Vår kära inneboende, Katten, håller sig gärna utomhus de här varma nätterna. Det finns så mycket spännande att smyga på och smaka på. Gröngräset rensar magen.
Det här smultronkartet har mognat och blivit uppätet på några dygn. I torsdags tog jag bilden, idag åt jag upp det. Det smakade gott.
Kaprifolen lyser honungsgul i kvällssolen. I år blommar den rikligare än vanligt. Det kanske beror på att den inte har någon konkurrens av klängrosorna som inte tålt den snörika vintern så bra.
Våra grannars praktfulla Skönhetsbuske lutar sig långt över staketet till vår tomt. Den väcker minnen från mitt barndomshem, då en Skönhetsbuske eller Kolkwitzia Amabilis var pappas stolthet.
Denna buske kallas också Paradisbuske. Ikväll har vi pratat om ett förlorat paradis. G och A har varit här och hälsat på. De berättade med stolthet om sin vackra hembygd, där de en gång hade ett hus. I trädgården växte persikoträd, rosor, fikonträd. Men förföljelse och maktmissbruk drev bort dem och de var tvungna att fly. Nu bor de här med sina barn utan fruktan för sina liv, men med en stark längtan efter familj, släkt och vänner. Och längtan efter den trakt som en gång var paradiset.
Vi har fått säga tack och adjö av många arbetskamrater på sistone. Igår kväll var det dags att tacka av G. Det gjorde vi genom att bjuda honom på middag på Degernäs Herrgård, ett ställe jag varmt kan rekommendera. Det blev en trevlig kväll och G var tacksam över att han slapp spela golf och äta sallad, sysselsättningar han inte är så förtjust i.
Varför ska det ligga timjankvistar på varenda matbit? Efter att jag en gång inhalerat en dylik av misstag och nästa kvävts, så är jag väldigt försiktig med dem. Som krydda däremot är timjan underbar.
På kafferasterna ventileras det mesta. Idag surrades det ordentligt. Vi kastade oss friskt mellan bygget av orangerier, recept, nyfödda, svetsmaskiner och dammar. En av arbetskamraterna skulle göra en fågelskrämma när hon kom hem för att skydda sina karpfiskar i dammen mot fiskmåsar.
Efter jobbet var det dags för C och min årliga grillutflykt. Vi cyklade till den lilla sjön Skiren. Det bar uppför nästan hela vägen, men fram kom vi till slut. Där gjorde vi upp en eld. Det fick bli en riktig scouteld, för engångsgrillen vägrade tända sig. C halade fram en flaska bubbelvatten och så grillade vi korv.
Vinden mojnade och vattnet blev alldeles spegelblankt. På avstånd mullrade åskan och vi såg regnskurar vid horisonten. När knotten blev för besvärliga släckte vi elden och kastade oss upp på våra cyklar igen. Nedförsbacke denna gång. Vi hann nästan undan regnet. 
Vilken midsommarhelg det har varit! Vi har har haft storfrämmande i flera dagar. Svåger, svägerska och ungt spanskt par har bott hos oss och vi har tillsammans njutit av den svenska sommaren. Svågern och svägerskan firade sitt guldbröllop hos oss. Ett ungdomligare guldbröllopspar får man leta efter.
Midsommarmaten har varit en salig, men god blandning av spanskt och svenskt: Pepes tortillas och matjesill och västerbottenpaj ....
Under gårdagen gjorde vi en tur från Vänerns till Vätterns stränder. Vi började i Sjötorp, där Göta Kanal går ut i Vänern. Lunch åt vi vid Norrkvarn, ett mycket trevligt ställe alldeles vid kanalkanten. Oxen Sixten stretade på och drog en vagn med ungar.
I Forsvik hade vi tur och fick se vackra Wilhelm Tham smyga förbi. Det var här i Forsvik som Göta Älv började byggas år 1810, står det på en bronsplatta.
Jag läste idag ett inlägg, skrivet av På livets trassliga bastmatta. Det fick mig att fundera på hur jag själv skriver och visar mig på bloggen. Visst skriver jag om mitt barnbarn ganska ofta och kanske vad jag åt igår. Tråkigt, tycker en del. På senare tid har det gått allt trögare att skriva och läsarna har blivit färre. Naturligtvis hänger det ihop. Samtidigt tycker jag att det är roligt att blogga och jag gör ju det för min eget höga nöjes skull till stor del. Jag skulle nog sakna det om jag lade av helt.
I morse när jag cyklade till jobbet var jag tvungen att stanna och plocka fram kameran, den lilla gamla. Ån var så vacker och träden speglade sig i det svarta vattnet. För många år sedan var det gott om kräftor här. De gamla som bodde på hemmet alldeles intill fick fiska gratis när det var kräftpremiär. Det måste ha varit roligt för dem.
