag kan. Vi gör utflykter när vädret lockar ut oss och spelar bingo med ett trevligt gäng ibland om fredagarna. Så livet blir sällan långtråkigt.
En ny dag och ett nytt år gryr! På bilden ovan är marschallerna tända för att ta emot familj och vänner på nyårsafton. Sedan dess har det kommit mer snö och en snäll, men anonym, granne har hjälpt oss skotta.
Huset är städat och jag har myntat ett nytt ordspråk: Den som städar, hon hittar! Jag har nämligen saknat ett halsband, en klocka och kyrkvärdsbrickan en längre tid. Som jag har undrat: var, var, var? Halsbandet dök upp i botten av en tidskriftssamlare bredvid min säng. Nästa dag hittade jag vardagsklockan inkilad i fåtöljen. Kyrkvärdsbrickan är fortfarande försvunnen, men eftersom jag slutat som kyrkvärd så är det mindre viktigt.
Första delen av nyårsafton firade vi Joys födelsedag med familjen på restaurang.
.jpg)
Ja men det blev en vit jul i alla fall! Och domherrarna samsades med hackspetten, mesarna och talgoxarna vid det gröna fågelhuset. Precis enligt julkortsidealet.
I år firade familjen julafton på själva dagen. För det mesta har det blivit en dag innan, men inte i år.
Vid lunchtid kom Pe, Em, Stora och Lilla Ve farandes och hela huset fylldes med liv och rörelse. Medan Maken spelade på dragspel dansade vi andra långdans. Nu har vi jul här i vårt hus, julen är kommen hopp faderallan lej! Efter det väntade sill, lax, nubbe, skinka, köttbullar, revbensspjäll, äppelmos... Joy bidrog bland annat med 2,5 kg rödbetssallad. Maken saknade kanske sina grisfötter, med det gjorde nog inget. Vi blev alla mätta ändå. Och vi har fortfarande gott om rödbetssallad!
 |
| Eli fick stjärnörhängen i julklapp. |
Nu har det vänt! Det blir ljusare igen. Trösterikt! Solen sken för första gången på väldigt länge på årets mörkaste dag och igår var det åtta grader kallt och glittrande rimfrost.
En vecka har gått sedan den fina stunden i Ramundeboda gamla kyrka då jag avtackades som kyrkvärd efter snart 21 år i tjänst. Jag har så många härliga minnen sparade i mitt hjärta och även här i bloggen. Hädanefter kommer jag trängas på bänken vid kyrkkaffet.
Och hur har helgen varit, undrar du kanske. Tackar som frågar! Den har varit fin. Än så länge har vi en mild vinter, flera plusgrader. Skönt att slippa halka och kyla, men det är så mörkt.
Mörkret avhjälper vi med ljus och pynt. Jag har hängt upp kransen jag köpte på Taxinge julmarknad i köksfönstret. där amaryllisen från SPF ståtar med sex klockor och tre nya stänglar på gång. I samhället lyser snögubben utanför Systemet upp. Mitt på torget står en jättegran och alla träden runt om glittrar av ljus.
Mörkret kan man även avhjälpa med teater. I fredags kväll var det dags för en festlig föreställning på Sjöängens fantastiska kulturhus.
