Oset - en oas

Klicka gärna på bilden, så blir den större.

Söndagen bjöd också på ett milt och skönt vårväder. Sonen Pe och jag tog en promenad runt Oset, Örebroarnas oas beläget vid sjön Hjälmaren. Nu hade även omkringliggande gärden bildat sjöar, där gässen och sothönorna simmade omkring. Här och där utspelade det sig högljudda svartsjukedramor, där inkräktare och oönskade uppvaktande gåskarlar skrämdes på flykten.

Den röda stugan på bilden kallas Erik Rosenbergs stuga. Erik Rosenberg, 1902 - 1971, har betytt mycket för den svenska ornitologin och för Oset. Det är nog mycket på grund av hans insatser som örebroarna har sitt fågelparadis på bekvämt cykelavstånd från centrum.

Den här bilden är suddig, men jag tycker ändå att den är värd att tittas på. Det är Sonen Joys katt Ramses sedd uppifrån. Det är en ståtlig och panterlik hankatt, som är mycket värdig och social. Han hälsar alltid välkommen i tamburen när man kommer.

Idag, måndag, har jag varit på information om släktforskning. Det var Ewa på biblioteket som berättade och inspirerade. I eftermiddag ska jag välja en tavla, eftersom jag vunnit 12:e pris i det sista konstlotteriet på jobbet.

Det är kyligare och råare väder idag, så jag är nöjd med att ha hunnit vara ute så pass mycket i helgen.

Ha en skön vecka!

Äntligen vår!

Fredagsnöjet blev födelsedagsfirande på läckra Bullvivan i La Stada och trädgårdsmässa på Conventum.

Ärtan T och jag tog min grå Pärla in till staden och hämtade upp födelsedagsbarnet Ch, som jobbar på en firma som vi kan kalla KeepOn. Hon hade halkat och stått på näsan några dagar tidigare och hade skrapsår i ansiktet. Skönt att det inte blev värre.

Nu frossade vi på räksallad och hade det skönt medan det duggade utomhus. Ärtan T och jag som är daglediga passade på att besöka Trädgårdsmässan när vi ändå var i staden. Jag handlade knölar att plantera, en blommig rund duk och mirakelmedel som får allt att glänsa. Dessutom träffade jag en kvinna jag inte sett på 34 år. Det var hon som introducerade mig på jobbet och som lärde mig att hantera reklamationer innan hon försvann till Bergslagen för att starta eget.

På lördagen kom våren, äntligen! Det blev soligt och varmt och jag fick se mina första vårblommor: tussilago, blåsippor och vitsippor. Klanens kvinnor hade stämt träff och vår utflykt gick först till idylliska Smultrongården, norr om Dylta Bruk. Där var det lika gott att våra långa herrar inte var med. De hade slagit huvudena i taket, för stugan var låg och trång. V bjöd på fika, laxsmörgås för min del, på Fröken Brogrens veranda och så avslutade vi utflykten med ett besök i Wadköping.

Mot kvällningen drog jag ut Maken på exkursion. Det gäller att uppleva våren medans den varar. Vi åkte till de vattensjuka gärderna vid Hasselfors, dit massor av sjöfåglar hittat. Tranor spatserade i kanten på åkern, ganska långt bort så jag gick använda zoomen på kameran för att få dem på kornet.

Idag blir det ytterligare en vårdag, har meterologerna lovat. Härligt!

Tid för svamp

Nu har det snart gått en vecka sedan jag kom hem ifrån försommaren i Körsbärsdalen. Blåst, regn och sol gör sitt bästa för att avlägsna alla snörester.

Igår blev det bland annat städning och fönstertvätt och idag har jag tillbringat större delen av dagen i La Stada. Det var dags för den årliga synundersökningen och påfyllnad av linser. Synen hade inte förändrats och ingen starr kunde skönjas.

Jag ville ha lunchsällskap så jag slog en pling till Miss Jones, som händelsevis var ledig. Jag kvistade bort till hennes arbetsplats, universitetet, och fick en trevlig stund över en god morotssoppa.

Sedan var det dags att ge sig i kast med fobiträningen. Denna gång utspelades den inuti en jättestor svamp, alltså vattentornet Svampen. Jag och psykologistuderande N åkte hiss upp och ner i en och en halv timme. Till en början hade jag en hög puls och blundade. Jag lyssnade på konstiga knakande ljud och undrade om vi aldrig skulle komma fram. Tänk om det blev strömavbrott och vi skulle fastna i cementröret! Servitrisen i ljusa hästsvansen, som såg oss då och då skymta fram innan hissdörren slöts om oss igen, undrade säkert vad vi höll på med. Inte så konstigt.

Så småningom kände jag mig lite lugnare, men jag är ännu så länge långt ifrån fri från min klaustrofobi. Men jag jobbar på det!

Kilroy was here!

Tisdag den 9 april - Smakstart

Tänk att öppna fönsterluckorna och dra ifrån gardinen och mötas av den här utsikten när du vaknar! Planet från den höga Nord landade mitt i natten och mina vänner A & U väntade på flygplatsen. Efter hemresa och lite småprat över en kopp thé var det dags att krypa till kojs. Då var klockan redan halv två. Så det blev en lång skön morgon.

Här hade våren övergått i försommar. Körsbärsdalen gjorde verkligen skäl för namnet. Vita skyar av körsbärsblommor var man än tittade. Ett annat pålitligt vårtecken är alla de sportiga herrar i sina blanka neonfärgade trikåer, som kommer trampandes nerböjda över sina blänkande cyklar. Vi stötte till och med på sådana herrar på den slingrande, branta vägen mot Le Chalet d´Albere, lunchstället på 900 m höjd. Visst kände jag av fjärilarna i magen när jag sneglade ut över vägkanterna, men jag skulle bli van under min vistelse.

På vägen tillbaka köpte vi med oss en hel låda jordgubbar. Jordgubbar smakar sommar!

PS: Alla bilder kan klickas på så att de blir större.

Onsdag den 10 april - Höga berg och djupa dalar

Att vakna till fågelsång är inte så illa. Efter en frukost på den lilla uteplatsen som vätter mot morgonsolen bar det av i den röda minibilen. Den tog oss över berg och ner i dalar och över slätter med vin- och fruktodlingar. Undan för undan blev bergen allt högre och dalen allt trängre.

Bilden på klostret, andra bilden från vänster, har jag tagit från nätet.

Vi stannade inte förrän vi kom till "häxstaden" Villefranche sur Conflent med sin ringmur och vallgrav. Varför vet jag inte, men staden förknippas med häxor ungefär som Blåkulla, och därför finns de sådana till salu. Jag köpte med mig en liten söt gumma att ta fram till nästa påsk.

I staden finns också en restaurang med två stjärnor i Michelinguiden, Auberge Saint Paul. Det var som att sitta i en kyrka: högt i tak, mosaikfönster och gudomlig näring. Jag blev bjuden på en fantastisk gourmetmiddag (jag räknade till sju olika små rätter som alla smakade härligt).

När vi ätit i några timmar åkte vi in i en närliggande dalgång och började klättra upp för ett berg vid vars topp det låg ett stort kloster, Saint Martin du Canigou. Vi knäade uppför den smala, branta vägen med många krökar. Två bilar vågade sig upp, men vid varje krök fick de backa för att ta sig runt.

Skam till sägandes: Jag orkade inte hela vägen. Min kondis är alltför usel. Så jag lämnade "walk over".

Iställer åkte vi till en by, Castelnou, som räknas till en av de vackraste byarna i Frankrike. Och jag är böjd att hålla med. Den är mycket vacker.

Ja se, det blev en mycket innehållsrik dag och vi kunde återvända till Körsbärsdalen mätta både till kropp och själ.

Torsdag den 11 april - Havsluft och tapas

Jag ville gärna åka till havet också, så på torsdagen gick resan till den spanska kusten och Sant Marti d´Empuries vid Golf de Roses.

Vägen dit var väl inte så vacker. Vid gränsen mellan Frankrike och Spanien och en bra bit ner var skogen svart och svedd på båda sidor om vägen. Det härjade en ohygglig skogsbrand där för några månader sedan, förmodligen bara på grund av att någon slängt en brinnande cigarett från bilen.

Det är många industriområden, bjärta reklamskyltar, fyrkantiga "lådor" med barer, diskotek. Här och där, på parkeringar och mitt ute vid åkerskanten står det kvinnor i korts och höga stövlar. Det är lite beklämmande.

Stämningen i den lilla medeltidsbyn Sant Marti var en helt annan. Här hade tiden stått still. När vi tagit en lång skön promenad längs stranden under pinjeträden, satte vi oss på en restaurang på det lilla torget. Vi lät oss väl smaka av de goda tapasrätterna (och inte bara den ynka lilla oliven som ligger på min tallrik! Ina undrade om det.)

Några inköp blev det på hemvägen: Lite väldoft, ansiktskräm och mousserande vin från grannslottet - alltså bara det allra nödvändigaste!

Fredagen den 12 april - Kontrastrik

Så var det dags för hemresa. Dags att lämna Körsbärsdalen för denna gång.

PO66 och jag tog en promenad efter frukosten på altanen. Vi gick längs bergssidan med en fin utsikt över dalen. Stigen ledde in i skogen och fram till en djup ravin, där ett vattenfall kastade sig ut högt från berget och bildade dammar och forsar längre ner. Vi fortsatte förbi fruktträdsodlingar och bikupor och kom ner till villakvarter med prunkande trädgårdar.

Det var gott om tid att bila ner till flygplatsen, så vi tog inte motorvägen utan en mindre väg med mycket trafik och mycket att titta på.

Efter en kopp kaffe sa vi hej då till varandra för denna gång. PO66 återvände till sin försommar och jag flög upp till den kalla Nord. Det var så dålig sikt att planet först inte kunde gå ned utan piloten rusade motorerna och drog upp planet i sista stund. Sedan fick vi snirkla omkring och försöka hitta ett bättre utgångsläge för landningen.

Bilresan hem var inte bättre den. I början hällregn och mörker och i slutet tätt snöfall och oplogat snömodd. Jag har ett dåligt mörkerseende och satt på helspänn, med svetten lackande på ryggen. Och har man redan råkat ut för sladdar i snömodd i år med krock som följd, så är man inte så kaxig.

Men hem kom jag. Tack och lov.

Dagens utsikt - grannpojken skottar