Idag har jag varvat ogräsuppryckning med deckarläsning. Fick en Maria Lang av min syster förra året. Den utspelar sig på Kolbäcks Gästgiveri 1972 och år 1973 hade vi vår bröllopsmiddag där, intet ont anande. Den ger en charmig tidsbild av hur det var när vi lyssnade till Is this the way to Amarillo, när vi bara hade två TV-kanaler att välja mellan och när telefonerna var stationära och av bakelit.
En liten söndagsutflykt har vi också hunnit med. Här kikade vi in bakom skynkena vid Ramundeboda Klosterruin, där man håller på att göra utgrävningar. Det blir Laxås Knossos!
Ruinen och Sockenstugan ligger så vackert nere vid Bodarnesjön. Vi gick en liten promenad och kunde konstatera att häggen blommar. Vi gick också en runda på den gamla kyrkogården där så många kända Laxå-namn finns på gravstenarna, ända sedan 1700-talet. På en gravsten med ett utländskt namn stod det: Den Auge weit, Den Herzen nahe. De raderna rymmer mycket saknad och mycket kärlek. Sedan tänkte jag på att på barngravarnas stenar står för det mesta bara förnamnet. Varför är det så?
Vi snirklade oss in i skogen på okända vägar. Då var det tryggt att upptäcka denna skylt, som visade att vi var på rätt väg. Annars såg det ut som Vargträsk i Västerbotten.
Men vi har också denna leende natur inpå knutarna. Jag påmindes om en målning av Carl Larsson när jag såg den här vyn nere vid Bodarnesjön.Ja, så blev min söndag.
4 kommentarer:
Vilken skön söndag du har haft Maggan.
Att bara barnens förnamn står på gravstenarna, kan det bero på att det ofta är familjegravar och efternamnet står någon annan stans? Eller också är det kanske så att man inte tänker på sitt älskade barn som Anna Andersson - då får det räcka med Anna.
I tonåren hade jag en period då jag läste Maria Lang - kanske är det dax att läsa om. Har en känsla av att hon ska njutas i små doser...
Margaretha
Margaretha: Jo, det är absolut så. Maria Lang läser man av nostalgiska skäl någon enstaka gång. Just nu ville jag ha något som går snabbt och som är okomplicerat.
Sådana där utflykter är så trevligt att göra!
Kolbäck associerar jag till mataffären och den lilla biografen som bara visar filmer på onsdagar. När jag gick på Strömsholm åkte vi då och då in på den där onsdagsbion, lika mycket för stämningen (bara det att köpa biljett av en gammal tant med ett vanligt kassaskrin) som för själva filmen tror jag :)
Mossfolk: Jag älskar de små samhällena. Vi går på föredrag med "ljusbilder" och på Röda Korsets modevisning och det är som det har varit i femtio år. The same procedure...
Skicka en kommentar