Stugsittare

Medan smittan härjar som mest ute i samhället och i stora världen, håller vi oss för det mesta inomhus. Jag tittar ut genom fönstret och ser småfåglarna som flockas runt fröautomaten och talgbollarna. De sitter i buskarna och på staketet och väntar på sin tur och gör sedan en snabb inflygning för att få sig ett frö. En flock söta stjärtmesar har hängt i klasar runt talgbollarna, men jag har inte lyckats få någon bra bild på dem, ännu. Nästa helg ska jag försöka vara med och räkna fåglar i Vinterfåglar inpå knuten.

En ofrivillig stugsittare är min kompis AO. Han gick ut en sen kväll för att kolla norrskenet över sjön, men halkade så oturligt på en isfläck att han bröt benet. Tur i oturen hade han med sig mobilen (ibland är den ovärderlig!) så att han kunde ringa på sin fru. Under de 45 minuter som det tog för ambulansen att komma fram, hann AO betrakta himlen ordentligt. Benbrottet var komplicerat, så efter operationen får han inte stödja på benet på åtta veckor.

Maken och jag hälsade på honom igår. Han var vid gott mod, men det är klart att det måste bli väldigt långsamt för honom. Jag hade med mig favoritboken Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindblad, som kanske kan trösta en smula.

Idag finns det i alla fall några punkter i almanackan: Tivedspôjkera övar hos oss, jobb på Kupan och styrelsemöte för Röda Korset. 

Ha det!