Kort rapport

En liten hälsning ifrån Körsbärsdalen, där fälten är vita av körsbärsblom. Imorgon bär det av hemåt till den höga nord där fälten är vita av snö.

Idag har PO66 och jag besökt en liten kuststad i Spanien. Vi har vandrat under de kraftiga pinjéträden längs stranden och ätit tapas vid det pyttelilla torget.

Igår for vi upp i bergen och besökte häxstaden Villefranche och den vackra byn Castelnou. Bland annat.

Jag berättar mer hemmifrån.

Salut!

Våren är kommen till Körsbärsdalen

Det har varit en strålande vårdag här i Körsbärsdalen. Körsbärsträden blommar för fullt. Likaså forsythia, vallmo... Koltrasten flöjtar i skymningen.

Vi har lunchat på Chalet de l´Albère, 900 m över havet och med en strålande vy över de spanska och franska bergstopparna. Mest imponerande är Canigou med sin snöhätta. För att komma till lunchstället fick vi åka på en liten slingrande väg med hisnande stup på ena sidan och grönska på den andra. Det var pirrigt.

Imorgon väntar nya äventyr i Pyrenéerna.

Medvandrare

Jag vill dela med mig av en text jag skrivit till Andrum, som hölls ikväll. Temat var Medvandrare.

"Jag följer dig en bit på vägen, ibland blir det bara ett litet stycke, som vi följs åt. Vi delar förtroenden, minnen, skratt och gråt, en bit av oss själva. Och så skiljs vi vid korsvägen.

Ibland följs vi åt hela långa vägen. Vi följer med i utvecklingen av oss som människor, i uppförsbackar och i nedförslut. Ibland springer vi så vi knappt hinner prata med varandra. Ibland strosar vi på i sakta mak och hinner reflektera och ventilera. Ibland är jag stark och stöttar dig. Ibland är det du som är den som håller mig under armen och hjälper mig framåt.

Att ha en sådan livslång medvandrare är en stor gåva, precis som det är att få vara en.

Men det är även ett värde i att slå följe en kortare bit. Vi kanske är ett helt gäng som vandrar tillsammans med samma mål i sikte och när vi nått vårt gemensamma mål, då kanske vi skingras. Var och en fortsätter sin egen väg.

När jag vandrar med ett barn, håller jag det i handen. Livsvägen ligger lång och slingrande framför barnet, som än så länge ingenting vet om falskhet, skilsmässor och förtvivlan. Ännu är livet en enda lång lek och vi gör hoppsasteg tillsammans.

När man vandrar med sina tonårsbarn får man ibland hålla lite avstånd. Inte vara där och undanröja varje litet hinder, varje stötesten. Utan kanske låta dem snubbla lite och räta upp sig igen. Och sluta upp vid deras sida igen när de vill prata.

När jag vandrar med min bästis och kära syster går vi i armkrok, tätt tillsammans, Med henne kan jag visa mitt rätta jag, ta av mig masken, erkänna att jag blivit besviken, kommit till korta. Vi delar det som känns bra och det som gör ont.

När jag vandrar med Min Lilla Tant, 95 år ung, ja, vi vandrar inte längre i fysisk mening, men när jag sitter tätt intill henne, då delar vi erfarenheter med varandra. Hon ger mig en insikt i hur det vara att vara en liten statarunge, hur arbetsamt det var att sköta vardagslivet, skura oslipade trägolv, mjölka, tvätta mattor vid bryggan, men samtidigt hur spännande det var att lyssna på de äldres historior. Och hur roligt det var att leka med alla de andra barnen. Jag, å andra sidan, kan berätta för henne om mitt liv och mina resor, nu när hon själv är bunden till sängen."

Och resa det ska jag. Imorgon bär det av till Pyrenéerna för några dagar. Rapport kommer!

Ha det gott!

Sen ankomst

Idag räknades 1608 svanar in. Fotot från idag.

Ett efterlängtat vårtecken till kan bockas av. Svarnarna har äntligen börjat samlas vid Tysslingens norra spets. Idag var Maken och jag där som hastigast och lyssnade på vårljudet. Det var dock dragit och småsnålt, så vi vände snart kosan hemåt.

Hemma väntade Katten, som numer föredrar stugvärmen mer och mer.

På måndag kommer jag att få denna utsikt från köksfönstret. Då befinner jag mig hos PO66 i Körsbärsdalen för några dagar. Jag hoppas på något behagligare temperaturer.

Inspirationen tryter för tillfället. Detta får räcka för nu.

Vink, vink!!

Längs minnenas allé

Jag kliver ut från konferensrummet och hör plötsligt att brandlarmet går. Det är alldeles svart i korridoren och jag är ensam. Alla arbetskamrater är ute på gården, på uppsamlingsplatsen, och jag kommer sent ut. Men det är bara en dröm och brandlarmet visar sig vara Kattens enträgna jamande! Så blev mitt uppvaknande denna morgon.

Gårdagen blev en fin vårdag. Vi gjorde en utflykt till den norra grannstaden Karlskoga, där vi bodde 1973 till 1979. Naturligtvis har vi varit där efter det, men det är inte så ofta som vi åker åt det hållet, annat än till lasarettet...

Med på utflykten denna gång var I och M, våra tyska väninnor. Vi startade med fräsch lunchbuffé på Gastro, där det stod en gul ros på varje bord. (Min älsklingsblomma!) Sedan strosade vi runt i centrum och nere bland tallarna på Näset. Såg alla de pampiga villorna som låg och jäste i solskenet. Naturligtvis tittade vi till vårt gamla hus, Rättarbostaden, också.

Dagens sjal

bar jag på Essen-mässan 1993. På bilden nedan står jag med Helga Selt, chefssekreterare på vårt tyska bolag. Hon hade både pondus, humor och värme.

Jag och Helga i ESABs reception på Schweissen & Schneiden 1993

Famnen full

Lammungar är ett vårtecken, säkert som något! Här har jag famnen full där jag står i den snötäckta fårhagen. Eva och Arne har ytterligare tre lamm och ytterligare lamm är på gång. Tackan Berta är höggravid.

För mig blev det vårens första riktiga sollapardag, där vi satt på trädäcket och njöt. Vi gjorde en liten promenad ner till sjön, där isen låg tjock men som gav ifrån sig ljudliga råmanden och smällar.

På kvällen var det en musikgudstjänst i Ramundeboda kyrka. Två begåvade systrar spelade cello, piano och sjöng. Överjordiskt vackert!

Så blev min första april 2013

Dagens sjalar

är två till antalet, inköpta på en vårresa 2010 till Venedig med min vän PO66. Den ena är i sammet med djupa, mörka färger och inslag av guld. Den andra är lätt, i olika nyanser av lila och med små blommor och pärlor påsydda.

Man kunde ha haft det sämre. 

Tut i luren - festlig återinvigning

Med pukor och trumpeter återinvigdes Finnerödja Kyrka efter en omfattande renovering. Jag var med i den månghövdade nybildade stiftskören, Bodarnekören. Inför en sprängfylld kyrka, säkert över 200 personer, sjöng vi Glädjens Dag och Gabriellas sång, bland annat. Den kvinnliga kontraktsprosten Eva blåste i näverlur och trumpet. Pernilla och Anna-Greta sjöng så det knottrade sig i skinner, Per spelade Bach på orgeln, Anna Präst predikade innerligt. Ja, det var ett festligt och historiskt ögonblick.

Det var körsång i Laxå också på förmiddagen, men Maken och jag hann ändå med en kort utflykt till fågeltornet vid Vibysjön. Där packade vi upp medhavt kaffe och äggmackor och spejade ut över den isbelagda sjön. Maken välte ut sin kopp och hett kaffe rann ner mellan spjälorna. - Förr brukar man hälla kokande olja över förföljarna, sa jag. Som tur var hade vi inga förföljare och mer kaffevatten fanns i termosen.

Dagens sjal
Får gå i gult. Det är ytterligare en Marja Kurki-sjal från en av Essen-mässorna jag jobbat på genom åren.