Paradisiskt

Vi tittade änsligt mot himlen igår morse nere vid klosterplatsen vid Bodarnesjön. Skulle vi våga hålla mässan utomhus? Vi vågade, och solen bröt igenom molnen.

Seija och jag plockade vitsippor till "altaret" innan folket kom och bänkade sig framför ruinen. Sjön låg kav lugn. Några svanar flög skriande över vattenytan.

Många av de cirka 50 mässbesökarna var flyktingar från krigshärjade länder. De måste ha känt av en fläkt från paradiset här vid Bodarnesjön.

Inga surkart i Skåne

Nu sitter jag här igen, tillbaka efter Skåneresan och fylld av omtumlande intryck.

Tillsammans med I har jag fått utgöra vår vän K:s supporterteam, hennes extra höger- och vänsterben eftersom hennes egna inte fungerar längre. Vi utvecklade en viss snits på i- och urstigning ur bilen och packning av väskor och rullstol. Jag har fått ett hum om hur det är att vara handikappad, hur skarvar i trottoaren, kullerstenar och icke-existerande handikapptoaletter kan ställa till det. Hur envis man måste vara för att få självklara rättigheter. Och hur tacksam för minsta lilla smula. Den som trodde att vi lever i ett rättvist samhälle ur en handikappads synvinkel trodde helt fel.

Nu är K en fantastisk kämpe som ser möjligheterna fast hindren kan torna upp sig som alptoppar. I Malmö fick hon äntligen träffa en neurolog med djup kunskap, lång erfaranhet och stor empati, en läkare av ädlaste sort. Hon såg vad K behöver för att må bättre och nu hoppas jag innerligt att hennes ord väger tungt hos de som ansvarar för K:s vård hemmavid.

K är en synnerligen vänfast person och nu hade jag den stora förmånen att få träffa två av hennes vänner. Först I, kvick och omtänksam, räds inte något, och sedan M, varm och klok. Vad vi hade det trevligt, vi fyra! M visade oss sitt Dalby, en riktigt gammal kulturplats, äldre än Lund till och med. Dalby Hage var översållad av nunneört och gulsippor. Vi kom i exakt rätt tid. Till och med Rapport visade ett inslag från Dalby den kvällen. Stigarna var klädda med brädgolv, så vi kunde komma en bra bit in i dungen.

En sen brunch intogs på Dalby Gästgiveri. Men först måste ett hinder övervinnas, 5 höga stentrappsteg. Det gick dock bra med hjälp av kökspojken och oss andra. Vi satt länge och njöt av maten och sällskapet. Och gästgiverskan var mycket vänlig och omtänksam. Vi har varit omgivna av mycket positiva och trevliga människor i Skåne. Jag kan inte komma på ett enda surkart.

Vi råkade komma till Malmö samtidigt som sommaren. Träden slog ut och blommorna trängdes i rabatterna. Folk hoppade i shortsen. Samtidigt med sommaren kom även förtrupperna till den stora begivenheten i staden, Eurovision Song Contest. In på vårt hotell strömmade TV-tekniker och iscensättare från Montenegro och Irland. Och det väntades folk från fler schlagerländer.

Malmö gjorde ett härligt intryck på mig. Staden är så mycket bättre än sitt rykte. Jag tackar K innerligt för att jag fick följa med och uppleva dessa dagar tillsammans med henne och hennes vänner.

Klicka gärna på bilderna om du vill se dem lite större.

Stannar helst på marken

Nu blir det lugnt och stillsamt ett tag på den här bloggen. Jag drar nämligen till Malmö med min barndomsvän K och en ny bekant för mig, I.

Det var sommaren 2008 som jag senast besökte Malmö, då tillsammans med lilla lillasyster L. Det ska bli roligt att återse staden, men jag är helt säker på att jag bara kommer att titta på Turning Torso från utsidan, precis som förra gången. Nog för att jag höjdtränat på Svampen i Örebro, men jag känner ingen längtan att åka upp i detta torn. Hotellet vi ska bo på har visserligen 20 våningar, så jag kanske hamnar högt ändå.

Jag tittar in i nästa vecka igen. Tills dess: Må gott i vårsolens glans!

Vad jag läser just nu

Kan man ha en bok som vän? I mitt fall känns det som jag funnit en god och klok vän i boken av Owe Wikström som heter Att älska livet mer än dess mening.

Boken är indelad i korta kapitel, ett kapitel att läsa per veckodag under sju veckor. I slutet på varje kapitel finns tre övningar som man kan göra om man vill: Uppmärksamma, Reflektera, Handla.

Författaren skriver: Varje dag kan du träna dig på att använda sinnena för att öka din observationsförmåga. Och De gamla råden är därför: Läs sakta, låt boken falla i knäet för att låta tankarna vandra. Men framför allt: Vila i tilliten till att tillvarons innersta är en gåva, människan förblir oavslutad: "Du blir aldrig färdig. Och det är som det skall."

Jag börjar varje morgon med att läsa ett kapitel och jag ser fram emot den stunden. Jag känner mig berörd och tröstad, som av en god vän.

Annars läser jag boken Stål av Silvia Avallone just nu, ett stycke italiensk diskbänksrealism. Bra skriven.

Det är skönt att ha visst flyt i läsningen. Under många perioder är det annars som om jag har en inbyggd skärmsläckare i huvudet. Medvetenheten går ner på lågvarv för att till slut slockna helt.

Trystorps Ekäng - vår vårskog

Idag, äntligen, var det dags att göra vårutflykten till Trystorp. Ingen vår utan en promenad bland sipporna och ekarna. Här har vi vandrat sedan barnen var små. I en viss ålder (typ mopedåldern) var de inte så intresserade att följa med, men det var länge sedan.

Nu följer barnbarnet, Lilla Hjärtat, med. Nej, hon följer inte, det är hon som är först i ledet. Hennes glädjetjut ljuder genom skogen. Härligt att hitta blommor och fåglar och gömma sig i ihåliga ekar.

På väg ut ut lunden mötte vi ett sällskap. - Ska ni kolla på blommor? hojtade Lilla Hjärtat sittandes högt upp på pappas axlar. - Jag har hittat flera stycken!

Lägg till bildtext

Ikväll har Maken och jag avslutat dagen med en konsert i Ramundeboda kyrka. Det var The Sacred Band som spelade swing och folkvisor, All of me och Visa från Utanmyra i en härlig blandning.

Konstrunda

Efter att ha krafsat i rabatterna i en och en halv timme, rätade jag på ryggen och föreslog Maken en Konstrunda istället. Jag hade plockat upp ett program hos traktens bilverkstad där alla tillgängliga utställare fanns upplistade.

Först stärkte vi oss med lunch hos Stefanie i Sockenstugan nere vid Bodarnesjön. Sedan åkte vi vidare rakt in i Tiveden, Den sista vägsnutten var lerig och slirig, men fram kom vi till Bagarstugan i Sävsjöfallet där två Laxå-damer höll till.

Stickpaus i Sävsjöfallet

Gullvi Taaler och Britt-Marie Dahlberg bjöd på konst man blir glad av. Köpte med mig en tavla som jag tänkte ge till min kära sonhustru. Men den visar jag inte här, då blir det ingen överraskning.

Jag hade den stora lyckan att vinna tolfte pris i konstklubben på jobbets allra sista dragning. I måndags var det utdelning och när turen kom till mig valde jag en vårlig tavla av Birgitta Helgesson.

Vårbjörkar, Birgitta Helgesson

Söta syster S skickade mig en underbar teckning, som hon gjort när hon bara var fyra år gammal. Den har fått hänga på väggen hemma hos morfar och tant Brita. Jag minns att de var så förtjusta i den och tyckte att flickan såg så from ut.

Självporträtt av söta syster S, tecknat 1959 - Solveig Lindskog

Nu ska jag få ha bilden hos mig och glädja mig åt den varje gång jag tittar på den. När man ser teckningen så ser man att S har talang och hon blev också konstnär när hon blev stor.

En bild till vill jag ta med i Konstrundan. När yngste sonen Pe åkte runt på Mekongfloden för ett antal år sedan fotade han bilden nedan.

Foto: Peter Swenson

Foton kan sannerligen också räknas som konst.

Sommardröm

Fotograf: Olof Lindskog (min pappa)

Medans våren kämpar på, ena dagen grått och kallt och andra dagen sol och milt, drömmer jag mig tillbaka till en solig sommardag för länge, länge sedan.

Pappas kusin Britta är på besök i Västerås tillsammans med sin man Folke och dotter Margita. Året är 1953 eller 1954. Jag gissar det, eftersom jag ser ut att var två eller tre år på bilderna. Farmor ansluter till sällskapet och vi tar Elba-färjan ut på Västeråsfjärden. Mälaren ligger spegelblank och glittrande. Det luktar fernissa och äventyr. Sällskapet är finklätt, damerna i dräkt och hatt, mamma har till och med vita handskar. Papporna har en brun portfölj med blanka knäppen och en bag i canvas med sig. Vad kan de innehålla? I alla fall inte det som bandyportföljer brukar innehålla. Pappa var en orubblig absolutist.

Vi tar en promenad på ön Elba, längs barrdoftande stigar. Jag får hålla Margita i handen, Margita som jag beundrar så. Sedan sätter vi oss på restaurangens uteservering och njuter av kaffe och wienerbröd. Vi flickor får apelsinsaft eller kanske sockerdricka som killar i näsan.


Tack vare pappas fina bilder kommer minnena från barndomen tillbaka. Så skönt att minnas en gråmulen aprildag.

Uppdatering: Jag letade precis fram föräldrarnas gästbok och mammas dagbok från tiden: Pingsthelgen 1953. Mamma skriver: Britta och Folke och Margita kom på pingstdagen och stannade till annandagens kväll. Vi hade trevligt hemma på pingstdagen och tittade på färgbilder och på annandagen åkte vi till Elba.